När journalister fuskar

JOURNALISTI
25.5.2018

Dan Lolax

dan.lolax@fabsy.fi

Skribenten är samhällsredaktör på Åbo Underrättelser.

Att inte kredda är inte som att plageria men båda är ett uttryck för respektlöshet gentemot kollegor och värv, skriver Dan Lolax.

Fallet Laura Huhtasaari fick mig att undra: Hur ofta förekommer plagiat bland journalister?

I svenska P1:s mediekritiska program Medierna diskuterades nyligen plagiatmisstankar mot kolumnisten Linnéa Claeson. En snabbkoll med kollegor på Twitter antyder att liknande diskussioner inte förs här.

Kanske är det för att mediekritiken i Finland lyser med sin frånvaro (som professor Anu Koivunen – som tipsade om Mediernas granskning – förtjänstfullt skrivit om, senast i en kolumn i Suomen Kuvalehti 11.5.)

Plagiat förekommer. Jag kan inte producera någon statistik för att backa upp påståendet, men tidspress och konkurrens är en grogrund för fusk.

Det handlar inte bara om klipp-och-klistra-journalistik utan också om att journalister ska ”kredda” varandra när det är befogat.

Att inte kredda är inte som att plageria men båda är ett uttryck för respektlöshet gentemot kollegor och värv.

 

Utgångspunkten är att när man använder material som någon annan publicerat så ska källan nämnas. Det är god journalistisk sed, slår Opinionsnämnden för massmedier fast.

Nämnden vill också att webbartiklar länkar till den ursprungliga källan, och att källans synlighet i artikeln motsvarar källans betydelse för artikeln.

(Det rimliga kravet om att länka fick en absurd vändning när tidningen Nya Åland drogs in för rätta för att ha länkat till publikationen Long Play. Journalisten 5/2018 skrev om fallet.)

Om artikeln inte innehåller egen information måste man hänvisa till källan direkt – till exempel i rubriken.

 

Om man jobbar som journalist så borde man kunna reglerna. Det liksom kommer med yrket.

Skälen till varför vi – och min avsikt är inte att peka ut enskilda utan att fundera kring ett problem som branschen dras med – trots allt bryter mot dem är flera.

Ibland är fallen svårtydda och man kan säkert ifrågasätta om regelbrott förekommit.

Klart är trots allt att plagiat förekommer inom journalistiken av samma skäl som det verkar ha förekommit i Huhtasaaris avhandling: någon har redan gjort jobbet.

 

Det är enklare för en journalist att plocka in ett färdigt skrivet stycke från en annan sajt, ändra några små ord och ge sken av att hen själv läst – till exempel – en 150 sidor lång dom från Högsta förvaltningsdomstolen som damp ner i mejlkorgen klockan halv fyra på fredag eftermiddag.

Att hänvisa till redaktionen som var först ute med domen skulle bara understryka journalistens icke-journalistiska ointresse, speciellt som hen har tillgång domen.

Därför gör hen något ännu mer icke-journalistiskt: hen plagierar.

Agerandet är riskfyllt. Den som plagierar ansvarar också för misstag som källan gjort.

Det är svårt att stå för andras misstag om man gett sken av att de är ens egna (och därmed inte misstag).

 

Det är dumt att agera så här. I slutändan, i detta obönhörliga nyhetsflöde, är det få läsare som fäster någon större uppmärksamhet vid om nyheten är en citatnyhet eller den egna redaktionens.

Jag säger inte att man ska nöja sig med citatnyheter. Att inte nöja sig innebär att ta sig tid och göra nyheten själv.

Om ens journalistiska stolthet hindrar en från att citera så ska den också hindra en från att plagiera.



5 2020
Arkisto

Tämä voi olla ainoa tilaisuutemme mediatukeen

Ruotsissa, Tanskassa ja Norjassa valtio on jakanut journalismille koronatukea 24 – 66 miljoonaa euroa normaalin mediatuen päälle. Suomessa tiedonvälitystä ei tueta, vielä. Nyt tilanne on kuitenkin lupaavampi kuin vuosikymmeniin, kirjoittaa Maria Pettersson.

Kuohuva toimitus on loistopaikka edetä uralla, Riikka Räisänen

Ylen uutis- ja ajankohtaistoimituksen päätoimittaja tietää jo, kuka kolumnisti seuraavaksi ehdottaa yhtiön rahoituksen leikkaamista.

Koronan mukana kiire katosi ja filosofia palasi

Kodissamme on nukuttu enemmän kuin aikoihin. Yhtenä yönä en saanut unta, kun olin nukkunut niin jumalattoman paljon edellisinä, kirjoittaa Lauri Rotko.

Medier med mössan i hand

”Det är problematiskt om mediernas roll och deras stödbehov villkoras med coronavirusutbrottet”, skriver Dan Lolax.

Mediatuki on demokratiatuki – ja poliitikkojen olisi aika ymmärtää se

”Median asia ei ole vain median asia. Se on kansalaisten asia. Ja tämä tuntuu poliitikoilta unohtuneen”, kirjoittaa Hanne Aho.

Arvoisat kansalaiset, muistakaa resilienssi!

”Lohdullista – mutta samalla oireellista – on se, että moni journalisti pyrkii edelleen selittämään resilienssin”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Verkko toi uutta ay-koulutukseen

”Verkkokoulutus osoittautui yllättävän käteväksi ja vuorovaikutukselliseksi koulutusmuodoksi”, kirjoittaa työehtoasiamies Terhi Tarvainen.

Direktsändningarnas man

Döda: Redaktör Tomas Ek 6. 1.1957 Helsingfors – 2. 5.2020 Helsingfors

Teräväkielinen pomo muisti myös kannustaa

Kuolleita: Päätoimittaja Pekka Hyvärinen 20. 7. 1951 Kuopio – 10. 5. 2020 Helsinki

Uutisia, ei niinkään analyysejä

Kuolleita: Toimittaja Olli Pohjanpalo 21. 3. 1954 Hamilton Kanada – 11. 5. 2020 Helsinki

”Julkaistu kuva oli hyvä kuva”

Kuolleita: Valokuvaaja Mauri Vuorinen 11. 10. 1928 Hämeenkyrö – 30. 3. 2020 Tampere

Oikeutta puolustava marjakapitalisti

Kuolleita: Toimittaja Helena Hyvärinen 6.11. 1950 Tampere – 1.5.2020 Tampere

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta