Vem visar vägen i klimatjournalistiken?

JOURNALISTI
28.2.2019

Lina Laurent

lina.laurent@vintermedia.fi

Skribenten är frilansjournalist från Helsingfors och Kuru.

Kan ett mediehus på en sida uppmana till större och fler åtgärder för att minska klimatavtrycket och på en annan uppmana samma läsare att resa iväg på en nöjesresa till andra sidan jorden, frågar Lina Laurent.

D en svenska klimataktivisten Greta Thunberg har med all rätt uppmärksammats för sina insatser för att väcka diskussion om klimatpolitiken – både lokalt och globalt. Journalister har lyft fram hur hon vill få vuxna, särskilt beslutsfattare, att ta ansvar.

”Jag gillar inte när folk säger en sak och gör en annan”, sade hon till exempel i Vasabladet 22 januari 2019.

Samtidigt som journalister och mediehus hyllar Greta Thunberg är det dags för oss journalister, och för mediehusen, att fråga oss när vi agerar på samma sätt, det vill säga säger en sak men gör en annan. Tyvärr känns det som om det sker mest hela tiden.

På ledarplats uppmärksammas nedsmutsning av haven, de globala klimatmålen och nya energiformer regelbundet. I ledarna krävs åtgärder, både av beslutsfattare och av vanliga konsumenter:

”Vi har alla ansvar att konsumera vettigt och inte överdrivet”, skriver Susanna Ginman i HBL (8. 10. 2018).

”Ren och utsläppsfri teknologi är inte längre tomma fraser i företagens strategi utan en central del av deras strategi och investering. Bland medborgarna behövs ett likadant uppvaknande och en liknande attitydförändring ... ”, skriver Helsingin Sanomats ledarskribent (16. 12. 2018).

 

Men det finns en kluvenhet, eller dubbelmoral, som blir särskilt tydlig på tidningarnas resesidor eller livsstilssidor som de ofta kallas. Dels ska vi resa klimatsmart, om vi alls ska resa (”Kom ihåg åtminstone de här fyra sakerna om du vill resa ansvarsfullt”, HS, 18. 1. 2019).

Dels ska vi resa som om vi varken behövde tänka på resans klimatavtryck, turistindustrins lokala klimatpåverkan eller på vad resan kostar (”Det här ska du bonga i Dubai – i skyskrapornas stad ploppar det upp nya sevärdheter i snabb takt”, HS, 26. 1. 2019.)

Journalister skriver kolumner om sin egen ångest, om hur de själv börjat åka tåg eller om hur det är deras självklara rätt att få resa vart de vill, när de vill. Eller så passar de på att också i nyhetstexter påpeka att resandet inte är oproblematiskt: ”SFP:s Veronica Rehn-Kivi njuter också på sydligare breddgrader på Madeira klimatförändringen till trots, likaså kollegan Anders Adlercreutz...” Citatet är från HBL som i en nyhetsartikel uppmärksammade politikernas semesterresor under julhelgen (5. 1. 2019).

 

Kan ett mediehus på en sida uppmana till större och fler åtgärder för att minska klimatavtrycket och på en annan uppmana samma läsare att resa iväg på en nöjesresa till andra sidan jorden? Nej, för det handlar om samma dubbelmoral Greta Thunberg lyfter fram.

Och ja, det finns en stor paradox. Tidningarnas överlevnad hänger delvis på annonser för produkter och tjänster som är direkt skadliga för miljön. Men det finns förstås lösningar. Det gäller att börja med att ställa sig frågan ”Hur bevakar vi klimatförändringen?” Svaret är att det måste genomsyra det mesta, allt annat är ett tecken på att man inte riktigt förstått stundens allvar. Det andra steget är att göra aktiva val, både när det gäller innehållet och annonserna. Vem vågar visa vägen?



7 2019
Arkisto

Paluumuuttajat

Viestintätyö houkuttelee journalisteja, mutta kaikki eivät jää sille tielleen. Katri Makkonen ja muut palaajat kertovat nyt, mitä reissu opetti.

Kun sananvapautta loukataan, Suomen media ei puolusta itseään

”Suomi on sananvapauden kärkimaa niin kauan kuin media käyttää sananvapauttaan niin, ettei tärkeää miestä harmita”, kirjoittaa Susanna Kuparinen.

Viestinnän ja journalismin sekoittuminen huolettavat, mutta väärästä syystä

”Viestinnän ja journalismin sekoittuminen on vaarallista ja johtaa journalismin uskottavuuden horjumiseen. Suurin uhka eivät kuitenkaan ole viestintäalalla piipahtaneet toimittajat”, kirjoittaa Maria Pettersson.

On vähän hassua puuhaa lukea uutisia televisiossa, Matti Rönkä

Ylen ykkösuutisankkurin toiveuni on kertoa kansalle vaalituloksista joka sunnuntai. ”Minä en innostu enää mistään”, Rönkä sanoo.

Näin syntyy ruokalehden juttu kauden sienistä

Glorian ruoka & viini tilasi freelance-ruokatoimittaja Anu Braskilta sieniruokajutun. Jutunteko alkoi kesäkuussa 2018. Juttu ilmestyi yli vuotta myöhemmin.

Kikylle ei ole media-alalla perusteita, ja siksi sen on aika mennä

”Media-alalla ei ole paljoa tekemistä Suomen viennin kanssa”, kirjoittaa edunvalvontajohtaja Petri Savolainen.

Ammattiliitot saivat kikystä tarpeekseen

Lisää työpaikkoja ja työlle tekijöitä. Syntyi kilpailukykysopimus eli kiky. Eniten siitä hyötyvät työnantajat.

”Kärpäsenpaskalla” on väliä

”Oikeaoppiset merkinnät osoittavat, että toimitus on kunnioittanut vieraiden kielten ominaispiirteitä”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Vardagen är exotisk – och därför behövs utrikeskorrespondenter

”Publiken vill se vanlig afrikansk vardag, för det är något man sällan ser”, skriver Liselott Lindström.

”Lamppuja pitäisi syttyä päivittäin”

Turo Uskali aloitti Jyväskylän yliopiston journalistiikan apulaisprofessorina.

Kumottu kielteinen päätös on paras palaute turvaa hakevien journalistien auttamisesta

”Olen saanut tutustua arkisen sananvapauden sankareihin, jotka ovat paenneet henkensä edestä”, kirjoittaa Juha Rekola

Pikkukalsarit jalassa, väärä avain kädessä

” Palatessa avain ei käynytkään huoneeni oveen”, muistaa Simo Hyttinen.

Kaukomatkailija ja seikkailija on poissa

Kuolleita: Toimittaja Heikki Haapavaara 26. 3. 1956 Kajaani – 26. 8. 2019 Singapore

Intohimoinen toimittaja

Kuolleita: Toimittaja Janne Salomaa Helsinki 24. 4. 1984 – Helsinki 25. 8. 2019

Toimittaja henkeen ja vereen

Toimittaja Riitta Turunen 3. 4. 1961 Ilomantsi – 21. 7. 2019 Helsinki

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta