Journalisten Peter Buchert vill se en klimataspekt i all journalistik där den är relevant. Han uppmanar också journalisterna att öppet och kritiskt granska den finländska skogens roll som kolsänka. ”Det finns väldigt starka lobbningskrafter och ibland får man känslan av att det bara finns en sanning som duger i det här landet.”

Slopa domedagsrubrikerna - verkligheten är tillräckligt alarmerandende

De bevakar klimatförändringen

Peter Buchert

Journalist på Hufvudstadsbladet.

Har rapporterat om klimatfrågor för HBL sedan 2007. Jobbade före det på FNB.

Fokuserar just nu främst på klimatpolitik.

Har en passion för naturen och leder bland annat fågelexkursioner för föreningen Tringa.

 

Marcus Rosenlund

Vetenskapsjournalist på Svenska Yle.

Har rapporterat om klimatfrågor ända sedan Kvanthopp började 2005.

Aktuell med boken Väder som förändrade världen (2018).

Har en passion för väder och vind. ”Jag skulle säkert ha blivit meteorolog om jag varit bättre på matematik.”

JOURNALISTI
2.5.2019

Lina Laurent, text
Karl Vilhjálmsson, foto

”Klimatjournalistiken ska inte vara aktivistisk. Men efter att du kollat hur det ligger till, tagit reda på fakta och berättat det kommer du att låta som en aktivist och folk kommer att tro att du har en agenda fast du inte har det”, säger Marcus Rosenlund.

”Klimatjournalistiken eller klimatförändringen är på sätt och vis tacksam att jobba med. Man behöver inte dramatisera eller överdriva, det är alldeles tillräckligt spännande i alla fall”, säger Peter Buchert.

Journalisterna Marcus Rosenlund och Peter Buchert känner inte varandra men har ett gemensamt intresse. De har rapporterat om klimatfrågor för finlandssvenska medier i över tio år, Buchert för Hufvudstadsbladet och Rosenlund för Svenska Yle. Tidningen Journalisten har fört dem samman för att höra deras syn på valdebatten, klimatjournalistiken och deras tips för hur vi kan bli bättre på att rapportera om klimatfrågor.

Vi träffas två dagar efter riksdagsvalet. Båda har vakat, jobbat och drabbats av en släng av uppgivenhet. Detta efter att förväntningarna om att det skulle bli ett riktigt ”klimatval” aldrig riktigt uppfylldes.

”Debatten fokuserade på några få, i och för sig konkreta grejer, som har en ganska liten betydelse för helheten”, säger Buchert.

”På sätt och vis blev det ett klimatval men inte på det sätt som jag hoppats. Snarare blev det tydligt att det fanns en mättnad där en stor del av publiken tröttnat på klimatfrågor”, säger Rosenlund.

Han säger att klimatfrågan ändå inte går att sopa under mattan, hur trött publiken än är.

”Det här är en demon vi, och särskilt våra barn, måste konfrontera. Vi kan inte bara byta kanal eller stänga av teven när vi tycker det blir tjatigt. Det är på riktigt jäkligt bråttom”, säger Rosenlund.

”Jag tänker att många politiska frågor går att lösa via förhandlingar. Men vi kan inte förhandla med klimatförändringen. Vi kan bara förhandla med varandra för att försöka bromsa den på ett förnuftigt sätt. Förhandlingarna handlar om i vilken mån och på vilka sätt vi ska ta ansvar”, säger Buchert.

Hur känns det att dagen efter valet läsa utlåtanden om ”klimathysteri” eller ”klimattjat”?

”Jag blir bara så trött och uppgiven men det får man inte. Jag vill inte tjata och man behöver inte tjata. Det finns många intressanta fängslande storyn som sätter saker och ting i ett större perspektiv”, säger Rosenlund.

”Det här med klimathysteri är retorik. Det är ett populistiskt sätt att försöka få folk med sig. Man tar till enkla sanningar och grova förenklingar och stämplar alla andra som hysteriska. Det är djupt ologiskt och orättvist”, säger Buchert.

Rosenlund tänker att journalister eventuellt har en viss orsak att se sig själva i spegeln.

”Kanske vi inte har kunnat förklara att vi inte är ute efter att rädda planeten. Planeten behöver inte räddas, den har snurrat här i miljarder år och kommer att fortsätta snurra. Det är oss själva och vår civilisation vi behöver rädda”, säger han och påpekar i samma mening att räddningsaktionen inte behöver vara dyster och eländig. Tvärtom.

”Den kan vara hoppingivande, ett gemensamt projekt som får oss att dra åt samma håll. I bästa fall ger den ny och bättre teknik och skapar arbetsplatser. Den kan leda till en massa saker som blir bättre men det har folk inte riktigt uppfattat.”

 

När Buchert och Rosenlund började rapportera om klimatfrågor var de rätt ensamma om det på sina respektive redaktioner. I dag håller klimatbevakningen på att bli en del av redaktionernas normala agenda, något de välkomnar.

”Vi har en ganska bra klimatrapportering men i en perfekt värld skulle jag vilja ha mer resurser för klimatjournalistik och åt vetenskap överhuvudtaget. Det är så många saker man måste förklara som folk inte förstår, som helt basic fysik och matematik. Många har ett ganska löst grepp om hur det ena påverkar det andra – vad som händer när man släpper ut 40 miljarder ton koldioxid i atmosfären varje år”, säger Rosenlund.

”Jag skulle vilja komma ifrån det här tänket kring klimatjournalistik som ett separat område. Jag tycker som Vihreä lankas Riikka Suominen, som säger att det behövs en klimataspekt i alldeles vanlig journalistik, i den som handlar om konsumtion, boende, trafik, energifrågor och alla andra frågor där den är relevant”, säger Buchert.

Hur ser ni på mediebolagens ansvar utöver journalistiken?

”Alla mediebolag, ja alla företag, borde fundera på de här frågorna. Ska man vara trovärdig kan man inte skriva om behovet av av en strikt klimatpolitik utan att se över sitt eget hus”, säger Buchert.

”Jag tycker Yle har ett särskilt ansvar. Vi är ett stort hus med många människor som reser väldigt mycket, i världen och i regionerna. Vi har på riktigt en möjlighet att göra en skillnad, inte bara i färre flugna kilometer men genom att visa exempel”, säger Rosenlund.

Han anser också att begreppet flygskam inte är konstruktivt.

”Journalister ska inte behöva känna djup skam om de flyger för att göra ett reportage. Om det är det som krävs för att få fram budskapet effektivt så måste vi göra det. Vad är alternativet? Att vi kryper till Brasilien med båt och kommer fram om en månad.”

”Samtidigt är det bra att journalister och alla andra tänker efter. Jag reser själv ganska lite i jobbet. I vintras hade jag en reportageresa till Lappland och valde tåget. Jag har också lovat mig själv att inte göra en enda flygresa på fritiden under det här året, det är ett sätt att försöka leva mer hållbart”, säger Buchert.

 

Journalisten Marcus Rosenlund säger att det senast nu är dags att slopa det så kallade false balance-tänkandet inom journalistiken. ”Vi har ingen skyldighet att i varje inslag där vi utgår från faktum, att klimatet blir varmare och att det är vi som orsakar det, att också fråga en av de så kallade ‘skeptikerna’ om vad hen tycker”.

I sitt jobb strävar både Buchert och Rosenlund efter att vara konstruktiva och lösningsorienterade. Domedagsrubriker och berättelser om den annalkande undergången är sällan sådana.

Hur kan vi journalister bli bättre?

”Vi behöver lyfta upp mer människor och ge katastrofen ett mänskligt ansikte. Vi ska vara aktivare med att besöka dem som redan nu lider av följderna, till exempel inuiterna som säger att isen är sjuk. Och våra egna fiskare som ser havet gå åt pipan”, säger Rosenlund.

”Vi ska belysa att många av de problem som finns i samhället på något sätt är kopplade till klimatförändringen. Journalistiken och journalisterna har ett jättestort ansvar. Vi ska ta frågan på allvar, ge en ärlig bild och inte heller få det att se ut som om allt hopp är ute”, säger Buchert.

Att belysa både det lilla och stora, hur stora komplexa frågor hänger ihop är en utmaning.

”Det gäller all journalistik. I klimatfrågor blir det lätt för perifert och intresserar bara nördar”, säger Buchert.

”Det är just så det är. Man måste samtidigt ha de olika nivåerna och öka förståelsen för hur allt påverkar allt. Jag har halvt på skämt sagt att allt skulle bli mycket bättre om alla människor en gång i livet skulle få en chans att se på jorden från rymden. Du kan inte se jorden utifrån, en blå kula mot det stora svarta, utan att inse att vi bor på en jäkligt liten kula som är sårbar och där länder inte är åtskilda av gränser”, säger Rosenlund.

De bevakar klimatförändringen

Peter Buchert

Journalist på Hufvudstadsbladet.

Har rapporterat om klimatfrågor för HBL sedan 2007. Jobbade före det på FNB.

Fokuserar just nu främst på klimatpolitik.

Har en passion för naturen och leder bland annat fågelexkursioner för föreningen Tringa.

 

Marcus Rosenlund

Vetenskapsjournalist på Svenska Yle.

Har rapporterat om klimatfrågor ända sedan Kvanthopp började 2005.

Aktuell med boken Väder som förändrade världen (2018).

Har en passion för väder och vind. ”Jag skulle säkert ha blivit meteorolog om jag varit bättre på matematik.”

Bli bättre på klimatjournalistik – fem tips av Buchert och Rosenlund

1. Skapa en bank med trovärdiga källor, bra databaser och experter. ”Med bättre redskap är det lättare att jobba målmedvetet och strukturerat.”

2. Var noga med källkritiken – ”det är i och för sig alltid lika viktigt”.

3. Läs och lär. ”Det är aldrig fel att läsa in sig på grundläggande naturvetenskaper”. ”Gå en kurs, till exempel meteorologiska institutet har haft kurser för journalister och de är jättebra”.

4. Ge ungdomarna synlighet.  ”Ungdomarna är engagerade och har olika infallsvinklar. De är beredda att ta ett större ansvar, de borde få mer synlighet i medierna.”

5. Kom ihåg att fråga: ”Och hur påverkar det här klimatet?”. 

 

Boktips av Buchert: Böckerna av Yuval Noah Harari. ”De är intressanta betraktelser av mänsklighetens förutsättningar att klara sig på den här planeten”.  

Boktips av Rosenlund: Peter Englunds Ofredsår och Den oövervinnelige som beskriver tiden under den lilla istiden.  ”De var bland de första böcker som fick mig att haja till och fundera på hur förändringar i klimatet kan påverka samhället.”



9 2019
Arkisto

Kuolema toimituksessa

Kollegan kuolema pysäyttää toimituksen ja tuo työyhteisön hoidettavaksi paljon käytännön asioita. Surun hoitamiseen ei sen sijaan ole valmista reseptiä.

Daniel Nissén, Lukas Kallenberg,  Mathilda Kull och Karolina Åsmus jobbar på Vasabladet. De unga journalisterna upplever att inhoppare och fast anställda behandlas likvärdigt. Alla är inbjudna till samma personalfester och interna fortbildningar och ingår i samma diskussionsforum. ”Man är en i gänget. Det är viktigt att man får vara med i gemenskapen för att trivas på jobbet”, säger Mathilda Kull.

Journalistförbundet ifrågasätter en praxis där många inhoppare jobbar heltid länge

Under vilka villkor jobbar inhopparna och hur mycket av jobbet görs egentligen av dem? Journalisten utredde en brokig praxis.

Naistenlehdet laajentavat naiskuvaa

”Juuri naistenlehdet ovat tehneet naisia näkyviksi ja laajentaneet naiskuvaa sekä lisänneet ylipäänsä suvaitsevaisuutta kertomalla erilaisuudesta”, kirjoittaa Iina Artima-Kyrki.

Työnantaja esittää poikkeuksellisen törkeitä muutoksia työehtosopimuksiin

Mitä tapahtuu, jos työntekijä marssii neuvottelupöytään samanlaisin esityksin kuin työnantaja? kysyy Maria Pettersson.

Politiikkaa on helpompi tehdä, kun toimittajat eivät kyttää, Veli Liikanen

Vihreät päätti lopettaa puoluelehtensä rahoittamisen toimitusta kuulematta. Puoluesihteeri Veli Liikanen ei halua avata aiheesta käymiään keskusteluja.

Moraalittomien väitteiden jyrkkä tuomitseminen ei välttämättä ole tehokasta

Jos jatkuvasti puhumme jostain radikaalina pidetystä ajatuksesta, tuolla ajatuksella on hyvät mahdollisuudet muuttua yhteiskunnan silmissä hiljalleen maltilliseksi ja mahdolliseksi, Janne Zareff pohtii kolumnissaan.

Du skall icke normalisera

Dan Lolax har svårt att acceptera tanken att det finns ämnen som journalister inte ska gå och peta i.

Työehdoista neuvotellaan salassa – miksiköhän?

Neuvottelut työn ehdoista pitävät Journalistiliiton puheenjohtajan kiireisenä. Eräs pimeä perinne mietityttää Hanne Ahoa.

Näin syntyy MTV:n meteorologin sääennuste

Forecan ja MTV:n meteorologi Miina Manninen tietää viikonlopun sään ennen kuin muu Suomi herää.

Olen Retail Manager, sanoi haastateltava

Yhä suurempi osuus yritysväestä tuntuu uskovan, että englanti parantaa menestyksen mahdollisuuksia kotimaassakin, Ville Eloranta kirjoittaa.

”Ilmastonmuutos trendaa nyt kaikkialla, ja ihan syystä. Mutta järjestöt ja brändit käyttävät ilmastoahdistusta keppihevosena omalle asialleen. Joskus on vaikea erottaa, mikä on aiheellista ja mikä ei”, Maria Veitola sanoo.

Maria Veitola kysyy tyhmiä ja se kannattaa

”Se ei aina ole helppoa, mutta usein toimittajan kannattaisi tekeytyä vähän hölmöksi. Katselijat ja kuuntelijat kiittävät, kun tulee parempi ohjelma”, toimittaja Maria Veitola sanoo.

Moni maalittamiseen soveltuva rikosnimike on asianomistajarikos. Yksittäisen virkamiehen kynnys rikosilmoituksen tekemiseen voi olla korkea. Muiden muassa poliisi, syyttäjät, tuomarit ja käräjäoikeuksien laamannit toivovat asiaan pikaista muutosta.

Maalittaminen halutaan kriminalisoida, mutta asia etenee hitaasti

Päättäjät puhuvat julkisuudessa asian kiireellisyydestä, mutta oikeusministeriössä mitään hanketta ei ole käynnissä.

Tapahtumien ”sivutuotteena” syntyy yhteisöllisyyttä

”Jo Helsingin Sanomalehtimiesyhdistyksen ja Aikakauslehdentoimittajien yhdistyksen yhdistymistä suunniteltaessa tavoitteeksi otettiin hyvät jäsentilaisuudet”, kirjoittaa toiminnanjohtaja Kaija Plit.

Tinkimätön toimittaja ja aktiivinen osallistuja

Kuolleita: Toimittaja Tuula Helariutta 24. 4. 1949 Punkalaidun – 10. 9. 2019 Huittinen

”Journalistin tehtävä on kysyä miksi”

Kuolleita: Toimittaja Martti ”Maxi” Kaukonen 15. 9. 1947 Rovaniemi – 12. 10. 2019 Kuopio

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta