När journalister fuskar

JOURNALISTI
25.5.2018

Dan Lolax

dan.lolax@fabsy.fi

Skribenten är samhällsredaktör på Åbo Underrättelser.

Att inte kredda är inte som att plageria men båda är ett uttryck för respektlöshet gentemot kollegor och värv, skriver Dan Lolax.

Fallet Laura Huhtasaari fick mig att undra: Hur ofta förekommer plagiat bland journalister?

I svenska P1:s mediekritiska program Medierna diskuterades nyligen plagiatmisstankar mot kolumnisten Linnéa Claeson. En snabbkoll med kollegor på Twitter antyder att liknande diskussioner inte förs här.

Kanske är det för att mediekritiken i Finland lyser med sin frånvaro (som professor Anu Koivunen – som tipsade om Mediernas granskning – förtjänstfullt skrivit om, senast i en kolumn i Suomen Kuvalehti 11.5.)

Plagiat förekommer. Jag kan inte producera någon statistik för att backa upp påståendet, men tidspress och konkurrens är en grogrund för fusk.

Det handlar inte bara om klipp-och-klistra-journalistik utan också om att journalister ska ”kredda” varandra när det är befogat.

Att inte kredda är inte som att plageria men båda är ett uttryck för respektlöshet gentemot kollegor och värv.

 

Utgångspunkten är att när man använder material som någon annan publicerat så ska källan nämnas. Det är god journalistisk sed, slår Opinionsnämnden för massmedier fast.

Nämnden vill också att webbartiklar länkar till den ursprungliga källan, och att källans synlighet i artikeln motsvarar källans betydelse för artikeln.

(Det rimliga kravet om att länka fick en absurd vändning när tidningen Nya Åland drogs in för rätta för att ha länkat till publikationen Long Play. Journalisten 5/2018 skrev om fallet.)

Om artikeln inte innehåller egen information måste man hänvisa till källan direkt – till exempel i rubriken.

 

Om man jobbar som journalist så borde man kunna reglerna. Det liksom kommer med yrket.

Skälen till varför vi – och min avsikt är inte att peka ut enskilda utan att fundera kring ett problem som branschen dras med – trots allt bryter mot dem är flera.

Ibland är fallen svårtydda och man kan säkert ifrågasätta om regelbrott förekommit.

Klart är trots allt att plagiat förekommer inom journalistiken av samma skäl som det verkar ha förekommit i Huhtasaaris avhandling: någon har redan gjort jobbet.

 

Det är enklare för en journalist att plocka in ett färdigt skrivet stycke från en annan sajt, ändra några små ord och ge sken av att hen själv läst – till exempel – en 150 sidor lång dom från Högsta förvaltningsdomstolen som damp ner i mejlkorgen klockan halv fyra på fredag eftermiddag.

Att hänvisa till redaktionen som var först ute med domen skulle bara understryka journalistens icke-journalistiska ointresse, speciellt som hen har tillgång domen.

Därför gör hen något ännu mer icke-journalistiskt: hen plagierar.

Agerandet är riskfyllt. Den som plagierar ansvarar också för misstag som källan gjort.

Det är svårt att stå för andras misstag om man gett sken av att de är ens egna (och därmed inte misstag).

 

Det är dumt att agera så här. I slutändan, i detta obönhörliga nyhetsflöde, är det få läsare som fäster någon större uppmärksamhet vid om nyheten är en citatnyhet eller den egna redaktionens.

Jag säger inte att man ska nöja sig med citatnyheter. Att inte nöja sig innebär att ta sig tid och göra nyheten själv.

Om ens journalistiska stolthet hindrar en från att citera så ska den också hindra en från att plagiera.



3 2020
Arkisto

Kriisioloissa medialta vaaditaan malttia

Koronauutisoinnissa sekä toimittajien että yleisön on pakko oppia sietämään epävarmuutta ja muuttuvia tilanteita. Ja myös mediayhtiöiden on joustettava, kirjoittaa Maria Pettersson.

Päivi Anttikoski otti selfien Valtio­neuvoston linnan wc-tiloissa. Ennen ­koronaviruksen leviämistä ja valmiuslain käyttöönottoa siihen oli vielä aikaa.

Suosittelet kaikille toimittajille viestintäjohtajan uraa, Päivi Anttikoski

Valtioneuvoston viestintäjohtaja haluaa järjestää tiedotustilaisuuksia ihmisille eikä toimittajille.

Uutissatiiri viihdyttää ja viettelee, mutta se ei ole journalismia

”Satiirissa voidaan myös tarjota oikeamielistä identiteettiä katsojille”, kirjoittaa Janne Zareff.

Finländska medier dryper av vita räddare

När medierna lyfter upp en enskild person som hjälte kan det bidra till ökad volontärturism, skriver Liselott Lindström.

Koronaviruksen lyhennys voi olla uhkapeliä

”Vaikka 'koronan uhrien' ei tulkittaisikaan viittaavan pöytäpeliriippuvuuteen, myös otsikoissa olisi tyylikkäintä puhua (korona)viruksesta”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Hovioikeus pohtii Janitskinin kuoleman vaikutusta tuomioon

MV-lehteen liittyvä oikeudenkäynti saattaa venyä jopa syksyyn.

Freelancer sairastaa omaan laskuunsa

”Freelancerin pitäisi saada työstään riittävä korvaus, joka riittää työterveyshuollon ja sairauspäivärahan maksamiseen”, kirjoittaa Hanna Kaisa Hellsten.

Yt-neuvottelut ovat neuvottelut, eivät sanelua, muistutti käräjäoikeus

Helsingin käräjäoikeus tuomitsi helmikuussa Helsingin Evankelisen Opiston maksamaan korvauksia journalistisen alan opettajan työsuhteen päättämisriidassa. Oikeus arvioi sitä, käytiinkö yt-neuvottelut laillisesti.

Monipuolinen toimittaja ja tarkka vesipallotuomari

Kuolleita: Toimittaja Pasi Natunen 15. 7. 1967 Kuopio – 4. 2. 2020 Tuusula

Sanojen taitaja ja älykäs keskustelija

Kuolleita: Kulttuuritoimittaja Katriina Laine 27. 8. 1943 Pori – 4. 2. 2020 Pori

Uutisia Raumalta viideltä vuosikymmeneltä

Kuolleita: Uutispäällikkö Maija-Liisa Tuominen 5. 4. 1926 Kokemäki – 22. 2. 2020 Rauma

Ahkera ja leppoisa elävän kuvan ammattilainen

Kuolleita: Ohjaaja ja leikkaaja Matti Markkanen 26. 8. 1945 Kotka – 6. 11. 2019 Mikkeli

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta