Journalisten

Konflikten tar kontextens plats

”Nyhetsmedier kan inte bortförklara sitt ansvar för förvirringen genom att peka finger mot myndigheter och politiker”, skriver Dan Lolax.

Torsdagen den 25 februari. Regeringen Marin håller presskonferens. Hårdare restriktioner utlovas. När jag från sportlovssoffan kikar in i min mediebubbla råder förvirring.

Ministrar talar om ”sulkutila” trots att finländarnas rörelsefrihet inte påverkas. Det är ett retoriskt grepp utan juridisk förankring. HBL rubricerar ändå med den engelska översättningen ”lockdown”.

På Twitter anklagar Paavo Arhinmäki (VF) Social- och hälsovårdsministeriets kanslichef Kirsi Varhila för att soloåka när hon varnar för närundervisning i skolorna. Kritiken beror på att undervisningsminister Jussi Saramo (VF) på nämnda presskonferens betonat vikten av närundervisning.

Vasabladets webb säger Vasa sjukvårdsdistrikts direktör att restriktionerna kommer ”lägligt”. I följande artikel säger Vasas ledande överläkare att restriktionerna kommer ”en vecka för sent.”

Och så vidare.

 

Coronaåret har sett väldigt bra journalistik, till exempel när det handlat om pandemins konsekvenser för vårdpersonal som gör sitt yttersta, för ensamma äldre som isoleras och för elever och studerande som far illa av distansundervisning och -studier.

Men när myndigheters och politikers information och uttalanden ska ut via nyhetsmedierna till medborgarna så händer något. Det är inte en trasiga telefonen-effekt. Snarare kan det liknas vid att hälla ut alla pusselbitar på en gång: alla bitar hör till pusslet, men det är svårt att säga hur.

I en SPT-intervju (24. 2) säger Klas Backholm, forskare vid Åbo Akademi, att ”den vanliga medborgaren åtminstone inte ska behöva googla och förstå sig på lagtexter.” Så är det. Nyhetskonsumentens beteende kan problematiseras, men fokus måste vara på dem som informerar och dem som för informationen vidare.

Backholms kommentar är ett svar på frågan om vems ansvar det är att reda ut begreppen: myndigheternas eller journalisternas? Till det kan man tillägga: nyhetsmedier kan inte bortförklara sitt ansvar för förvirringen genom att peka finger mot myndigheter och politiker, lika lite som myndigheter och politiker kan peka finger mot medierna.

Det som saknas i sammanhanget är ofta just… sammanhanget. En smittskyddsläkare, en tjänsteman och en politiker betonar olika saker när de ställs samma fråga. Den här kontexten – i vilken roll de uttalar sig – går ibland förlorad. Då tar konflikten kontextens plats. Nyansskillnader blir motsatta åsikter.

Det är inte fel att lyfta fram konflikter och enskilda journalister kan inte göra mycket åt den splittrade helhet som olika intervjuer skapar. Men de gör klokt i att försäkra sig om att konflikterna är verkliga och inte resultatet av en fråga som inte ställts eller ett sammanhang som inte klargjorts.