Med olika syn på verkligheten

Det finns allt mer pengar för projekt som kombinerar forskning, journalistik och konst. Men även om de inblandade har samma mål, att påverka samhället, krävs det mycket för att lyckas.

Forskardoktor Inkeri Koskinen och fotokonstnär Ida Pimenoff säger att samarbetsprojekt mellan forskare, journalister och konstnärer kan öka kunskapen om stora samhällsfrågor. ”Även om de olika delprojekten var ganska självständiga lyckades vi tillsammans väcka mer uppmärksamhet för ämnet än vad vi skulle ha gjort utan samarbete”, säger Pimenoff.

JOURNALISTI
25.5.2018

Lina Laurent, text
Karl Vilhjálmsson, foto

Professorn i välfärdssociologi Juho Saari, som forskat bland annat om ensamhet och fattigdom, hade en vision. Han ville ha 200 bilder av finländska vardagsrum och 500 bilder av finländska badrum – för att illustrera de fenomen han forskar i.

”Ta bilder av människors fönster – finns där gardiner? Fota vardagsrum – stämmer det att det finns stora teveapparater i fattiga hem? Och har alla i medelklassen en bokhylla? – – Det var min grunduppfattning om visualisering och jag fick veta att allt jag föreslagit var objektifierande. Skräp helt enkelt.”

Saaris tankar återges av forskardoktor Inkeri Koskinen som på Konestiftelsens webbplats publicerat en artikel (11.4.2018) som beskriver samarbetet mellan forskare, journalister och fotokonstnärer i projektet ”Kaksi Suomea – Kasvaako eriarvoisuus?” (Två sidor av Finland – växer ojämlikheten?).

Projektet var en två år lång satsning där en arbetsgrupp med forskare, journalister, fotografer och fotokonstnärer jobbade kring samma tema, ojämlikhet. De hade ett gemensamt mål: att påverka samhället.

Och visst blev arbetsgruppens material en del av samhällsdebatten om ojämlikhet och fattigdom. Bland annat samarbetade forskarna och journalisterna kring Helsingin Sanomats omfattande enkät om fattigdom som publicerades 2015. Forskarna Maria Ohisalos och Tuomo Laihialas doktorsavhandlingar om brödköer fick mycket uppmärksamhet och projektets frilansjournalister lyfte upp projektets teman i olika tidningsartiklar.

Enligt Koskinen fungerade samarbetet mellan forskarna och journalisterna bättre än samarbetet mellan forskarna och fotokonstnärerna. Forskarna hade tidigare samarbetat med journalister kring en utredning om ensamhet och hade en modell att följa. Däremot var samarbetet med fotokonstnärerna nytt.

Ida Pimenoff, fotokonstnär, säger att det behövdes mycket tid att komma överens om vad som skulle göras eftersom det inte fanns någon färdig metod. Hon påpekar också att det är viktigt att man utreder begrepp.

”I början hade Saari en tanke om att vi skulle ta bilder av till exempel en ’typisk arbetarklasskvinna’, kanske lite i den stil som fotografer brukade dokumentera samhället på 1960- och 1970-talen. Men det fanns en massa problem i den tanken”, säger Pimenoff.

Ett var att definiera vem som hör till olika samhällsklasser och sedan utifrån utseendet försöka kategorisera människor.

”På pappret är det lätt att skapa grupper eller kategorier som grundar sig på statistik och enkätsvar. Men en fotograf som ska fota ’en arbetarklasskvinna’ gör en myriad av val som inte har något att göra med den objektivitet forskningen strävar efter.”

Pimenoff tror att fotografer och journalister har en annan relation till verkligheten än forskare som jobbar mest med stora mängder data och statistik.

”Det är lätt att tala om att man behöver bilder från vardagsrum men du kan ju inte gå hem till någon utan lov. För att göra det måste du känna människor och ju bättre du känner dem desto mer komplicerat är det att kategorisera.”

Projektet utmynnade till slut i en fotoutställning där tio fotografer, bland dem också amatörer, dokumenterade sin vardag i nio månaders tid. Bilderna har i dag donerats till Finlands fotografiska museum.

 

Tvärvetenskapliga forskningsprojekt och projekt där forskare samarbetar med aktörer utanför det vetenskapliga samfundet har blivit allt vanligare.

”Det är en internationell vetenskapspolitisk trend som är kopplad till forskningsfinansieringen. Typiskt för dessa projekt är att man försöker hitta en lösning på ett samhälleligt problem och det vanligaste är att samarbeta med företag”, säger Koskinen.

Hon förhåller sig aningen kritiskt till upplägget och säger att det kan bli ett problem om trenden blir för stark.

”Då inskränker det på den vetenskapliga friheten.”

I Finland var Konestiftelsen den första som gick ut med ett brett budskap och en tydlig beställning på samarbete mellan forskare, journalister och konstnärer i samband med satsningen ”Jakautuuko Suomi?” 2014 – 2015. Via satsningen delade stiftelsen ut 3,4 miljoner euro till 33 olika projekt i syfte att granska ojämlikheten i samhället.

”För många som finansierar interdisciplinärt är syftet att, ofta i snabb takt, lösa ’mänsklighetens stora problem’. Vi försöker skapa nya arbetsformer och förutsättningar för ett långsiktigt samarbete”, säger stiftelsens vetenskapsdirektör Kalle Korhonen.

Hur väl projekten lyckats kan Korhonen inte säga än, frågan behöver utredas grundligt. Samtidigt fortsätter Konestiftelsen stödja liknande projekt.

”Vi skulle gärna se fler ansökningar, särskilt sådana där också journalisterna söker om finansiering för en lång tid, till och med flera år.”

En annan stiftelse som uppmuntrar till samarbete mellan journalister, kommunikatörer och forskare är Maj och Tor Nesslings stiftelse. Stiftelsen, som fokuserar på miljöskydd, stödjer projekt som erbjuder lösningar på konkreta problem.

”Forskningsresultat i sig kan inte påverka samhället. För att forskningen ska ha en inverkan måste medborgare, företag och beslutsfattare få kännedom om den. Här spelar kommunikation en avgörande roll”, säger stiftelsens forskningschef Minttu Jaakkola.

Hon hoppas att samarbete mellan forskare och kommunikatörer bidrar till att skapa en ny sorts forskare och mer popularisering av vetenskapen.

”Det kan vara mycket intressantare att följa med hur forskningen görs än att bara rapportera om resultatet”, säger hon.

 

Vad ska man då tänka på innan man som journalist slår sig ner med en forskare eller en tvärvetenskaplig grupp och börjar författa en ansökan? Inkeri Koskinen har inget färdigt recept att erbjuda eftersom alla projekt har olika utgångspunkter, men vissa frågor är bra att ställa.

”Vem ska du samarbeta med och vilka är dina och deras motiv? Och så ska du förbereda sig på att det kommer att kräva mycket jobb och tid”, säger hon.

Koskinen säger att en av de största fördelarna med dylika projekt är att de som medverkar får en mycket tydligare bild av vad de sysslar med när de tvingas motivera sina val och ifrågasätta sina arbetsmetoder. I bästa fall leder den här typen av samarbetsprojekt till ny kunskap som kan ha stor samhällelig inverkan.

”Om samarbetet lyckas”, poängterar Koskinen.

Och hur gick det då med professor Juho Saaris önskemål om bilder på människors vardagsrum? Även sådana bilder togs, men först efter att fotograferna utrustats med ett strikt bildmanuskript. Bilderna väntar ännu på analys.

”Det viktiga i vårt projekt var ändå bildworkshopen där vi fick människor att dokumentera sina egna liv. Det var ingen professionell fotograf som fotograferade ’hur de andra lever’. Människor fick definiera sig själva”, säger Ida Pimenoff.

Skribenten ingick 2015 och 2017 i en arbetsgrupp med forskare och journalister vilka fick stöd av Konestiftelsen för reportage i tidningen Iso Numero.

Forskningsprojekt om ojämlikhet

Vad? Kaksi Suomea – Kasvaako eriarvoisuus (Två sidor av Finland – växer ojämlikheten?), Samarbetsprojekt mellan sociologer, fotokonstnärer och journalister.

När? Pågick 2015 – 2017.

Finansiering? 146 500 euro, av Konestiftelsen.

Vem? I konsortiet, som leddes av Östra Finlands universitet, ingick fem forskare, tre journalister, en fotokonstnär och en fotograf/forskare. Dessutom medverkade tio fotografer i en bildworkshop. Utställningen Känns det bekant? Bilder från en finländsk vardag visades på Finlands fotografiska museum våren 2018.

Forskningsprojekt om ojämlikhet

Vad? Kaksi Suomea – Kasvaako eriarvoisuus (Två sidor av Finland – växer ojämlikheten?), Samarbetsprojekt mellan sociologer, fotokonstnärer och journalister.

När? Pågick 2015 – 2017.

Finansiering? 146 500 euro, av Konestiftelsen.

Vem? I konsortiet, som leddes av Östra Finlands universitet, ingick fem forskare, tre journalister, en fotokonstnär och en fotograf/forskare. Dessutom medverkade tio fotografer i en bildworkshop. Utställningen Känns det bekant? Bilder från en finländsk vardag visades på Finlands fotografiska museum våren 2018.



8 2018
Arkisto

Kollegojen kuteet

Kuusi media-alan ammattilaista näyttää ja kertoo, miten he pukeutuvat töihin. Kerro sinäkin Twitterissä hashtagilla #paallakoska.

Kansalaiset mukaan. ”Toivon, että suuri yleisö antaisi henkistä tukea työlle, jossa moniarvoista viestintää pidetään yllä”, sanoo Helsingin yliopiston rikosoikeuden professori Kimmo Nuotio.

Maalitus on koko yhteiskunnan asia

Helsingin käräjäoikeudessa käsitellään parhaillaan syytteitä toimittajiin ja mediaan kohdistuneista rikoksista. Haitalliseen vaikuttamiseen voisi puuttua terävämmin.

En minä, vaan tämä ammatti

Vihapuheen ilmiöllistäminen auttaa, kun toimittaja on verkkoraivon kohteena, sanoo itsekin solvatuksi joutunut Suvi-Tuulia Nykänen.

Myllytys koettelee sananvapautta

Toimituksien supistukset ja ulkopuolinen painostus leimaavat journalistien arkea, kirjoittaa päätoimittaja Markku Lappalainen.

Pieni kohu-opas

”Kohujournalismissa media itse määrittelee asian kohuksi ja etäännyttää näin itsensä vastuusta kytkeä aihe tosimaailman tapahtumiin”, kirjoittaa Johanna Vehkoo.

Palkittua uutistyötä. Annamari Nurminen ja Esko Pihkala saivat yhdessä STT:n työryhmän kanssa Bonnier-palkinnon seksuaalista häirintää ja ahdistelua käsittelevistä jutuistaan. Palkintoraati kiitteli tekijöitä huolellisesta, sinnikkäästä ja rohkeasta uutistyöstä.

Hiljaista sympatiaa

Psyykkisen järkytyksen kokeneen haastattelussa on hyvä osata kuunnella. Annamari Nurminen ja Esko Pihkala kohtasivat naisia, jotka olivat koululaisina joutuneet opettajan seksuaalisen hyväksikäytön uhreiksi.

Myy, opasta ja ole uskottava

Verkossa yleisö tarvitsee perusteluita ja kädestä pitämistä – ja toimittaja rohkeutta etsiä omaa ääntään, sanoo verkkokerronnasta kirjan tehnyt Terhi Upola.

Slutspurt i juni. För en förlagsredaktör är sommaren en intensiv period. Alla böcker som ska ut till höstens bokmässor måste gå i tryck senast under juni. ”Innan boken går i tryck kan man vara lite hysterisk och dubbelkolla att allt är okej. Sedan tar man det lugnt tills den ska recenseras”, säger Myrika Ekbom.

Hängmattan hägrar också för förlagsredaktören

Alla texter som ska ges ut i bokform behöver redigeras av proffs. Den som försöker ta en genväg riskerar att boken blir full av stavfel och upprepningar.

Mielipide vastaan fakta

Kielteiseen valoon joutuneelle pitää antaa mahdollisuus samanaikaiseen kuulemiseen tai vastineeseen.

Täältä ja muualta. ”Kymmenkunta vuotta sitten matkat nähtiin lähinnä kustannuseränä, mutta viime vuosina olen käynyt ulkomailla  juttukeikoilla noin neljä kertaa vuodessa”, sanoo Keskisuomalaisen Janne Yläjoki. ”On sisäistetty, että uskottavaan ulkomaanjournalismiin tarvitaan muutakin kuin sitä, että kirjoitetaan neljän seinän sisällä.”

Oman näkökulman perässä

Keskisuomalaisen ulkomaantoimittaja Janne Yläjoki yrittää löytää aiheita, joita isot koneistot eivät käsittele. ”Meillä ei voi olla aamulla verkossa ihan samaa kuin mitä tv-uutisissa on toisteltu edellisenä iltana.”

Lisää rahaa, suojaa ja oikeuksia

Nykyinen hallitus ei ole ollut media-alalle erityisen hyvä, sanoo Journalistiliiton puheenjohtaja Hanne Aho. Digi-alv:n alentaminen olisi tärkein parannus.

Vaikeudet ongelmissa?

Suurissa ongelmissa -ilmaus yleistyy julkisessa kielenkäytössä, myös journalistisissa teksteissä, kirjoittaa Vesa Heikkinen. ”Yhtäältä kyse on kieleen kuuluvasta sanojen merkitysten vähittäisestä muuttumisesta, toisaalta tälle ajalle ominaisesta tavasta tarkastella maailmanmenoa.”

Kesäkeikalla. Ensimmäinen kesä toimittajana on vienyt Tuuli Rantasaloa monenlaisille juttukeikoille. 4. kesäkuuta hän haastatteli Paiholassa, Pielisjoen rannalla kesäkahvilaa pitäviä 4H-yrittäjiä (oik.) Johanna Väänästä, Maria Mäkeä ja Salla Karhua.

Hankalinta on tiivistää oleellinen

Ensimmäisessä oman alan työpaikassaan Tuuli Rantasalo jännitti etukäteen, odotetaanko harjoittelijan olevan valmis toimittaja.

1918 – med respekt

”När uppmärksammandet av inbördeskriget 1918 sparkade igång i januari i år var jag skeptisk: skulle vi klara av detta efter all #suomi100-hype?” skriver Magnus Londen.

Onnellinen yrittäjä

Freelancetyössä vuorottelevat epävarmuus - ja ylityöllistyminen. ”Silloin on niin lopussa, että vain turkulaisesta kasvattajaseurasta hankittu rutiini pelastaa”, kirjoittaa Lauri Rotko.

Ikuisesti pahoillani, Paula

Epäkohtelias vastaus puhelinmyyjälle oli maksaa Manu Haapalaiselle Paula Koivuniemen haastattelun.

Puheenaiheita takomaan

Susanne Salmi aloittaa Ylioppilaslehden päätoimittajana elokuussa.

Itse kasvatettu. Leikkokukkien lisäksi Satu Koivisto kasvattaa siirtolapuutarhassaan ruokakasveja. ”Esimerkiksi oman kasvihuoneen kurkku on uskomattoman makea ja rapea verrattuna kaupan kurkkuun.”

Ruuan alkulähteillä

Päätoimittaja Satu Koivisto rentoutuu ruokakasvien kauneuden äärellä siirtolapuutarhassa.

Tosielämän toimittajadraama

Viime vuonna kuvattu Vuosi New York Timesin toimituksessa näyttää ja kuulostaa parhailta tv-draamoilta – eikä välty niiden kliseiltä, kirjoittaa Marja Honkonen

Bra start för Medielaget

I slutet av 2017 hade andelslaget 172 medlemmar vilket var nästan 100 fler än vad man räknat med.

Hangöseminariet i september

Ekonomijournalistik, frilansliv, riksdagsvalet i Sverige och yttrandefriheten i Ryssland är huvudteman på årets publicistseminarium i Hangö.

Poimuri

Mediasta sanottua.

Takasivu

Provokatiivisia huomioita.

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta