I Anders Eklunds kriminaljournalistik är det inte de yrkeskriminella som dominerar. ”I en stor del av de rättegångar som jag går på handlar det om vanliga människor som fallit för en frestelse eller inte tänkt efter ordentligt innan de fattat ett ödesdigert beslut”, säger Eklund.

Kriminalreporter Anders Eklund vill visa upp den mänskliga sidan av brottslingar

JOURNALISTI
19.11.2020

Johan Svenlin, text
Johannes Tervo, foto

Vasa fängelse ligger på en av stadens paradplatser, ett stenkast från Fiskets hus, eller Vasas nya vardagsrum som det kallades när det invigdes för drygt ett år sedan. Det känns som ett bra ställe att träffa Anders Eklund, kriminalreporter på Vasabladet. Under de senaste åren har han, med sin egen stil, gett tidningens läsare nyanserade skildringar av brott som begåtts i Vasa med omnejd.

”Jag arbetar utifrån två regler: att aldrig vara tråkig och alltid vara korrekt”, sammanfattar han.

Hans karriär som kriminalreporter fick sin början 2013, när han som Vasabladets nyhetsreporter var satt att bevaka rättegången mot medlemmarna i den lokala avdelningen av United Brotherhood. Den kriminella sammanslutningen hade skakat Vasa med grova våldsbrott och i den trånga rättssalen hade Eklund hamnat strax bakom ledaren för gänget. När det blev paus i förhandlingarna vände sig den åtalade om, spände ögonen i Eklund och frågade vem han skriver för.

”Suomen käsityölehti, hasplade jag ur mig. Jag har inte kollat upp om det finns en sådan, men om den finns ger jag nu min offentliga ursäkt för all eventuell olägenhet jag orsakat redaktionen.”

Eklund tvekade ändå inte att tacka ja när han en tid senare fick frågan om han ville bli Vasabladets specialreporter för kriminaljournalistik.

”Fascinationen har väl funnits där. Pappa var överdetektiv på tullen och jag fick följa med honom till jobbet ibland. Det var en annan värld med stängda dörrar, myndighetsspråk, husrannsakan och drogbeslag. Jag tror att det präglade mig.”

Under de år som han skrivit om kriminalitet i Österbotten har utvecklingen gått mot grövre våld och ökad tillgång på droger.

”För allmänheten är det tydligt att polisen är underbemannad, men bland utredarna inom polishuset är läget ännu värre.”

 

En kriminalreporter behöver ett brett kontaktnät på båda sidorna om lagen. Eklund sitter inne med en hel del kunskap som inte kan hanteras som vanligt nyhetsmaterial.

”Om jag skulle publicera allt jag vet skulle jag ha jobb för ett par veckor, men sedan vara bränd. Förtroendet som jag lyckats bygga upp hos myndigheterna är en långsiktig resurs.”

Hans nyhetschefer har också förståelse för att kriminalreportern behöver långsiktighet i sitt arbete.

”De ger mig tid och fria tyglar och det uppskattar jag väldigt mycket. Samtidigt är jobbet ensamt, särskilt i rättsbubblan. Jag tvingas ofta själv fatta snabba publicistiska beslut om vad jag kan skriva. De svåra frågorna tar jag förstås med chefredaktören.”

Trots att många av de personer som han skriver om har dokumenterade våldstendenser har han inte blivit hotad i jobbet och han känner att han kan gå på stan utan att titta sig över axeln.

”Jag vet vilka som är farliga här i stan. När det handlar om organiserad brottslighet måste man förstås vara försiktig, men en stor del av de brott jag skriver om begås av vanliga människor.”

 

Persongalleriet i Eklunds kriminalartiklar är fullt av till synes normala österbottningar. Det kan handla om en taxiföretagare i Vörå som hamnat i en skuldfälla och sedan börjat lura staten och privatpersoner på pengar för att kunna betala gamla lån. En annan uppmärksammad händelse som Eklund återgav på ett gripande sätt häromåret handlade om en medelålders kvinna i Laihela som kvävde sin älskares hustru till döds och sedan var snubblande nära att lura polisen med sina planterade falska bevis på brottsplatsen.

”När jag sitter på rättegångar blir det ofta uppenbart att människor är större än sina brott. De har hamnat i en viss situation och där och då fattat beslut som de sedan måste leva med resten av livet. Jag vill ta fram den mänskliga aspekten, i stället för att beskriva dem som monster.”

Det finns också fall som sätter djupa spår i både reporter och läsare. Som fallet med en kvinna i Vasa som blev knivhuggen till döds av sin exman i trappuppgången till sitt hem.

”Där var det ännu mer sorgligt att inse att myndigheterna inte skött saker som de borde innan mordet. När jag satt med offrets döttrar, då 13 och 9 år gamla, visste jag att jag måste vara otroligt försiktig med vad jag skriver och inte skriver.”

 

Eklund har odlat sitt eget sätt att berätta om vardagliga brottsfall. För läsaren är det uppenbart att skribenten gått på djupet i fallet för att förstå alla motiv och sedan kunna berätta det med egna ord.

”Det finns säkert de som tycker att jag skriver för svängigt, men man kan inte göra alla nöjda. Faktum är att artiklarna blir lästa och det är ytterst sällan som jag får kritik för mina texter.”

När det händer är det ofta en förälder till den som begått brottet som hör av sig.

”De undrar hur jag kan skriva så om deras barn, en helt förståelig reaktion. Jag brukar be dem peka ut faktafel i artikeln, men när de inte hittar några brukar vi avsluta samtalet i samförstånd.”

I känsliga fall måste brottsoffer och förövare hållas anonyma, vilket är en svår konst i små samhällen där alla känner alla.

”I varje text finns det någon som kan känna igen personerna, trots fingerade namn. För mig innebär det att jag måste skriva så att det inte faller någon skugga över varken offer eller åtalad. Det är min skyldighet att se till att alla blir rättvist behandlade i mina artiklar”, säger Anders Eklund.



1 2021
Arkisto

Journalismin seuraavat sata vuotta

Journalistiliitto täyttää maaliskuussa 100 vuotta. Vuosisadan aikana on tapahtunut paljon: olemme saaneet esimerkiksi radion, television, internetin ja sosiaalisen median, mutta myös journalismin ansaintamallien kriisin. On aika kuvitella, miltä tulevat vuosikymmenet voisivat näyttää. Journalisti pyysi ennusteita kymmeneltä ajattelijalta.

Mitä puoluetta politiikantoimittajat ryöpyttävät eniten? Miten he suhtautuvat eri pääministereihin? Entä työmarkkinajärjestöihin?

Journalisti analysoi kuuden tunnetun politiikan toimittajan kolumnit, näkökulma-artikkelit ja muut mielipiteelliset tekstit.

Tähtäät isona kansanedustajaksi, Hanne Aho

Sata vuotta täyttävän Journalistiliiton puheenjohtaja Hanne Aho haluaa tulla tasapainoiseksi ihmiseksi ja haaveilee tes-neuvotteluiden aikana paluusta Suomen Kuvalehden graafikoksi.

Toimittajat, persuuntuneita vai vihervasemmistoa?

”Suomessa perussuomalaisten pelikirjasta tuttu ikävän journalismin esittäminen puoluepolitiikkana vaikuttaa hiljalleen saavan suosiota useamman poliittisen liikkeen piirissä”, kirjoittaa Janne Zareff.

Toimittajan tasapuolisuus ei auta, jos luottamus on menetetty

Yksikään ihminen ei tee työtään arvotyhjiössä. Onneksi juuri kukaan journalisti ei kuvittele olevansa täydellisen objektiivinen yli-ihminen, johon arvot tai elämäntilanne eivät vaikuta, kirjoittaa Maria Pettersson.

Lisää aikaa eropakettia harkitsevalle

”Ensimmäiset päivät irtisanomisen jälkeen voivat mennä täysin sumussa. Pitäisi pystyä soittamaan monta puhelua, kysyä oikeita kysymyksiä, omaksua vastauksia ja tehdä niiden perusteella päätös, jonka vaikutukset tulevaisuuteen ovat joka tapauksessa epävarmoja”, kirjoittaa Journalistiliiton juristi Sanna Nikula.

Korona sävytti median vuotta 2020

Korona muutti työtavat ja kiihdytti media-alan murrosta ja Yhdysvalloissa käytiin vaalit. Tapahtuiko media-alalla muutakin? Kokosimme yhteen vuoden 2020 keskeiset journalismiuutiset.

Päivi Lehtomurto vaihtoi nuorten median työterveysaiheisiin

Päivi Lehtomurto aloitti joulukuussa Työterveyslaitoksella mediaviestinnän erityisasiantuntijana. Sitä ennen hän työskenteli kymmenen vuotta Demissä.

Etusivu uusiksi

Kun Susanna Luikku sai Suomen olympiajoukkueen tiedottajalta viestin, ja sitten tuli kiire.

Journalistiliiton uuden ilmeen suunnitteli Tuija Tarkiainen ja uuden logon piirsi Camilla Pentti. ”Perinteinen leijona haluttiin säilyttää, mutta uusi leijona on modernimpi ja vähemmän kulmikas”, Tarkiainen kertoo.

Journalistiliitto saa uuden ilmeen

Tunnusvärit ja -fontit vaihtuvat, viestintämateriaalit muuttuvat ja logo päivitetään.

Ole korrekti, älä hyperkorrekti

”Tietoisuus siitä, että puhuttu ja kirjoitettu kieli eroavat toisistaan, voi johtaa ylenpalttiseen virallisuuden tai esimerkiksi kansainvälisyyden tavoitteluun”, kirjoittaa Ville Eloranta.

De nya journalisterna är influencers

Högermedierna satsar mindre på att producera den bästa journalistiken och mer på att främst bekräfta det tittarna redan tror, skriver Jeanette Öhman.

Sanomalehtimiehen näytenumero huhtikuussa 1924.

Lehti harrastuksen avuksi

Suomen Sanomalehtimiesten Liitto tarvitsi oman lehden, koska sisäinen tiedotus hoitui ”helpoimmin painokoneen kautta”.

Avarakatseinen humanisti

Toimittaja Jussi Kentala 24. 7. 1946 Veteli – 23. 11. 2020 Kauhava

Taitava taittaja - käytännössä ja teoriassa

Ulkoasupäällikkö Hannu Pulkkinen 8.11.1951 Pyhäjärvi – 6.12.2020 Helsinki 

Henkilökuvauksen lordi ja velho 

Valokuvaaja Kari Kaipainen 28. 9. 1952 Mikkeli – 2. 11. 2020 Espoo

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta