Sexualbrotten, som blev en invandringsdebatt

JOURNALISTI
28.2.2019

Jeanette Björkqvist, Text
Heli Saarela, Bildmontage

De stora finländska medierna utmärkte sig inte i rapporteringen om sexualbrotten i Uleåborg. Det säger professor och medieforskare Anu Koivunen, som analyserat en del av materialet.

En dryg månad efter den mest intensiva mediestormen har rapporteringen om de misstänkta sexualbrotten mot minderåriga i Uleåborg, åtminstone tillfälligt, tonats ner.

Det betyder inte att redaktionerna obekymrat kan fortsätta springa efter nya frågor. Tvärtom, säger professor Anu Koivunen, så finns det alla skäl att reflektera kring hur, i vilken utsträckning och med vilken rollbesättning medierna framöver går igång på motsvarande nyheter.

Hennes egen känsla då drevet gick i januari var att det hela blev väldigt massivt och nyhetsvinklingarna delvis snedvridna. Mediekritik är ändå svår att idka baserad på känslor. Därför satte Anu Koivunen sig ner och började räkna. Föremål för kalkylen var kvällstidningarna samt finska Yle, och det innehåll som publicerades under veckan som följde på de första (knapphändiga) polisuppgifterna om att några nyanlända misstänktes för övergrepp mot minderåriga.

Resultaten skrev Koivunen ner i en kolumn med rubriken Säkerhetshotet, som publicerades i Suomen Kuvalehti (25.1). I den redogör hon för över 50 artiklar, inslag, opinionstexter och sändningar som under en vecka på olika sätt behandlade Uleåborgsfallen.

”Volymen var enorm. Slående var också hur många män – politiker, tjänstemän – som kom till tals. Rapporteringen var politikerdriven och infallsvinkeln utgick ifrån en kris, som kräver snabba och kraftiga åtgärder. Det förekom tudelade idéer om i vilken mån detta handlar om sexualbrottslighet och i vilken mån om invandringspolitik. Betoningen låg på det sistnämnda. Det här var direkta tolkningar från journalistikens sida.”

Reportrar och ledarskribenter publicerade också ställningstagande kolumner. En del av dem ställde sig kritiska till ”vänsterfeminister” som anses ”tiga ihjäl” kulturens betydelse i sexualbrottslighet. Det talades om ett problem, som den så kallade rödgröna bubblan tystat ner.

Anu Koivunen ställer sig skeptisk till den här kritiken.

”Kvinno- och en lång rad andra organisationer har i åratal drivit frågan om sexuellt våld mot kvinnor. Det finns en uppsjö specifika frågor, som varit föremål för intensiva åtgärder, invandringsvinkeln bland dem. Det har gjorts åtgärds- och handlingsplaner om hur man implementerar resurser, inte minst med tanke på Istanbulkonventionen. Jag kan inte förstå hur någon kan påstå att finländska feminister skulle ha tigit om detta. Frågorna har funnits där. Det att de inte fått en plats i medierna – det är en annan sak.”

 

Hon har grubblat över hur sexualbrotten i Uleåborg blev till en fråga om ”tigande feminister”, ”invandring” och ”kulturell bakgrund”. I funderingarna ingår också hur medierna delar ut roller i debatten. I bevakningen intervjuades visserligen en del kvinnor från expertorganisationer. Men några huvudroller hade de inte. De rollerna innehades av (manliga) politiker och tjänstemän.

Varför? Kanske, säger hon, för att också de finländska medierna hemfallit åt den riskberättelse, som har förstärkts i Finland och Europa efter 2015. Den är delvis befogad: en viss typ av brottslighet har ökat efter det, en del nyanlända är överrepresenterade i sexualbrottsstatistiken.

Men när krisberättelsen löper parallellt med en annan dominerande berättelse, som kretsar kring ett överdrivet fokus på populisternas frammarsch i politiken, så blir det komplicerat.

”Det är en del av Trump-, Brexit-, migrationsvågsberättelsen, som direkt inverkat på finländsk journalistik. Den gagnar inte förebyggandet av sexuellt våld, integrationen eller den politiska debatten.”

 

Varför fokus så starkt styrdes mot invandringspolitik i fallet Uleåborg är en annan fråga som hon funderat på. Något klart svar finns inte, men hon har tankar, som ger skäl till självreflektion på redaktionerna.

”Jag undrar om medierna med den här typen av intensiv bevakning kring invandringsfrågor försöker tvätta bort stämpeln om att media tiger, som odlats i en del kretsar. Försöker medierna köpa godkännande av dem som anklagar dem för att ingå i en komplott med den så kallade rödgröna falangen?”

Eller handlar det om någonting annat?

Medierna har, understryker hon, ingen lätt position i dag. Man må inneha en plats i centrum av offentligheten, men ifrågasättandet av traditionell media och uppsjön av nya, helt andra kanaler har gjort att journalistiken behöver hävda sig på ett nytt sätt.

”Det är ingen lätt sits. Ändå är det bra att komma ihåg att redaktionerna fortfarande har makt att definiera sin nyhetsagenda. De har kanske förlorat sin position som grindvakter, sin exklusivitet. Men de besluter vad journalisterna skriver om och vad man satsar resurser på.”

 

Paradoxen, säger hon, är att om medierna i allt högre grad gör samma saker – så som de till vissa delar gjorde i Uleåborgsfallet och senare i äldrevårdsbevakningen – så förstärks uppfattningen av att ”medier” är en enhet.

”När det uppstår svårigheter att på rubrik- och temanivå skilja mellan kvällstidningar, Yle och kvalitetstidningar – då finns det ett problem.”

Det här, säger Koivunen, borde journalisterna diskutera.

”Jag har till exempel inte sett en enda redaktion redogöra för varför man satsade så hårt på det sätt man gjorde i Uleåborgsbevakningen. Däremot har jag hört många mediehus utropa att vårens val blir ett invandringsval.”

Att det finns partier som tacksamt tar emot den agendan vet vi. Frågan för redaktionerna är vilka instrument man erbjuder populisterna i valrörelsen.

Oaktat hur de redaktionella resonemangen ser ut, så manar Anu Koivunen till eftertänksamhet. I frågan om exempelvis invandrare och sexualbrottslighet så borde rollbesättningen breddas.

”I rapporteringen kring Uleåborg framstod de som är experter – kvinno- och människorättsorganisationer, kriminologer, brottsoffren – som irrelevanta sidofigurer, vilket antagligen beror på att de befinner sig långt borta från den berättelse, som handlar om hot och rädslor. Det var riktigt deprimerande att se hur alla de insatser som organisationerna gjort under många år helt tillintetgjordes.”



1 2020
Arkisto

Työnantaja haluaisi sopimisen sijaan sanella, ja sehän ei käy

Meneillään olevat tes-neuvotteluissa näyttää siltä, että työnantaja haluaa yhä enemmän määräysvaltaa, kirjoittaa Journalistin päätoimittaja Maria Pettersson.

Freelancerin vaihtoehdot

Kannattaako freelancerin olla työntekijänä osuuskunnassa, ”kevytyrittäjä” vai kokonaan omillaan? Journalisti vertaili työosuuskuntien ja laskutuspalveluiden hyötyjä oman toiminimen perustamiseen.

Vaihdat mieluummin työpaikkaa kuin vitsejäsi, Markku Mantila

Ilkka-Pohjalaisen uusi päätoimittaja haluaa tehdä journalismia samalla tavalla kuin 1970-luvun heviä.

Politiikan journalismista ei voi siivota pois politiikkaa

”Poliitikot mielellään hämärtävät arvojen tärkeyttä politiikanteossa. Median ei pidä lähteä tällaiseen pelleilyyn mukaan”, kirjoittaa Susanna Kuparinen.

Tällainen oli media-alan vuosi 2019

Digi-alv laski, JSN:n puheenjohtaja vaihtui ja postinjakelu oli tapetilla. Uutisraportointia värittivät ”ovilivet”. Kokosimme yhteen media-alan keskeisiä tapahtumia.

Harkkapaikat eivät ole mukana kesätyöhaun aikataulusuosituksessa – pitäisikö niiden olla?

”Harjoittelupaikkojen sisällyttäminen suositukseen selkiyttäisi prosessia, mutta kasvattaisi tammikuun rekrytointisumaa. Kovenisiko kilpailu myös harjoittelupaikoista”, pohtii Laura Forsén kolumnissaan.

Vi och de andra

”Journalistkåren, som jag känner den, är rätt homogen, vi lever våra liv med liknande förutsättningar inom snarlika ramar”, skriver Mikaela Löv.

Terveyskysely: Stressi ja epävarmuus piinavat freelancereita

Terveet elämäntavat eivät ole säästäneet freelancetoimittajia terveyshuolilta. SFJ ja Sydänliitto selvittivät freelancereiden hyvinvointia viime vuoden marras-joulukuussa.

Arkikieli voi tuntua asenteelliselta

”Sanomalehtitekstin vankka kehikko on yleiskieli, josta poikkeaminen pistää silmään”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Dustin Hoffman osaa näytellä

Kulttuuritoimittaja Harri Römpötti pääsi harvinaisen yksityisnäytöksen, kun Dustin Hoffman kieltäytyi lopettamasta haastatteluaikaansa lyhyeen.

Kotimaan kantava voima

Kuolleita: Tuottaja Tuija Tiihonen 23. 12. 1956 Joroinen – 26. 12. 2019 Kirkkonummi

Elämän äänen vahva tallentaja

Kuolleita: Toimittaja Leena Jäppinen 7. 9. 1954 Suonenjoki – 19. 12. 2019 Tampere

”Jos olisin ollut hukassa, minut olisi jo löydetty”

Kuolleita: Toimittaja Ulla-Maija Paalu 4. 7. 1947 Uusikaupunki – 6. 12. 2019 Uusikaupunki.

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta