Stuntreportrar och föregångare

JOURNALISTI
17.8.2018

Lina Laurent

lina.laurent@vintermedia.fi

Skribenten är frilansjournalist från Helsingfors och Kuru.

Det finns stuntreportage där det känns som om redaktörens eller redaktionens upplevelse spelar en större roll än publikens, skriver Lina Laurent.

År 1887, efter att ha fått otaliga nej från redaktioner som inte var intresserade av att anställa en ung kvinna utan journalistisk erfarenhet, fick Elisabeth Cocharan till slut napp. Under pseudonymen Nellie Bly fick hon jobb på New York World och hennes första uppdrag kom att prägla hela hennes karriär.

Under falsk identitet och med påhittade symptom lyckades Bly bli inlagd på det ökända mentalsjukhuset på Blackwell Island. Redan den första artikeln i serien Ten Days in a Madhouse (Tio dagar på ett dårhus) väckte enorm uppmärksamhet. Bly observerade, hon beskrev sjukhuset från insidan, och hon utgick från sin egen erfarenhet.

 

Jag stötte på Bly efter att ha lyssnat på Fatima Bremmers sommarprat i Sveriges Radio. Sommarpratet handlade om den svenska journalisten Ester Blenda Nordström som under falsk identitet tog anställning på en bondgård 1914 för att kunna skriva om pigornas arbetsförhållanden. I beskrivningarna av Nordström och i recensionerna av Bremmers biografi om henne (Ett jävla solsken, 2017) är det vanligt att stöta på meningen ”hon wallraffade långt innan termen uppfanns”. Günter Wallraff, en tysk journalist som från 1970-talet och framåt blev berömd för sina avslöjande och för sina arbetsmetoder, fick ge namn åt en hel genre.

 

Nellie Bly blev ett nationellt fenomen i USA och inspirerade många andra unga kvinnliga journalister i slutet av 1800-talet. Hon och hennes efterföljare började kallas stuntreportrar eller närmare sagt ”girl stunt reporters”.

Stuntreportrarna kartlade bland annat utbudet av illegala aborter, beskrev fabriksarbetarnas vardag och den allmänna sjukvården. Deras, liksom senare även Nordströms reportage, startade samhällsdebatter och väckte krav på förbättringar för utsatta.

 

Stuntreportagen finns än i dag, djuplodade grävande reportage som utnyttjar metoden att under falsk identitet försöka beskriva ett skeende inifrån. Men det finns också, i stor utsträckning, stuntreportage där det känns som om redaktörens eller redaktionens upplevelse spelar en större roll än publikens. Reportage där stuntet är i fokus, inte en metod för att komma åt sanningen.

 

Vid sidan om alla mer eller mindre absurda test (Fungerar Nokias telefon som vibrator? Hur hett känns det i en varm bil? Glasstest med flera) har redaktörer prövat på att leva som fattiga, synskadade och rullstolsbundna. Ett av de färskaste och mer absurda exemplen är tidningen Turkulainens artikel från i våras där en redaktör kläddes ut till rom för att testa hur romer bemöts. Hade tidningen varit intresserad av sanningen skulle den ha intervjuat romer, människor med egna erfarenheter.

 

Medan redaktioner planerar nästa stunt, för jag tror det finns ett behov av dem bara de görs med ärliga motiv och med etiken i fokus, kan de läsa Elin Westerlunds reportage i Hufvudstadsbladet 3 augusti. Reportaget handlar om det finlandssvenska teckenspråket och kompletteras med Westerlunds kolumn Ett ofrivilligt utanförskap där hon berättar om hur det är att ha nedsatt hörsel. Texterna genomsyras av kunskap och insikt. De är inte resultatet av redaktörens spännande ”pröva-på-dag”, sådana kan man ha på sin fritid.



5 2020
Arkisto

Tämä voi olla ainoa tilaisuutemme mediatukeen

Ruotsissa, Tanskassa ja Norjassa valtio on jakanut journalismille koronatukea 24 – 66 miljoonaa euroa normaalin mediatuen päälle. Suomessa tiedonvälitystä ei tueta, vielä. Nyt tilanne on kuitenkin lupaavampi kuin vuosikymmeniin, kirjoittaa Maria Pettersson.

Kuohuva toimitus on loistopaikka edetä uralla, Riikka Räisänen

Ylen uutis- ja ajankohtaistoimituksen päätoimittaja tietää jo, kuka kolumnisti seuraavaksi ehdottaa yhtiön rahoituksen leikkaamista.

Koronan mukana kiire katosi ja filosofia palasi

Kodissamme on nukuttu enemmän kuin aikoihin. Yhtenä yönä en saanut unta, kun olin nukkunut niin jumalattoman paljon edellisinä, kirjoittaa Lauri Rotko.

Medier med mössan i hand

”Det är problematiskt om mediernas roll och deras stödbehov villkoras med coronavirusutbrottet”, skriver Dan Lolax.

Mediatuki on demokratiatuki – ja poliitikkojen olisi aika ymmärtää se

”Median asia ei ole vain median asia. Se on kansalaisten asia. Ja tämä tuntuu poliitikoilta unohtuneen”, kirjoittaa Hanne Aho.

Arvoisat kansalaiset, muistakaa resilienssi!

”Lohdullista – mutta samalla oireellista – on se, että moni journalisti pyrkii edelleen selittämään resilienssin”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Verkko toi uutta ay-koulutukseen

”Verkkokoulutus osoittautui yllättävän käteväksi ja vuorovaikutukselliseksi koulutusmuodoksi”, kirjoittaa työehtoasiamies Terhi Tarvainen.

Direktsändningarnas man

Döda: Redaktör Tomas Ek 6. 1.1957 Helsingfors – 2. 5.2020 Helsingfors

Teräväkielinen pomo muisti myös kannustaa

Kuolleita: Päätoimittaja Pekka Hyvärinen 20. 7. 1951 Kuopio – 10. 5. 2020 Helsinki

Uutisia, ei niinkään analyysejä

Kuolleita: Toimittaja Olli Pohjanpalo 21. 3. 1954 Hamilton Kanada – 11. 5. 2020 Helsinki

”Julkaistu kuva oli hyvä kuva”

Kuolleita: Valokuvaaja Mauri Vuorinen 11. 10. 1928 Hämeenkyrö – 30. 3. 2020 Tampere

Oikeutta puolustava marjakapitalisti

Kuolleita: Toimittaja Helena Hyvärinen 6.11. 1950 Tampere – 1.5.2020 Tampere

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta