Emojier som journalistik

JOURNALISTI
22.8.2019

Dan Lolax
Twitter: @danlolax
Skribenten är redaktionschef på Kommuntorget.

”Uppdateringen är mångas första kontakt med den journalistik som följer och att fånga läsarens uppmärksamhet är i det här fallet att färga den”, skriver Dan Lolax.

När journalister lockar läsare att dela artiklar på Facebook har det konsekvenser för själva nyheten. Det skriver Yngve Benestad Hågvar i en debattartikel i Dagbladet (22. 2. 2019). Hågvar, som är första amanuens vid journalistutbildningen på Storbyuniversitetet i Oslo, utgår från sin egen studie om hur Dagbladet och NRK använder Facebook.

Trafiken till nyhetssajterna drivs av sociala medier och bland dem är Facebook i en särställning. Därför kan vi inte längre enbart tala om nyhetsvärden, skriver Hågvar. Eftersom nyhetskonsumenten tenderar att dela artiklar som väcker känslor, och som får hen att framstå på ett visst sätt, är ”delningsvärdet” lika viktigt.

Därför tenderar nyhetsredaktionernas statusuppdateringar på Facebook att vara subjektiva. Journalister tolkar nyheterna för läsarna på ett sätt som vore omöjligt i själva artikeln. Hågvar ringar in fem strategier som redaktionerna använder sig av: emojier, direkta frågor, uppmaningar, känslouttryck och explicit subjektiva åsikter.

Den sistnämnda står starkast i kontrast med traditionell nyhetsjournalistik men överlag menar Hågvar att när journalister jagar delningar och reaktioner — genom att signalera vad läsaren ska tycka om artikeln — så riskerar nyhetsvärdet att komma i andra hand.

De flesta journalister känner säkert igen någon av strategierna. Att i samband med en neutral nyhet fråga om läsarnas egna erfarenheter och åsikter — ”Vet du hur man bäst svalkar en hund som fått alldeles för varmt?” — eller uppmana dem att undvika en viss gata på grund av gatuarbete är rätt odramatiskt.

Som journalist jag har själv skrivit sådana uppdateringar. Men som nyhetskonsument reagerar jag allt oftare på nyhetsmediernas tonfall på Facebook.

Det som sticker i ögonen är bland annat att nyheter om dödsfall får journalister att uttrycka sitt deltagande i sorgen, ibland med en gråtande emoji. Likaså föregås nyheter om brott av fördömande ord, ibland av en arg emoji.

Är en saklig rapportering om tragedier otillräcklig? Måste journalister därför uttrycka sin sorg? Står hela redaktionen bakom statusuppdateringar som fördömer misstänkta brott?

Exemplen är från finskspråkiga medier. En snabbkoll med ansvariga på KSF Media och Svenska Yle avslöjar en mer återhållsam strategi. Emojier är inte förbjudna men innehållet i artikeln styr statusuppdateringen.

En statusuppdatering är en bråkdel av den journalistik som uppdateringen annonserar. Någon vill kanske säga att uppdateringarna, oavsett om de är oskyldiga eller ifrågasättbara, inte ska räknas som journalistik. Jag håller inte med. Uppdateringen är mångas första kontakt med den journalistik som följer och att fånga läsarens uppmärksamhet är i det här fallet att färga den.

Det familjära tonfallet riskerar erodera journalistikens auktoritet, alltså den typ av auktoritet som följer av sakkunskap. Vad händer med synen på den journalistiska sakkunskapen om dess ”säljargumentet” är motsatsen: det subjektiva, värdeladdade och känslodrivna? Den blir lättare att avfärda.

De fem strategierna skapar illusionen att journalister och läsare kommer närmare varandra. I verkligheten gör de inte det. Istället kommer läsarna längre bort från att förstå vad journalistik är.



8 2020
Arkisto

Harva meistä on korvaamaton superneuvottelija

Työehtosopimukset ovat siitä käteviä, että niiden ansiosta tavan ihmisen ei juuri koskaan tarvitse huolehtia lomista, työajasta, vähimmäispalkasta tai siitä, maksetaanko sairauden ajalta palkkaa, kirjoittaa Journalistin päätoimittaja Maria Pettersson.

Onneksi minä en joudu jakamaan mediatukia

”Mediatukea olisi rehdimpää perustella työpaikkojen säilymisellä kuin demokratialla”, kirjoittavat Annukka Oksanen ja Elina Yrjölä.

Vapaapäivien pitäminen on sinulle lähinnä uuvuttavaa, Minna Holopainen

STT:n vastaava päätoimittaja Minna Holopainen tekee töitä melkein koko ajan ja on mahdollisesti itsekin tekoäly.

Näin syntyy Trendin syysmuotijuttu

Trendi tilasi stylisti ja valokuvaaja -työparilta helmikuussa syysmuotijutun. Kesällä kuvaaja ja malli vaihtuivat koronan takia. Juttu kuvattiin elokuussa kotieläintilalla.

Kielenhuollon päämaja ei ole käymässä turhaksi

”On viisainta, ettei yleiskielessä sooloilu karkaa käsistä. Tämä aika ei varsinaisesti kaipaa lisää ymmärryksen puutetta”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Vi måste respektera – och kredda varandra

”Vi måste respektera varandras arbete och kredda den som kreddas bör”, skriver Felicia Bredenberg.

Koronasta vauhtia muutoksiin

”Voisiko pandemiakurjuuden keskeltä löytyä jotain hyvääkin? Voidaanko esimerkiksi itsensä työllistäjille saada vihdoin pandemian vauhdittamana turvatumpi asema”, kysyy Suomen freelance-journalistien uusi puheenjohtaja Maria Markus.

Munkit ja possut

Kesätoimittaja Ilkka Vänttisen kuvissa näkyi sikoja juuri niin kuin pitikin – ja lisäksi jotain aivan muuta.

Uutistoimistotuki ehkä osaksi median koronatukea – tuen haku on alkanut

Median koronatukea voi saada journalistisen työn kustannuksiin. Myöntämisen ehtona on mainosmyynnin lasku. Erillistä uutistoimintaan suunnattua tukea on saanut aiemmin muun muassa STT.

Etävaltuusto nosti hien otsalle

Kuuluuko? Näkyykö? Journalistiliiton historian ensimmäisessä valtuuston hybridikokouksessa teknisiä pulmia ratkottiin lennosta, kirjoittaa Kira Närhi.

Herrasmies on poissa

Kuolleita: Toimittaja Matti Vainio 20. 6. 1935 Sortavala – 5. 9. 2020 Hämeenlinna

Arvostettu monitoiminainen

Kuolleita: Toimittaja Liisa Laine Oulu 25. 3. 1936 – 8. 8. 2020 Helsinki

Hjärtat klappade för nyheter och rättvisa

Döda: Journalisten Ia Henriksson 5. 1. 1974 Helsingfors – 11. 7. 2020 Helsingfors

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta