Emojier som journalistik

JOURNALISTI
22.8.2019

Dan Lolax
Twitter: @danlolax
Skribenten är redaktionschef på Kommuntorget.

”Uppdateringen är mångas första kontakt med den journalistik som följer och att fånga läsarens uppmärksamhet är i det här fallet att färga den”, skriver Dan Lolax.

När journalister lockar läsare att dela artiklar på Facebook har det konsekvenser för själva nyheten. Det skriver Yngve Benestad Hågvar i en debattartikel i Dagbladet (22. 2. 2019). Hågvar, som är första amanuens vid journalistutbildningen på Storbyuniversitetet i Oslo, utgår från sin egen studie om hur Dagbladet och NRK använder Facebook.

Trafiken till nyhetssajterna drivs av sociala medier och bland dem är Facebook i en särställning. Därför kan vi inte längre enbart tala om nyhetsvärden, skriver Hågvar. Eftersom nyhetskonsumenten tenderar att dela artiklar som väcker känslor, och som får hen att framstå på ett visst sätt, är ”delningsvärdet” lika viktigt.

Därför tenderar nyhetsredaktionernas statusuppdateringar på Facebook att vara subjektiva. Journalister tolkar nyheterna för läsarna på ett sätt som vore omöjligt i själva artikeln. Hågvar ringar in fem strategier som redaktionerna använder sig av: emojier, direkta frågor, uppmaningar, känslouttryck och explicit subjektiva åsikter.

Den sistnämnda står starkast i kontrast med traditionell nyhetsjournalistik men överlag menar Hågvar att när journalister jagar delningar och reaktioner — genom att signalera vad läsaren ska tycka om artikeln — så riskerar nyhetsvärdet att komma i andra hand.

De flesta journalister känner säkert igen någon av strategierna. Att i samband med en neutral nyhet fråga om läsarnas egna erfarenheter och åsikter — ”Vet du hur man bäst svalkar en hund som fått alldeles för varmt?” — eller uppmana dem att undvika en viss gata på grund av gatuarbete är rätt odramatiskt.

Som journalist jag har själv skrivit sådana uppdateringar. Men som nyhetskonsument reagerar jag allt oftare på nyhetsmediernas tonfall på Facebook.

Det som sticker i ögonen är bland annat att nyheter om dödsfall får journalister att uttrycka sitt deltagande i sorgen, ibland med en gråtande emoji. Likaså föregås nyheter om brott av fördömande ord, ibland av en arg emoji.

Är en saklig rapportering om tragedier otillräcklig? Måste journalister därför uttrycka sin sorg? Står hela redaktionen bakom statusuppdateringar som fördömer misstänkta brott?

Exemplen är från finskspråkiga medier. En snabbkoll med ansvariga på KSF Media och Svenska Yle avslöjar en mer återhållsam strategi. Emojier är inte förbjudna men innehållet i artikeln styr statusuppdateringen.

En statusuppdatering är en bråkdel av den journalistik som uppdateringen annonserar. Någon vill kanske säga att uppdateringarna, oavsett om de är oskyldiga eller ifrågasättbara, inte ska räknas som journalistik. Jag håller inte med. Uppdateringen är mångas första kontakt med den journalistik som följer och att fånga läsarens uppmärksamhet är i det här fallet att färga den.

Det familjära tonfallet riskerar erodera journalistikens auktoritet, alltså den typ av auktoritet som följer av sakkunskap. Vad händer med synen på den journalistiska sakkunskapen om dess ”säljargumentet” är motsatsen: det subjektiva, värdeladdade och känslodrivna? Den blir lättare att avfärda.

De fem strategierna skapar illusionen att journalister och läsare kommer närmare varandra. I verkligheten gör de inte det. Istället kommer läsarna längre bort från att förstå vad journalistik är.



5 2021
Arkisto

Ensin ne hakivat journalistit. Silloin me sanoimme, että tämä ei käy.

Meidän suomalaisten pitää auttaa kollegoja muissa maissa. Se on oikein, mutta samalla autamme myös itseämme, kirjoittaa päätoimittaja Maria Pettersson.

Teit paikallisesta varuskunnasta 46-sivuisen erikoisliitteen, koska fanitat armeijaa, Pasi Koivumaa

Karjalaisen päätoimittaja on toimituksessa pidetty hahmo, mutta epäilee Stalinin ja Hitlerin ajatelleen itsestään samoin.

Näin saat kesätyöstäsi kaiken irti

Kokeneet toimittajat jakavat vinkit kesätyöntekijöille. Näillä pääset paremmin alkuun kesätöissä ja kenties koko urallasi.

Mitä journalistin pitää ymmärtää työnantajansa taloudesta?

Iso osinko voi olla hälytysmerkki – tai törkeilyä, jos yrityksessä on samaan aikaan menossa rankka säästöohjelma, kirjoittavat Annukka Oksanen ja Elina Yrjölä.

Journalisternas och hjälporganisationernas relation är problematisk

För några år sedan jobbade jag som frivillig informatör för en finsk organisation i Uganda. Det var en upplevelse jag aldrig skulle vilja ha ogjord – men inte heller göra om, skriver Liselott Lindström.

En onnistunut pilaamaan suomen kielen sääntöjä

Kun minut pyydettiin median edustajaksi suomen kielen lautakuntaan, eräs Helsingin Sanomien lukija ei vaikuttanut vilpittömän ilahtuneelta, kirjoittaa Ville Eloranta.

Kyselytunnilla valtuutetut kysyivät hallitukselta ja toimistolta liiton toimintaan ja linjauksiin liittyviä kysymyksiä. Puheenjohtaja Hanne Aho vastaa etäyhteyksin osallistuneille valtuutetuille.

Journalistiliiton kevätvaltuusto toivoi joustoa työhön

Valtuutetut toivoivat liiton edistävän etätyömahdollisuuksia myös korona-ajan jälkeen.

Media keskittyi – pitäisikö myös Journalistiliiton jäsenyhdistysten yhdistää voimansa?

Median ja työn muutokset vähentävät sijainnin merkitystä toiminnan järjestämisessä, kirjoittaa Tapio Räihä.

Kova kiire tarkastajan juttusille

Kun poliisi pysäytti toimittajan ja kuvaajan nopeusratsiaan, Mika Heikkilä turvautui pieneen valkoiseen valheeseen.

Luja ja luotettava pohjalainen

Toimittaja Päivi Leppilahti 23. 6. 1960 Teuva – 21. 3. 2021 Kankaanpää

Lehtikuvauksen uranuurtaja

Kuolleita: Kuvapäällikkö Antti Suominen 16. 9. 1938 Pori – 9. 4. 2021 Ulvila

Laajasti urheilusta ja liikunnasta

Kuolleita: Urheilutoimittaja Erkki Poutanen 19. 11. 1950 Jyväskylä – 4. 4. 2021 Tuusula

Monen lajin mestari

Kuolleita: Toimittaja Matti Korhonen 28. 11. 1928 Liminka – 1. 3. 2021 Oulu

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta