Stuntreportrar och föregångare

JOURNALISTI
17.8.2018

Lina Laurent

lina.laurent@vintermedia.fi

Skribenten är frilansjournalist från Helsingfors och Kuru.

Det finns stuntreportage där det känns som om redaktörens eller redaktionens upplevelse spelar en större roll än publikens, skriver Lina Laurent.

År 1887, efter att ha fått otaliga nej från redaktioner som inte var intresserade av att anställa en ung kvinna utan journalistisk erfarenhet, fick Elisabeth Cocharan till slut napp. Under pseudonymen Nellie Bly fick hon jobb på New York World och hennes första uppdrag kom att prägla hela hennes karriär.

Under falsk identitet och med påhittade symptom lyckades Bly bli inlagd på det ökända mentalsjukhuset på Blackwell Island. Redan den första artikeln i serien Ten Days in a Madhouse (Tio dagar på ett dårhus) väckte enorm uppmärksamhet. Bly observerade, hon beskrev sjukhuset från insidan, och hon utgick från sin egen erfarenhet.

 

Jag stötte på Bly efter att ha lyssnat på Fatima Bremmers sommarprat i Sveriges Radio. Sommarpratet handlade om den svenska journalisten Ester Blenda Nordström som under falsk identitet tog anställning på en bondgård 1914 för att kunna skriva om pigornas arbetsförhållanden. I beskrivningarna av Nordström och i recensionerna av Bremmers biografi om henne (Ett jävla solsken, 2017) är det vanligt att stöta på meningen ”hon wallraffade långt innan termen uppfanns”. Günter Wallraff, en tysk journalist som från 1970-talet och framåt blev berömd för sina avslöjande och för sina arbetsmetoder, fick ge namn åt en hel genre.

 

Nellie Bly blev ett nationellt fenomen i USA och inspirerade många andra unga kvinnliga journalister i slutet av 1800-talet. Hon och hennes efterföljare började kallas stuntreportrar eller närmare sagt ”girl stunt reporters”.

Stuntreportrarna kartlade bland annat utbudet av illegala aborter, beskrev fabriksarbetarnas vardag och den allmänna sjukvården. Deras, liksom senare även Nordströms reportage, startade samhällsdebatter och väckte krav på förbättringar för utsatta.

 

Stuntreportagen finns än i dag, djuplodade grävande reportage som utnyttjar metoden att under falsk identitet försöka beskriva ett skeende inifrån. Men det finns också, i stor utsträckning, stuntreportage där det känns som om redaktörens eller redaktionens upplevelse spelar en större roll än publikens. Reportage där stuntet är i fokus, inte en metod för att komma åt sanningen.

 

Vid sidan om alla mer eller mindre absurda test (Fungerar Nokias telefon som vibrator? Hur hett känns det i en varm bil? Glasstest med flera) har redaktörer prövat på att leva som fattiga, synskadade och rullstolsbundna. Ett av de färskaste och mer absurda exemplen är tidningen Turkulainens artikel från i våras där en redaktör kläddes ut till rom för att testa hur romer bemöts. Hade tidningen varit intresserad av sanningen skulle den ha intervjuat romer, människor med egna erfarenheter.

 

Medan redaktioner planerar nästa stunt, för jag tror det finns ett behov av dem bara de görs med ärliga motiv och med etiken i fokus, kan de läsa Elin Westerlunds reportage i Hufvudstadsbladet 3 augusti. Reportaget handlar om det finlandssvenska teckenspråket och kompletteras med Westerlunds kolumn Ett ofrivilligt utanförskap där hon berättar om hur det är att ha nedsatt hörsel. Texterna genomsyras av kunskap och insikt. De är inte resultatet av redaktörens spännande ”pröva-på-dag”, sådana kan man ha på sin fritid.



6 2020
Arkisto

Ylen heikentäminen ei ratkaise kaupallisen median ongelmia

Kaupallista mediaa ei tueta toiveilla euroista vaan ihan oikeilla euroilla, kirjoittaa Journalistin päätoimittaja Maria Pettersson.

Kun kyse on elämästä ja kuolemasta, päättäjille ei voi antaa työrauhaa

”Kotona pelkäävälle ihmiselle toimittajasta tulee kirjaimellisesti elintärkeä. Tappavan pandemian aikana kysymykset ovat perimmäisiä”, kirjoittaa Susanna Kuparinen.

Suunnittelet kolumnin kirjoittamista, Tomi Einonen

MTV Uutisten vastaava päätoimittaja keskustelee alaistensa kanssa, kun haluaa saada yhteiskunnalliset näkemyksensä esille.

Verkosta tuli suomalaisten tärkein uutislähde

Sanomalehtien verkkosivut ohittivat televisiolähetykset suomalaisten ykkösuutislähteenä. Verkkouutiset luetaan aiempaa useammin älypuhelimella, kertoo kansainvälinen tutkimus.

Oletko käynyt Terveydenvoinnin laitoksella?

”Yhdysrakenteet vaikuttavat joskus leviävän paikkoihin, joissa alkaa tuntua, ettei kirjoittaja enää lainkaan tiedä sääntöjen perusteita”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Vad väljer just du bort från historien?

”Låt den där ena reportern göra en lite större grej på sin idé, trots att det inte direkt har att göra med pandemin. Historien tackar”, skriver Liselott Lindström.

Black isolla B:llä

”Keskustelu epätasa-arvosta ja rasismista on kuumentunut monissa amerikkalaistoimituksissa”, kirjoittaa Juha Rekola.

Syksyllä voi taas keskittyä työnhaun sijaan opiskeluun

Journalistiliiton suositus kesätyöntekijöiden rekrytoinnin aikataulusta on saamassa jatkoa, kirjoittaa Laura Forsén.

Uutismies ja kupletisti

Kuolleita: Toimittaja Janne Linnovaara 15. 6. 1970 Jämsänkoski – 28. 5. 2020 Helsinki

Porilainen monilla mausteilla

Kuolleita: Toimittaja Juha-Pekka Lammi 28. 8. 1953 Pori – 13. 4. 2020 Tampere

Asiantunteva toimittaja tallensi piano- ja urkumusiikkia

Kuolleita: Musiikkitoimittaja Leena Santalahti 21. 2. 1943 Heinola – 23. 5. 2020 Espoo

Energinen kirjallisuuden kääntäjä

Kuolleita: Suomentaja Tarja Roinila 27. 1. 1964 Jyväskylä – 19. 5. 2020 Helsinki

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta