Sexualbrotten, som blev en invandringsdebatt

JOURNALISTI
28.2.2019

Jeanette Björkqvist, Text
Heli Saarela, Bildmontage

De stora finländska medierna utmärkte sig inte i rapporteringen om sexualbrotten i Uleåborg. Det säger professor och medieforskare Anu Koivunen, som analyserat en del av materialet.

En dryg månad efter den mest intensiva mediestormen har rapporteringen om de misstänkta sexualbrotten mot minderåriga i Uleåborg, åtminstone tillfälligt, tonats ner.

Det betyder inte att redaktionerna obekymrat kan fortsätta springa efter nya frågor. Tvärtom, säger professor Anu Koivunen, så finns det alla skäl att reflektera kring hur, i vilken utsträckning och med vilken rollbesättning medierna framöver går igång på motsvarande nyheter.

Hennes egen känsla då drevet gick i januari var att det hela blev väldigt massivt och nyhetsvinklingarna delvis snedvridna. Mediekritik är ändå svår att idka baserad på känslor. Därför satte Anu Koivunen sig ner och började räkna. Föremål för kalkylen var kvällstidningarna samt finska Yle, och det innehåll som publicerades under veckan som följde på de första (knapphändiga) polisuppgifterna om att några nyanlända misstänktes för övergrepp mot minderåriga.

Resultaten skrev Koivunen ner i en kolumn med rubriken Säkerhetshotet, som publicerades i Suomen Kuvalehti (25.1). I den redogör hon för över 50 artiklar, inslag, opinionstexter och sändningar som under en vecka på olika sätt behandlade Uleåborgsfallen.

”Volymen var enorm. Slående var också hur många män – politiker, tjänstemän – som kom till tals. Rapporteringen var politikerdriven och infallsvinkeln utgick ifrån en kris, som kräver snabba och kraftiga åtgärder. Det förekom tudelade idéer om i vilken mån detta handlar om sexualbrottslighet och i vilken mån om invandringspolitik. Betoningen låg på det sistnämnda. Det här var direkta tolkningar från journalistikens sida.”

Reportrar och ledarskribenter publicerade också ställningstagande kolumner. En del av dem ställde sig kritiska till ”vänsterfeminister” som anses ”tiga ihjäl” kulturens betydelse i sexualbrottslighet. Det talades om ett problem, som den så kallade rödgröna bubblan tystat ner.

Anu Koivunen ställer sig skeptisk till den här kritiken.

”Kvinno- och en lång rad andra organisationer har i åratal drivit frågan om sexuellt våld mot kvinnor. Det finns en uppsjö specifika frågor, som varit föremål för intensiva åtgärder, invandringsvinkeln bland dem. Det har gjorts åtgärds- och handlingsplaner om hur man implementerar resurser, inte minst med tanke på Istanbulkonventionen. Jag kan inte förstå hur någon kan påstå att finländska feminister skulle ha tigit om detta. Frågorna har funnits där. Det att de inte fått en plats i medierna – det är en annan sak.”

 

Hon har grubblat över hur sexualbrotten i Uleåborg blev till en fråga om ”tigande feminister”, ”invandring” och ”kulturell bakgrund”. I funderingarna ingår också hur medierna delar ut roller i debatten. I bevakningen intervjuades visserligen en del kvinnor från expertorganisationer. Men några huvudroller hade de inte. De rollerna innehades av (manliga) politiker och tjänstemän.

Varför? Kanske, säger hon, för att också de finländska medierna hemfallit åt den riskberättelse, som har förstärkts i Finland och Europa efter 2015. Den är delvis befogad: en viss typ av brottslighet har ökat efter det, en del nyanlända är överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken.

Men när krisberättelsen löper parallellt med en annan dominerande berättelse, som kretsar kring ett överdrivet fokus på populisternas frammarsch i politiken, så blir det komplicerat.

”Det är en del av Trump-, Brexit-, migrationsvågsberättelsen, som direkt inverkat på finländsk journalistik. Den gagnar inte förebyggandet av sexuellt våld, integrationen eller den politiska debatten.”

 

Varför fokus så starkt styrdes mot invandringspolitik i fallet Uleåborg är en annan fråga som hon funderat på. Något klart svar finns inte, men hon har tankar, som ger skäl till självreflektion på redaktionerna.

”Jag undrar om medierna med den här typen av intensiv bevakning kring invandringsfrågor försöker tvätta bort stämpeln om att media tiger, som odlats i en del kretsar. Försöker medierna köpa godkännande av dem som anklagar dem för att ingå i en komplott med den så kallade rödgröna falangen?”

Eller handlar det om någonting annat?

Medierna har, understryker hon, ingen lätt position i dag. Man må inneha en plats i centrum av offentligheten, men ifrågasättandet av traditionell media och uppsjön av nya, helt andra kanaler har gjort att journalistiken behöver hävda sig på ett nytt sätt.

”Det är ingen lätt sits. Ändå är det bra att komma ihåg att redaktionerna fortfarande har makt att definiera sin nyhetsagenda. De har kanske förlorat sin position som grindvakter, sin exklusivitet. Men de besluter vad journalisterna skriver om och vad man satsar resurser på.”

 

Paradoxen, säger hon, är att om medierna i allt högre grad gör samma saker – så som de till vissa delar gjorde i Uleåborgsfallet och senare i äldrevårdsbevakningen – så förstärks uppfattningen av att ”medier” är en enhet.

”När det uppstår svårigheter att på rubrik- och temanivå skilja mellan kvällstidningar, Yle och kvalitetstidningar – då finns det ett problem.”

Det här, säger Koivunen, borde journalisterna diskutera.

”Jag har till exempel inte sett en enda redaktion redogöra för varför man satsade så hårt på det sätt man gjorde i Uleåborgsbevakningen. Däremot har jag hört många mediehus utropa att vårens val blir ett invandringsval.”

Att det finns partier som tacksamt tar emot den agendan vet vi. Frågan för redaktionerna är vilka instrument man erbjuder populisterna i valrörelsen.

Oaktat hur de redaktionella resonemangen ser ut, så manar Anu Koivunen till eftertänksamhet. I frågan om exempelvis invandrare och sexualbrottslighet så borde rollbesättningen breddas.

”I rapporteringen kring Uleåborg framstod de som är experter – kvinno- och människorättsorganisationer, kriminologer, brottsoffren – som irrelevanta sidofigurer, vilket antagligen beror på att de befinner sig långt borta från den berättelse, som handlar om hot och rädslor. Det var riktigt deprimerande att se hur alla de insatser som organisationerna gjort under många år helt tillintetgjordes.”



1 2021
Arkisto

Journalismin seuraavat sata vuotta

Journalistiliitto täyttää maaliskuussa 100 vuotta. Vuosisadan aikana on tapahtunut paljon: olemme saaneet esimerkiksi radion, television, internetin ja sosiaalisen median, mutta myös journalismin ansaintamallien kriisin. On aika kuvitella, miltä tulevat vuosikymmenet voisivat näyttää. Journalisti pyysi ennusteita kymmeneltä ajattelijalta.

Mitä puoluetta politiikantoimittajat ryöpyttävät eniten? Miten he suhtautuvat eri pääministereihin? Entä työmarkkinajärjestöihin?

Journalisti analysoi kuuden tunnetun politiikan toimittajan kolumnit, näkökulma-artikkelit ja muut mielipiteelliset tekstit.

Tähtäät isona kansanedustajaksi, Hanne Aho

Sata vuotta täyttävän Journalistiliiton puheenjohtaja Hanne Aho haluaa tulla tasapainoiseksi ihmiseksi ja haaveilee tes-neuvotteluiden aikana paluusta Suomen Kuvalehden graafikoksi.

Toimittajat, persuuntuneita vai vihervasemmistoa?

”Suomessa perussuomalaisten pelikirjasta tuttu ikävän journalismin esittäminen puoluepolitiikkana vaikuttaa hiljalleen saavan suosiota useamman poliittisen liikkeen piirissä”, kirjoittaa Janne Zareff.

Toimittajan tasapuolisuus ei auta, jos luottamus on menetetty

Yksikään ihminen ei tee työtään arvotyhjiössä. Onneksi juuri kukaan journalisti ei kuvittele olevansa täydellisen objektiivinen yli-ihminen, johon arvot tai elämäntilanne eivät vaikuta, kirjoittaa Maria Pettersson.

Lisää aikaa eropakettia harkitsevalle

”Ensimmäiset päivät irtisanomisen jälkeen voivat mennä täysin sumussa. Pitäisi pystyä soittamaan monta puhelua, kysyä oikeita kysymyksiä, omaksua vastauksia ja tehdä niiden perusteella päätös, jonka vaikutukset tulevaisuuteen ovat joka tapauksessa epävarmoja”, kirjoittaa Journalistiliiton juristi Sanna Nikula.

Korona sävytti median vuotta 2020

Korona muutti työtavat ja kiihdytti media-alan murrosta ja Yhdysvalloissa käytiin vaalit. Tapahtuiko media-alalla muutakin? Kokosimme yhteen vuoden 2020 keskeiset journalismiuutiset.

Päivi Lehtomurto vaihtoi nuorten median työterveysaiheisiin

Päivi Lehtomurto aloitti joulukuussa Työterveyslaitoksella mediaviestinnän erityisasiantuntijana. Sitä ennen hän työskenteli kymmenen vuotta Demissä.

Etusivu uusiksi

Kun Susanna Luikku sai Suomen olympiajoukkueen tiedottajalta viestin, ja sitten tuli kiire.

Journalistiliiton uuden ilmeen suunnitteli Tuija Tarkiainen ja uuden logon piirsi Camilla Pentti. ”Perinteinen leijona haluttiin säilyttää, mutta uusi leijona on modernimpi ja vähemmän kulmikas”, Tarkiainen kertoo.

Journalistiliitto saa uuden ilmeen

Tunnusvärit ja -fontit vaihtuvat, viestintämateriaalit muuttuvat ja logo päivitetään.

Ole korrekti, älä hyperkorrekti

”Tietoisuus siitä, että puhuttu ja kirjoitettu kieli eroavat toisistaan, voi johtaa ylenpalttiseen virallisuuden tai esimerkiksi kansainvälisyyden tavoitteluun”, kirjoittaa Ville Eloranta.

De nya journalisterna är influencers

Högermedierna satsar mindre på att producera den bästa journalistiken och mer på att främst bekräfta det tittarna redan tror, skriver Jeanette Öhman.

Sanomalehtimiehen näytenumero huhtikuussa 1924.

Lehti harrastuksen avuksi

Suomen Sanomalehtimiesten Liitto tarvitsi oman lehden, koska sisäinen tiedotus hoitui ”helpoimmin painokoneen kautta”.

Avarakatseinen humanisti

Toimittaja Jussi Kentala 24. 7. 1946 Veteli – 23. 11. 2020 Kauhava

Taitava taittaja - käytännössä ja teoriassa

Ulkoasupäällikkö Hannu Pulkkinen 8.11.1951 Pyhäjärvi – 6.12.2020 Helsinki 

Henkilökuvauksen lordi ja velho 

Valokuvaaja Kari Kaipainen 28. 9. 1952 Mikkeli – 2. 11. 2020 Espoo

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta