Journalisten Peter Buchert vill se en klimataspekt i all journalistik där den är relevant. Han uppmanar också journalisterna att öppet och kritiskt granska den finländska skogens roll som kolsänka. ”Det finns väldigt starka lobbningskrafter och ibland får man känslan av att det bara finns en sanning som duger i det här landet.”

Slopa domedagsrubrikerna - verkligheten är tillräckligt alarmerandende

De bevakar klimatförändringen

Peter Buchert

Journalist på Hufvudstadsbladet.

Har rapporterat om klimatfrågor för HBL sedan 2007. Jobbade före det på FNB.

Fokuserar just nu främst på klimatpolitik.

Har en passion för naturen och leder bland annat fågelexkursioner för föreningen Tringa.

 

Marcus Rosenlund

Vetenskapsjournalist på Svenska Yle.

Har rapporterat om klimatfrågor ända sedan Kvanthopp började 2005.

Aktuell med boken Väder som förändrade världen (2018).

Har en passion för väder och vind. ”Jag skulle säkert ha blivit meteorolog om jag varit bättre på matematik.”

JOURNALISTI
2.5.2019

Lina Laurent, text
Karl Vilhjálmsson, foto

”Klimatjournalistiken ska inte vara aktivistisk. Men efter att du kollat hur det ligger till, tagit reda på fakta och berättat det kommer du att låta som en aktivist och folk kommer att tro att du har en agenda fast du inte har det”, säger Marcus Rosenlund.

”Klimatjournalistiken eller klimatförändringen är på sätt och vis tacksam att jobba med. Man behöver inte dramatisera eller överdriva, det är alldeles tillräckligt spännande i alla fall”, säger Peter Buchert.

Journalisterna Marcus Rosenlund och Peter Buchert känner inte varandra men har ett gemensamt intresse. De har rapporterat om klimatfrågor för finlandssvenska medier i över tio år, Buchert för Hufvudstadsbladet och Rosenlund för Svenska Yle. Tidningen Journalisten har fört dem samman för att höra deras syn på valdebatten, klimatjournalistiken och deras tips för hur vi kan bli bättre på att rapportera om klimatfrågor.

Vi träffas två dagar efter riksdagsvalet. Båda har vakat, jobbat och drabbats av en släng av uppgivenhet. Detta efter att förväntningarna om att det skulle bli ett riktigt ”klimatval” aldrig riktigt uppfylldes.

”Debatten fokuserade på några få, i och för sig konkreta grejer, som har en ganska liten betydelse för helheten”, säger Buchert.

”På sätt och vis blev det ett klimatval men inte på det sätt som jag hoppats. Snarare blev det tydligt att det fanns en mättnad där en stor del av publiken tröttnat på klimatfrågor”, säger Rosenlund.

Han säger att klimatfrågan ändå inte går att sopa under mattan, hur trött publiken än är.

”Det här är en demon vi, och särskilt våra barn, måste konfrontera. Vi kan inte bara byta kanal eller stänga av teven när vi tycker det blir tjatigt. Det är på riktigt jäkligt bråttom”, säger Rosenlund.

”Jag tänker att många politiska frågor går att lösa via förhandlingar. Men vi kan inte förhandla med klimatförändringen. Vi kan bara förhandla med varandra för att försöka bromsa den på ett förnuftigt sätt. Förhandlingarna handlar om i vilken mån och på vilka sätt vi ska ta ansvar”, säger Buchert.

Hur känns det att dagen efter valet läsa utlåtanden om ”klimathysteri” eller ”klimattjat”?

”Jag blir bara så trött och uppgiven men det får man inte. Jag vill inte tjata och man behöver inte tjata. Det finns många intressanta fängslande storyn som sätter saker och ting i ett större perspektiv”, säger Rosenlund.

”Det här med klimathysteri är retorik. Det är ett populistiskt sätt att försöka få folk med sig. Man tar till enkla sanningar och grova förenklingar och stämplar alla andra som hysteriska. Det är djupt ologiskt och orättvist”, säger Buchert.

Rosenlund tänker att journalister eventuellt har en viss orsak att se sig själva i spegeln.

”Kanske vi inte har kunnat förklara att vi inte är ute efter att rädda planeten. Planeten behöver inte räddas, den har snurrat här i miljarder år och kommer att fortsätta snurra. Det är oss själva och vår civilisation vi behöver rädda”, säger han och påpekar i samma mening att räddningsaktionen inte behöver vara dyster och eländig. Tvärtom.

”Den kan vara hoppingivande, ett gemensamt projekt som får oss att dra åt samma håll. I bästa fall ger den ny och bättre teknik och skapar arbetsplatser. Den kan leda till en massa saker som blir bättre men det har folk inte riktigt uppfattat.”

 

När Buchert och Rosenlund började rapportera om klimatfrågor var de rätt ensamma om det på sina respektive redaktioner. I dag håller klimatbevakningen på att bli en del av redaktionernas normala agenda, något de välkomnar.

”Vi har en ganska bra klimatrapportering men i en perfekt värld skulle jag vilja ha mer resurser för klimatjournalistik och åt vetenskap överhuvudtaget. Det är så många saker man måste förklara som folk inte förstår, som helt basic fysik och matematik. Många har ett ganska löst grepp om hur det ena påverkar det andra – vad som händer när man släpper ut 40 miljarder ton koldioxid i atmosfären varje år”, säger Rosenlund.

”Jag skulle vilja komma ifrån det här tänket kring klimatjournalistik som ett separat område. Jag tycker som Vihreä lankas Riikka Suominen, som säger att det behövs en klimataspekt i alldeles vanlig journalistik, i den som handlar om konsumtion, boende, trafik, energifrågor och alla andra frågor där den är relevant”, säger Buchert.

Hur ser ni på mediebolagens ansvar utöver journalistiken?

”Alla mediebolag, ja alla företag, borde fundera på de här frågorna. Ska man vara trovärdig kan man inte skriva om behovet av av en strikt klimatpolitik utan att se över sitt eget hus”, säger Buchert.

”Jag tycker Yle har ett särskilt ansvar. Vi är ett stort hus med många människor som reser väldigt mycket, i världen och i regionerna. Vi har på riktigt en möjlighet att göra en skillnad, inte bara i färre flugna kilometer men genom att visa exempel”, säger Rosenlund.

Han anser också att begreppet flygskam inte är konstruktivt.

”Journalister ska inte behöva känna djup skam om de flyger för att göra ett reportage. Om det är det som krävs för att få fram budskapet effektivt så måste vi göra det. Vad är alternativet? Att vi kryper till Brasilien med båt och kommer fram om en månad.”

”Samtidigt är det bra att journalister och alla andra tänker efter. Jag reser själv ganska lite i jobbet. I vintras hade jag en reportageresa till Lappland och valde tåget. Jag har också lovat mig själv att inte göra en enda flygresa på fritiden under det här året, det är ett sätt att försöka leva mer hållbart”, säger Buchert.

 

Journalisten Marcus Rosenlund säger att det senast nu är dags att slopa det så kallade false balance-tänkandet inom journalistiken. ”Vi har ingen skyldighet att i varje inslag där vi utgår från faktum, att klimatet blir varmare och att det är vi som orsakar det, att också fråga en av de så kallade ‘skeptikerna’ om vad hen tycker”.

I sitt jobb strävar både Buchert och Rosenlund efter att vara konstruktiva och lösningsorienterade. Domedagsrubriker och berättelser om den annalkande undergången är sällan sådana.

Hur kan vi journalister bli bättre?

”Vi behöver lyfta upp mer människor och ge katastrofen ett mänskligt ansikte. Vi ska vara aktivare med att besöka dem som redan nu lider av följderna, till exempel inuiterna som säger att isen är sjuk. Och våra egna fiskare som ser havet gå åt pipan”, säger Rosenlund.

”Vi ska belysa att många av de problem som finns i samhället på något sätt är kopplade till klimatförändringen. Journalistiken och journalisterna har ett jättestort ansvar. Vi ska ta frågan på allvar, ge en ärlig bild och inte heller få det att se ut som om allt hopp är ute”, säger Buchert.

Att belysa både det lilla och stora, hur stora komplexa frågor hänger ihop är en utmaning.

”Det gäller all journalistik. I klimatfrågor blir det lätt för perifert och intresserar bara nördar”, säger Buchert.

”Det är just så det är. Man måste samtidigt ha de olika nivåerna och öka förståelsen för hur allt påverkar allt. Jag har halvt på skämt sagt att allt skulle bli mycket bättre om alla människor en gång i livet skulle få en chans att se på jorden från rymden. Du kan inte se jorden utifrån, en blå kula mot det stora svarta, utan att inse att vi bor på en jäkligt liten kula som är sårbar och där länder inte är åtskilda av gränser”, säger Rosenlund.

De bevakar klimatförändringen

Peter Buchert

Journalist på Hufvudstadsbladet.

Har rapporterat om klimatfrågor för HBL sedan 2007. Jobbade före det på FNB.

Fokuserar just nu främst på klimatpolitik.

Har en passion för naturen och leder bland annat fågelexkursioner för föreningen Tringa.

 

Marcus Rosenlund

Vetenskapsjournalist på Svenska Yle.

Har rapporterat om klimatfrågor ända sedan Kvanthopp började 2005.

Aktuell med boken Väder som förändrade världen (2018).

Har en passion för väder och vind. ”Jag skulle säkert ha blivit meteorolog om jag varit bättre på matematik.”

Bli bättre på klimatjournalistik – fem tips av Buchert och Rosenlund

1. Skapa en bank med trovärdiga källor, bra databaser och experter. ”Med bättre redskap är det lättare att jobba målmedvetet och strukturerat.”

2. Var noga med källkritiken – ”det är i och för sig alltid lika viktigt”.

3. Läs och lär. ”Det är aldrig fel att läsa in sig på grundläggande naturvetenskaper”. ”Gå en kurs, till exempel meteorologiska institutet har haft kurser för journalister och de är jättebra”.

4. Ge ungdomarna synlighet.  ”Ungdomarna är engagerade och har olika infallsvinklar. De är beredda att ta ett större ansvar, de borde få mer synlighet i medierna.”

5. Kom ihåg att fråga: ”Och hur påverkar det här klimatet?”. 

 

Boktips av Buchert: Böckerna av Yuval Noah Harari. ”De är intressanta betraktelser av mänsklighetens förutsättningar att klara sig på den här planeten”.  

Boktips av Rosenlund: Peter Englunds Ofredsår och Den oövervinnelige som beskriver tiden under den lilla istiden.  ”De var bland de första böcker som fick mig att haja till och fundera på hur förändringar i klimatet kan påverka samhället.”



5 2019
Arkisto

Toimittaja Aarno Malin tutki ihmismielen sairaimpia puolia ja sairastui itse

Journalistit joutuvat kohtaamaan mieltä järkyttävää materiaalia, mutta sen käsittelyyn on tarjolla vain vähän keinoja. Aarno Malin löysi Tor-verkosta sivuston täynnä lasten kiduttamista. Hän kirjoitti aiheesta jutun ja päätyi traumaterapiaan.

"Musiikkijournalismista on tehty musiikkibisneksen vihollinen"

Nykytilanteesta on syyttäminen erityisesti isoja artisteja ja heidän levy-yhtiöitään, kirjoittaa toimittaja Mervi Vuorela

Ylensyömät

Yle käyttää ohjelmahankinnoissaan paljon rahaa ja valtaa. Freejournalisteille, ohjaajille ja muille sisällöntuottajille yhtiö näyttäytyy joskus kyykyttävänä jättiläisenä. 24 tekijää kertoi Journalistille kokemuksistaan Ylen hankintakoneiston rattaissa.

Hallitusohjelma herättää toivoa – nousemmeko vihdoin pohjoismaiselle tasolle?

Media poikkeaa suurimmasta osasta muuta liiketoimintaa, ja median tukeminen oikeilla tavoilla on demokratian tukemista, kirjoittaa Journalistin päätoimittaja Maria Pettersson.

Suosittelet kaikille päätoimittajille politiikkaan lähtemistä, Jouni Kemppainen

Maaseudun Tulevaisuuden päätoimittaja Jouni Kemppainen lähti eurovaaliehdokkaaksi, koska Juha Sipilä pyysi.

Näin käsikirjoituksesta syntyy esikoiskirja

Keväällä 2017 kustannustoimittaja Petra Maisonen avasi Tammen sähköpostista Satu Vasantolan käsikirjoituksen. Kirja valmistui vuodessa, mutta työ sen parissa jatkuu yhä.

Politiikan toimittajien työ muistuttaa scifiä, fantasiaa ja kauhua

Vaalien kaltaisissa julkisissa spektaakkeleissa ihmisten on varsin helppoa tarkistaa itse, mitä tapahtui. Ei siihen väliin tarvita toimittajaa. Sen sijaan asiantuntevaa toimittaja tarvitaan kuvailemaan, mitä muuta olisi voinut tapahtua, kirjoittaa Janne Zareff.

Yritys ja erehdys

On arkipäivää, että oikeinkirjoitusohjeiden vastaiset yritysnimet lipuvat lehteen sellaisenaan kenenkään puuttumatta, vaikka aihetta olisi, kirjoittaa Ville Eloranta.

Vaikka Spleenish-kirjan tekeminen oli voimauttavaa, Ulla Donner pelkäsi, että tulos olisi muiden mielestä itsekeskeinen ja tylsä. ”Siksi olen ollut tosi iloinen, kun lukijat ovat kertoneet tunnistaneensa siitä itseään. Kun huomaa muidenkin pohtivan samoja ongelmia, ne eivät enää tunnu niin hallitsemattomilta.”

Freelancekuvittaja Ulla Donner teki ahdistavista tunteistaan sarjakuvakirjan

Omia kokemuksiaan saa käsitellä juuri niin hilpeästi tai epäkunnioittavasti kuin haluaa. Toisten kokemusten kanssa olisi vaikeampaa, Ulla Donner sanoo.

När FNB lades ner lyfte Ny Tids chefredaktör Janne Wass upp frågan om hur statsstödet för tidningar på minoritetsspråk ska fördelas. ”Jag ansåg då och anser fortfarande att stödet inte ska gå oavkortat till SPT eftersom det är att kanalisera pengarna till KSF Media och HSS Media.”

Statsstöd öppnade dörrar för finlandssvenska medier

I fjol gick hela statsstödet för tidningar på minoritetsspråk för första gången till enbart svenskspråkiga aktörer. För Ny Tid och Nyhetsbyrån SPT är externa stöd ”avgörande”.

Käyttääkö ostaja sinua pankkina? Freelancerin kannattaa olla tarkkana maksuajoista

Laki rajaa maksuajan pituuden yritysten välisessä kaupassa 30 päivään, mutta tästä voidaan poiketa sopimalla. Mediayritykset käyttävät mahdollisuutta kernaasti, kirjoittaa Journalistiliiton freelance-asioista vastaava lakimies Hannu Hallamaa.

I kläm mellan lördagskorven och avokadon

Att skriva om klimatfrågan är bland det känsligaste man kan ta sig för. Det påminner närmast om flyktingfrågan 2016, skriver Journalistens nya kolumnist Mikaela Löv-Alden.

Kun toimittaja kysyy, hänelle vastataan

”Kaupunginjohtajalle kenties syyte sairaalajupakassa. Kukaan ei halua kommentoida” -juttu tuskin olisi nähnyt päivänvaloa Keskisuomalaisessa. Oli siis aika vaihtaa haastattelutaktiikkaa, Heikki Kuutti kirjoittaa.

Etujärjestön sielu

Kuolleita: Asiamies Arja Hellman 6. 2. 1946 Heinola  – 13. 5. 2019 Helsinki

Luonnonvoima

Kuolleita: Toimittaja Anna-Kaisa Hermunen 17. 2. 1948 Laukaa – 3. 5. 2019 Laukaa

Kannustava kulttuuritoimittaja

Kuolleita: toimittaja Oiti Kotamo 5. 8. 1925 Virrat – 10. 2. 2019 Savonlinna

Suurisydäminen toimittaja

Kuolleita: Toimittaja Irene Sillanpää 26. 6. 1958  Helsinki – 12. 1. 2019 Helsinki

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta