Nina Ijäs jobbar i Berlin men samarbetar med andra filmskapare från hela världen.

Dokumentärklipparens prestation överskuggas av dammig Hollywood-misogyni

Nina Ijäs

 

Filmklippare bosatt i Berlin

Tog sin magisterexamen i filmklippning från Aalto-universitetet år 2016

Senast jobbat bl.a. med SVT-serien Tunna blå linjen och Claes Ohlsons Den svavelgula himlen

Dokumentären Hope Frozen vann pris på den prestigefyllda festivalen Hot Docs 2019

 

JOURNALISTI
27.5.2021

Hanna Nordenswan, text
Elis Hannikainen, foto

Med ett eget radioprogram på Yles Radio Extrem och en bakgrund inom teater kände Nina Ijäs att hon vill ha något mer. Att forma en berättelse i direktsänd radio gav inte tillräckligt med möjligheter. Hon gjorde en lista på platser och yrken och kombinerade dem på olika sätt. Högst upp hamnade ”möbelrestaurerare i Florens”.

”Det var det som ledde mig till att bli filmklippare. För det jag fattade var att jag vill göra ett hantverk.”

I dag jobbar Ijäs som filmklippare i Berlin. Hon klipper både dokumentärer och fiktion och dessutom musikvideor och reklam. 

”Dokumentärer är min första kärlek. När man jobbat länge märker man att en lång dokumentär inte bara är ett jobb, det är en förlossningsprocess.” 

En dokumentärklippares roll är svår att överskatta. Då projektet landar på klipparens bord handlar det om hundratals timmar av material. En berättelse ska lockas fram från scener där den kanske inte vid första anblick ser ut att finnas. Arbetet handlar om att hitta en rytm, en dramaturgisk båge och föra fram information genom intervjuer, bilder och scener. 

”Det är ju en skrivprocess också. Man letar efter en nål i en höstack – du har en berättelse att följa, men hur strukturerar du den så att åskådaren är redo för känslorna och du samtidigt har begränsat material.”

Trots att klipparen har en huvudroll i att forma berättelsen kan rollen vara otacksam. Ijäs jämför det med att vara barnmorska eller surrogatmamma för regissören, som sedan får visa upp barnet till världen.

Enligt Ijäs har filmbranschen fastnat i gamla strukturer från Hollywood.

”Förut var klipp det enda yrket [i Hollywood] som kvinnor kunde komma in på! De hade den sämsta lönen och skrevs inte in i creditsen. Klipparen var en sekreterare.” 

Nina Ijäs ser att den här strukturen fortfarande sitter kvar i filmbranschen internationellt.

Albert och David Maysles, de banbrytande dokumentärregissörerna som bland annat gjorde filmen Grey Gardens, brukade ge sin klippare regi-kreditering. Ijäs ber numera om kreditering för manus när hon jobbar med dokumentär.

”Det klipparen gör har stora element av regi och manus. Alla som jobbar med film vet det men att det inte ändras har att göra med Hollywood-strukturer och misogyni.”

 

Sin bakgrund i journalistiken har Ijäs haft en enorm hjälp av. En dokumentärfilm tar allt mer inspiration från fiktionens värld, men rötterna sitter djupt i det journalistiska.

”Jag skulle vara obekväm med att jobba med något sensationellt eller överdrivet och upplever ett starkt ansvar gentemot personerna som porträtteras i en dokumentär genom att göra dem mångfacetterade.”

I den prisbelönta dokumentären Hope Frozen, som just nu finns på Netflix, var Ijäs speciellt mån om att barnets rättigheter respekterades. Filmen handlar om en thailändsk familj som bestämmer sig för att kryobevara sin dödligt sjuka treåriga dotter. Detta innebär att de frös ner dotterns hjärna efter att hon dött i hopp om att i framtiden få henne tillbaka då vetenskapen utvecklats. Som klippare bestämde sig Ijäs för att inte använda de värsta bilderna på flickan och högst ta med fem bilder där barnet är sjukt.

”Hon skulle kommunicera med kameran, inte bara vara medvetslös. När andra jobbat med samma material har det funnits tendenser att använda allt material på det döda barnet – då gråter ju alla. För mig är det viktigare att bygga strukturen kring det så det inte utnyttjar människoödet.”

Ijäs lyfter också upp journalistikens etiska regler då det kommer till faktabearbetningen i en dokumentär. Hon faktakollar och njuter av att få djupdyka in i ett nytt, för henne obekant ämne.

”Orsaken till att jag blev journalist kommer nog från att jag är en person som är intresserad. Jag skulle aldrig kunna jobba emot de etiska reglerna, jag skulle tacka nej till ett sånt projekt och har gjort det.”

Sedan coronapandemin har antalet dokumentärproduktioner minskat drastiskt, men Ijäs har haft tillräckligt med arbetsmöjligheter för att klara sig. Just nu har hon mest fiktionsprojekt på klippbordet. Också då Ijäs klipper fiktion utnyttjar hon sitt dokumentära tänkande.

”Jag får ofta höra av regissörer att jag gör det. Om dramaturgin inte funkar finns det en kreativitet man kan ha utan manus.”

Nina Ijäs

 

Filmklippare bosatt i Berlin

Tog sin magisterexamen i filmklippning från Aalto-universitetet år 2016

Senast jobbat bl.a. med SVT-serien Tunna blå linjen och Claes Ohlsons Den svavelgula himlen

Dokumentären Hope Frozen vann pris på den prestigefyllda festivalen Hot Docs 2019

 



5 2021
Arkisto

Ensin ne hakivat journalistit. Silloin me sanoimme, että tämä ei käy.

Meidän suomalaisten pitää auttaa kollegoja muissa maissa. Se on oikein, mutta samalla autamme myös itseämme, kirjoittaa päätoimittaja Maria Pettersson.

Teit paikallisesta varuskunnasta 46-sivuisen erikoisliitteen, koska fanitat armeijaa, Pasi Koivumaa

Karjalaisen päätoimittaja on toimituksessa pidetty hahmo, mutta epäilee Stalinin ja Hitlerin ajatelleen itsestään samoin.

Näin saat kesätyöstäsi kaiken irti

Kokeneet toimittajat jakavat vinkit kesätyöntekijöille. Näillä pääset paremmin alkuun kesätöissä ja kenties koko urallasi.

Mitä journalistin pitää ymmärtää työnantajansa taloudesta?

Iso osinko voi olla hälytysmerkki – tai törkeilyä, jos yrityksessä on samaan aikaan menossa rankka säästöohjelma, kirjoittavat Annukka Oksanen ja Elina Yrjölä.

Journalisternas och hjälporganisationernas relation är problematisk

För några år sedan jobbade jag som frivillig informatör för en finsk organisation i Uganda. Det var en upplevelse jag aldrig skulle vilja ha ogjord – men inte heller göra om, skriver Liselott Lindström.

En onnistunut pilaamaan suomen kielen sääntöjä

Kun minut pyydettiin median edustajaksi suomen kielen lautakuntaan, eräs Helsingin Sanomien lukija ei vaikuttanut vilpittömän ilahtuneelta, kirjoittaa Ville Eloranta.

Kyselytunnilla valtuutetut kysyivät hallitukselta ja toimistolta liiton toimintaan ja linjauksiin liittyviä kysymyksiä. Puheenjohtaja Hanne Aho vastaa etäyhteyksin osallistuneille valtuutetuille.

Journalistiliiton kevätvaltuusto toivoi joustoa työhön

Valtuutetut toivoivat liiton edistävän etätyömahdollisuuksia myös korona-ajan jälkeen.

Media keskittyi – pitäisikö myös Journalistiliiton jäsenyhdistysten yhdistää voimansa?

Median ja työn muutokset vähentävät sijainnin merkitystä toiminnan järjestämisessä, kirjoittaa Tapio Räihä.

Kova kiire tarkastajan juttusille

Kun poliisi pysäytti toimittajan ja kuvaajan nopeusratsiaan, Mika Heikkilä turvautui pieneen valkoiseen valheeseen.

Luja ja luotettava pohjalainen

Toimittaja Päivi Leppilahti 23. 6. 1960 Teuva – 21. 3. 2021 Kankaanpää

Lehtikuvauksen uranuurtaja

Kuolleita: Kuvapäällikkö Antti Suominen 16. 9. 1938 Pori – 9. 4. 2021 Ulvila

Laajasti urheilusta ja liikunnasta

Kuolleita: Urheilutoimittaja Erkki Poutanen 19. 11. 1950 Jyväskylä – 4. 4. 2021 Tuusula

Monen lajin mestari

Kuolleita: Toimittaja Matti Korhonen 28. 11. 1928 Liminka – 1. 3. 2021 Oulu

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta