Ställningstaganden mot rasism har tolkats som jäv på Sveriges Radio – finländska aktörer betonar journalisters egna omdömen

Efter att ett antal Sveriges Radio-anställda publicerade ett upprop mot rasism har frågor om jäv väckts i mediesverige. I uppropet Vems SR? kräver nuvarande och före detta anställda att flera antirasistiska åtgärder ska tas, bland annat att en extern aktör ska granska personalpolitiken. Många av dem som skrivit under har gjort det anonymt.

Sedermera har flera journalister som skrivit under uppropet begränsats i sin rapportering, skriver den svenska branschtidningen Journalisten.

”Om det är så att man engagerar sig i en sakfråga och har någon sorts offentlig position i den sakfrågan så kan man inte bevaka den frågan”, säger Olov Carlsson, biträdande programdirektör och chef för innehållsproduktionen på Sveriges Radio till svenska Journalisten.

En av initiativtagarna till uppropet, Palmira Koukkari Mbenga, säger å sin sida till tidningen att begränsningarna är slöseri med kompetens.

”Om personer jag intervjuade började prata om BLM (Black Lives Matter) eller om rasism skulle jag klippa bort det i efterhand, eller styra bort från ämnet om det var livesändning. Det var svårt och kändes etiskt tveksamt.”

Frågan om var gränsen dras är något Catariina Salo funderat mycket på. Hon är nyhetsreporter på Nyhetsbyrån SPT och sedan i fjol ordförande för den finlandssvenska hbtqi+-föreningen Regnbågsankan. Salo har av sin arbetsgivare uppmanats att inte rapportera om frågor som direkt berör hbtiq+.

”Det blir en fråga om trovärdighet utifrån sett.”

Salo ser ändå att hon fått mer individuellt ansvar än journalisterna på SR.

”Det är inte som med Palmira som var tvungen att styra bort diskussionen från BLM. Det känner jag att jag inte behöver göra, det finns ändå ett visst förtroende för mig som journalist. Samtidigt kan jag tycka att det är ju jag som är expert på de här frågorna”, säger hon.

Johanna Törn-Mangs, Svenska Yles direktör och ansvarig redaktör för Yles svenskspråkiga innehåll, säger att Yle utgår från att alla som jobbar vid bolaget följer dess etiska regler.

”Vi sätter inte munkavle på folk. Samtidigt måste man inse att den offentliga bilden av vår trovärdighet påverkas av hur vi agerar i sammanhang utanför Yle. Fast man själv tycker att man agerar som privatperson kan man inte påverka hur andra ser en.”

Att bevaka vilka åsikter de anställda uttrycker utanför jobbet går inte, men samtidigt syns människors tankar och åsikter ofta på ett transparent sätt på nätet. Att till exempel skriva under ett medborgarinitiativ kan vara ett offentligt ställningstagande.

”Man kan inte skriva under ett initiativ om arvsskatt om man bevakar den frågan”, säger Törn-Mangs.

Fallet vid Sveriges Radio vill hon inte kommentera specifikt, men pekar på en skillnad mellan mänskliga rättigheter och politiska frågor.

”Om det är ett allmänt upprop för jämlikhet och mot rasism ser jag inte att det skulle påverka reporterns möjlighet att bevaka frågor om mänskliga rättigheter. Det är inte en åsiktsfråga utan en grundläggande värdering i vårt samhälle.”

I SR-uppropet kom man med skarp kritik mot det egna bolaget. Törn-Mangs säger att hon hoppas att kritiska diskussioner kan föras internt.

”Jag tycker att man ska respektera sina kolleger i alla sammanhang och därför ska man överväga på vilket sätt man som Yle-anställd kommenterar frågor som berör vår arbetsgemenskap i offentligheten.”

Törn-Mangs betonar journalistens egna omdöme. Det gör även Catariina Salo, som flera gånger ställts inför en situation där hennes roll i Regnbågsankan är relevant.

”På ett presstillfälle kan jag fundera att jag egentligen skulle vilja fråga den här specifika frågan om translagen och sen måste jag fråga mig om det är för att jag är ordförande för Regnbågsankan eller för att jag är journalist.”

Samtidigt ser Salo att hennes roll och identitet inte i sig borde skapa konflikter.

”Det är samhällsstrukturerna som gör att det kan bli politiskt när det handlar om människorättsfrågor.”

Situationen på Sveriges Radio känns för Salo ändå inte helt jämförbar med det finländska mediefältet.

”Det finlandssvenska fältet är ju hemskt vitt, vi har inte många svarta journalister eller journalister med annat etniskt ursprung som jobbar på svenska. Och det ser jag nog som ett problem eftersom människor har olika erfarenheter och det spelar in på hur man rapporterar.”