Vem visar vägen i klimatjournalistiken?

JOURNALISTI
28.2.2019

Lina Laurent

lina.laurent@vintermedia.fi

Skribenten är frilansjournalist från Helsingfors och Kuru.

Kan ett mediehus på en sida uppmana till större och fler åtgärder för att minska klimatavtrycket och på en annan uppmana samma läsare att resa iväg på en nöjesresa till andra sidan jorden, frågar Lina Laurent.

D en svenska klimataktivisten Greta Thunberg har med all rätt uppmärksammats för sina insatser för att väcka diskussion om klimatpolitiken – både lokalt och globalt. Journalister har lyft fram hur hon vill få vuxna, särskilt beslutsfattare, att ta ansvar.

”Jag gillar inte när folk säger en sak och gör en annan”, sade hon till exempel i Vasabladet 22 januari 2019.

Samtidigt som journalister och mediehus hyllar Greta Thunberg är det dags för oss journalister, och för mediehusen, att fråga oss när vi agerar på samma sätt, det vill säga säger en sak men gör en annan. Tyvärr känns det som om det sker mest hela tiden.

På ledarplats uppmärksammas nedsmutsning av haven, de globala klimatmålen och nya energiformer regelbundet. I ledarna krävs åtgärder, både av beslutsfattare och av vanliga konsumenter:

”Vi har alla ansvar att konsumera vettigt och inte överdrivet”, skriver Susanna Ginman i HBL (8. 10. 2018).

”Ren och utsläppsfri teknologi är inte längre tomma fraser i företagens strategi utan en central del av deras strategi och investering. Bland medborgarna behövs ett likadant uppvaknande och en liknande attitydförändring ... ”, skriver Helsingin Sanomats ledarskribent (16. 12. 2018).

 

Men det finns en kluvenhet, eller dubbelmoral, som blir särskilt tydlig på tidningarnas resesidor eller livsstilssidor som de ofta kallas. Dels ska vi resa klimatsmart, om vi alls ska resa (”Kom ihåg åtminstone de här fyra sakerna om du vill resa ansvarsfullt”, HS, 18. 1. 2019).

Dels ska vi resa som om vi varken behövde tänka på resans klimatavtryck, turistindustrins lokala klimatpåverkan eller på vad resan kostar (”Det här ska du bonga i Dubai – i skyskrapornas stad ploppar det upp nya sevärdheter i snabb takt”, HS, 26. 1. 2019.)

Journalister skriver kolumner om sin egen ångest, om hur de själv börjat åka tåg eller om hur det är deras självklara rätt att få resa vart de vill, när de vill. Eller så passar de på att också i nyhetstexter påpeka att resandet inte är oproblematiskt: ”SFP:s Veronica Rehn-Kivi njuter också på sydligare breddgrader på Madeira klimatförändringen till trots, likaså kollegan Anders Adlercreutz...” Citatet är från HBL som i en nyhetsartikel uppmärksammade politikernas semesterresor under julhelgen (5. 1. 2019).

 

Kan ett mediehus på en sida uppmana till större och fler åtgärder för att minska klimatavtrycket och på en annan uppmana samma läsare att resa iväg på en nöjesresa till andra sidan jorden? Nej, för det handlar om samma dubbelmoral Greta Thunberg lyfter fram.

Och ja, det finns en stor paradox. Tidningarnas överlevnad hänger delvis på annonser för produkter och tjänster som är direkt skadliga för miljön. Men det finns förstås lösningar. Det gäller att börja med att ställa sig frågan ”Hur bevakar vi klimatförändringen?” Svaret är att det måste genomsyra det mesta, allt annat är ett tecken på att man inte riktigt förstått stundens allvar. Det andra steget är att göra aktiva val, både när det gäller innehållet och annonserna. Vem vågar visa vägen?



9 2019
Arkisto

Kuolema toimituksessa

Kollegan kuolema pysäyttää toimituksen ja tuo työyhteisön hoidettavaksi paljon käytännön asioita. Surun hoitamiseen ei sen sijaan ole valmista reseptiä.

Daniel Nissén, Lukas Kallenberg,  Mathilda Kull och Karolina Åsmus jobbar på Vasabladet. De unga journalisterna upplever att inhoppare och fast anställda behandlas likvärdigt. Alla är inbjudna till samma personalfester och interna fortbildningar och ingår i samma diskussionsforum. ”Man är en i gänget. Det är viktigt att man får vara med i gemenskapen för att trivas på jobbet”, säger Mathilda Kull.

Journalistförbundet ifrågasätter en praxis där många inhoppare jobbar heltid länge

Under vilka villkor jobbar inhopparna och hur mycket av jobbet görs egentligen av dem? Journalisten utredde en brokig praxis.

Naistenlehdet laajentavat naiskuvaa

”Juuri naistenlehdet ovat tehneet naisia näkyviksi ja laajentaneet naiskuvaa sekä lisänneet ylipäänsä suvaitsevaisuutta kertomalla erilaisuudesta”, kirjoittaa Iina Artima-Kyrki.

Työnantaja esittää poikkeuksellisen törkeitä muutoksia työehtosopimuksiin

Mitä tapahtuu, jos työntekijä marssii neuvottelupöytään samanlaisin esityksin kuin työnantaja? kysyy Maria Pettersson.

Politiikkaa on helpompi tehdä, kun toimittajat eivät kyttää, Veli Liikanen

Vihreät päätti lopettaa puoluelehtensä rahoittamisen toimitusta kuulematta. Puoluesihteeri Veli Liikanen ei halua avata aiheesta käymiään keskusteluja.

Moraalittomien väitteiden jyrkkä tuomitseminen ei välttämättä ole tehokasta

Jos jatkuvasti puhumme jostain radikaalina pidetystä ajatuksesta, tuolla ajatuksella on hyvät mahdollisuudet muuttua yhteiskunnan silmissä hiljalleen maltilliseksi ja mahdolliseksi, Janne Zareff pohtii kolumnissaan.

Du skall icke normalisera

Dan Lolax har svårt att acceptera tanken att det finns ämnen som journalister inte ska gå och peta i.

Työehdoista neuvotellaan salassa – miksiköhän?

Neuvottelut työn ehdoista pitävät Journalistiliiton puheenjohtajan kiireisenä. Eräs pimeä perinne mietityttää Hanne Ahoa.

Näin syntyy MTV:n meteorologin sääennuste

Forecan ja MTV:n meteorologi Miina Manninen tietää viikonlopun sään ennen kuin muu Suomi herää.

Olen Retail Manager, sanoi haastateltava

Yhä suurempi osuus yritysväestä tuntuu uskovan, että englanti parantaa menestyksen mahdollisuuksia kotimaassakin, Ville Eloranta kirjoittaa.

”Ilmastonmuutos trendaa nyt kaikkialla, ja ihan syystä. Mutta järjestöt ja brändit käyttävät ilmastoahdistusta keppihevosena omalle asialleen. Joskus on vaikea erottaa, mikä on aiheellista ja mikä ei”, Maria Veitola sanoo.

Maria Veitola kysyy tyhmiä ja se kannattaa

”Se ei aina ole helppoa, mutta usein toimittajan kannattaisi tekeytyä vähän hölmöksi. Katselijat ja kuuntelijat kiittävät, kun tulee parempi ohjelma”, toimittaja Maria Veitola sanoo.

Moni maalittamiseen soveltuva rikosnimike on asianomistajarikos. Yksittäisen virkamiehen kynnys rikosilmoituksen tekemiseen voi olla korkea. Muiden muassa poliisi, syyttäjät, tuomarit ja käräjäoikeuksien laamannit toivovat asiaan pikaista muutosta.

Maalittaminen halutaan kriminalisoida, mutta asia etenee hitaasti

Päättäjät puhuvat julkisuudessa asian kiireellisyydestä, mutta oikeusministeriössä mitään hanketta ei ole käynnissä.

Tapahtumien ”sivutuotteena” syntyy yhteisöllisyyttä

”Jo Helsingin Sanomalehtimiesyhdistyksen ja Aikakauslehdentoimittajien yhdistyksen yhdistymistä suunniteltaessa tavoitteeksi otettiin hyvät jäsentilaisuudet”, kirjoittaa toiminnanjohtaja Kaija Plit.

Tinkimätön toimittaja ja aktiivinen osallistuja

Kuolleita: Toimittaja Tuula Helariutta 24. 4. 1949 Punkalaidun – 10. 9. 2019 Huittinen

”Journalistin tehtävä on kysyä miksi”

Kuolleita: Toimittaja Martti ”Maxi” Kaukonen 15. 9. 1947 Rovaniemi – 12. 10. 2019 Kuopio

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta