Forskardoktor Inkeri Koskinen och fotokonstnär Ida Pimenoff säger att samarbetsprojekt mellan forskare, journalister och konstnärer kan öka kunskapen om stora samhällsfrågor. ”Även om de olika delprojekten var ganska självständiga lyckades vi tillsammans väcka mer uppmärksamhet för ämnet än vad vi skulle ha gjort utan samarbete”, säger Pimenoff.

Med olika syn på verkligheten

Forskningsprojekt om ojämlikhet

Vad? Kaksi Suomea – Kasvaako eriarvoisuus (Två sidor av Finland – växer ojämlikheten?), Samarbetsprojekt mellan sociologer, fotokonstnärer och journalister.

När? Pågick 2015 – 2017.

Finansiering? 146 500 euro, av Konestiftelsen.

Vem? I konsortiet, som leddes av Östra Finlands universitet, ingick fem forskare, tre journalister, en fotokonstnär och en fotograf/forskare. Dessutom medverkade tio fotografer i en bildworkshop. Utställningen Känns det bekant? Bilder från en finländsk vardag visades på Finlands fotografiska museum våren 2018.

JOURNALISTI
25.5.2018

Lina Laurent, text
Karl Vilhjálmsson, foto

Det finns allt mer pengar för projekt som kombinerar forskning, journalistik och konst. Men även om de inblandade har samma mål, att påverka samhället, krävs det mycket för att lyckas.

Professorn i välfärdssociologi Juho Saari, som forskat bland annat om ensamhet och fattigdom, hade en vision. Han ville ha 200 bilder av finländska vardagsrum och 500 bilder av finländska badrum – för att illustrera de fenomen han forskar i.

”Ta bilder av människors fönster – finns där gardiner? Fota vardagsrum – stämmer det att det finns stora teveapparater i fattiga hem? Och har alla i medelklassen en bokhylla? – – Det var min grunduppfattning om visualisering och jag fick veta att allt jag föreslagit var objektifierande. Skräp helt enkelt.”

Saaris tankar återges av forskardoktor Inkeri Koskinen som på Konestiftelsens webbplats publicerat en artikel (11.4.2018) som beskriver samarbetet mellan forskare, journalister och fotokonstnärer i projektet ”Kaksi Suomea – Kasvaako eriarvoisuus?” (Två sidor av Finland – växer ojämlikheten?).

Projektet var en två år lång satsning där en arbetsgrupp med forskare, journalister, fotografer och fotokonstnärer jobbade kring samma tema, ojämlikhet. De hade ett gemensamt mål: att påverka samhället.

Och visst blev arbetsgruppens material en del av samhällsdebatten om ojämlikhet och fattigdom. Bland annat samarbetade forskarna och journalisterna kring Helsingin Sanomats omfattande enkät om fattigdom som publicerades 2015. Forskarna Maria Ohisalos och Tuomo Laihialas doktorsavhandlingar om brödköer fick mycket uppmärksamhet och projektets frilansjournalister lyfte upp projektets teman i olika tidningsartiklar.

Enligt Koskinen fungerade samarbetet mellan forskarna och journalisterna bättre än samarbetet mellan forskarna och fotokonstnärerna. Forskarna hade tidigare samarbetat med journalister kring en utredning om ensamhet och hade en modell att följa. Däremot var samarbetet med fotokonstnärerna nytt.

Ida Pimenoff, fotokonstnär, säger att det behövdes mycket tid att komma överens om vad som skulle göras eftersom det inte fanns någon färdig metod. Hon påpekar också att det är viktigt att man utreder begrepp.

”I början hade Saari en tanke om att vi skulle ta bilder av till exempel en ’typisk arbetarklasskvinna’, kanske lite i den stil som fotografer brukade dokumentera samhället på 1960- och 1970-talen. Men det fanns en massa problem i den tanken”, säger Pimenoff.

Ett var att definiera vem som hör till olika samhällsklasser och sedan utifrån utseendet försöka kategorisera människor.

”På pappret är det lätt att skapa grupper eller kategorier som grundar sig på statistik och enkätsvar. Men en fotograf som ska fota ’en arbetarklasskvinna’ gör en myriad av val som inte har något att göra med den objektivitet forskningen strävar efter.”

Pimenoff tror att fotografer och journalister har en annan relation till verkligheten än forskare som jobbar mest med stora mängder data och statistik.

”Det är lätt att tala om att man behöver bilder från vardagsrum men du kan ju inte gå hem till någon utan lov. För att göra det måste du känna människor och ju bättre du känner dem desto mer komplicerat är det att kategorisera.”

Projektet utmynnade till slut i en fotoutställning där tio fotografer, bland dem också amatörer, dokumenterade sin vardag i nio månaders tid. Bilderna har i dag donerats till Finlands fotografiska museum.

 

Tvärvetenskapliga forskningsprojekt och projekt där forskare samarbetar med aktörer utanför det vetenskapliga samfundet har blivit allt vanligare.

”Det är en internationell vetenskapspolitisk trend som är kopplad till forskningsfinansieringen. Typiskt för dessa projekt är att man försöker hitta en lösning på ett samhälleligt problem och det vanligaste är att samarbeta med företag”, säger Koskinen.

Hon förhåller sig aningen kritiskt till upplägget och säger att det kan bli ett problem om trenden blir för stark.

”Då inskränker det på den vetenskapliga friheten.”

I Finland var Konestiftelsen den första som gick ut med ett brett budskap och en tydlig beställning på samarbete mellan forskare, journalister och konstnärer i samband med satsningen ”Jakautuuko Suomi?” 2014 – 2015. Via satsningen delade stiftelsen ut 3,4 miljoner euro till 33 olika projekt i syfte att granska ojämlikheten i samhället.

”För många som finansierar interdisciplinärt är syftet att, ofta i snabb takt, lösa ’mänsklighetens stora problem’. Vi försöker skapa nya arbetsformer och förutsättningar för ett långsiktigt samarbete”, säger stiftelsens vetenskapsdirektör Kalle Korhonen.

Hur väl projekten lyckats kan Korhonen inte säga än, frågan behöver utredas grundligt. Samtidigt fortsätter Konestiftelsen stödja liknande projekt.

”Vi skulle gärna se fler ansökningar, särskilt sådana där också journalisterna söker om finansiering för en lång tid, till och med flera år.”

En annan stiftelse som uppmuntrar till samarbete mellan journalister, kommunikatörer och forskare är Maj och Tor Nesslings stiftelse. Stiftelsen, som fokuserar på miljöskydd, stödjer projekt som erbjuder lösningar på konkreta problem.

”Forskningsresultat i sig kan inte påverka samhället. För att forskningen ska ha en inverkan måste medborgare, företag och beslutsfattare få kännedom om den. Här spelar kommunikation en avgörande roll”, säger stiftelsens forskningschef Minttu Jaakkola.

Hon hoppas att samarbete mellan forskare och kommunikatörer bidrar till att skapa en ny sorts forskare och mer popularisering av vetenskapen.

”Det kan vara mycket intressantare att följa med hur forskningen görs än att bara rapportera om resultatet”, säger hon.

 

Vad ska man då tänka på innan man som journalist slår sig ner med en forskare eller en tvärvetenskaplig grupp och börjar författa en ansökan? Inkeri Koskinen har inget färdigt recept att erbjuda eftersom alla projekt har olika utgångspunkter, men vissa frågor är bra att ställa.

”Vem ska du samarbeta med och vilka är dina och deras motiv? Och så ska du förbereda sig på att det kommer att kräva mycket jobb och tid”, säger hon.

Koskinen säger att en av de största fördelarna med dylika projekt är att de som medverkar får en mycket tydligare bild av vad de sysslar med när de tvingas motivera sina val och ifrågasätta sina arbetsmetoder. I bästa fall leder den här typen av samarbetsprojekt till ny kunskap som kan ha stor samhällelig inverkan.

”Om samarbetet lyckas”, poängterar Koskinen.

Och hur gick det då med professor Juho Saaris önskemål om bilder på människors vardagsrum? Även sådana bilder togs, men först efter att fotograferna utrustats med ett strikt bildmanuskript. Bilderna väntar ännu på analys.

”Det viktiga i vårt projekt var ändå bildworkshopen där vi fick människor att dokumentera sina egna liv. Det var ingen professionell fotograf som fotograferade ’hur de andra lever’. Människor fick definiera sig själva”, säger Ida Pimenoff.

Skribenten ingick 2015 och 2017 i en arbetsgrupp med forskare och journalister vilka fick stöd av Konestiftelsen för reportage i tidningen Iso Numero.

Forskningsprojekt om ojämlikhet

Vad? Kaksi Suomea – Kasvaako eriarvoisuus (Två sidor av Finland – växer ojämlikheten?), Samarbetsprojekt mellan sociologer, fotokonstnärer och journalister.

När? Pågick 2015 – 2017.

Finansiering? 146 500 euro, av Konestiftelsen.

Vem? I konsortiet, som leddes av Östra Finlands universitet, ingick fem forskare, tre journalister, en fotokonstnär och en fotograf/forskare. Dessutom medverkade tio fotografer i en bildworkshop. Utställningen Känns det bekant? Bilder från en finländsk vardag visades på Finlands fotografiska museum våren 2018.



5 2019
Arkisto

Toimittaja Aarno Malin tutki ihmismielen sairaimpia puolia ja sairastui itse

Journalistit joutuvat kohtaamaan mieltä järkyttävää materiaalia, mutta sen käsittelyyn on tarjolla vain vähän keinoja. Aarno Malin löysi Tor-verkosta sivuston täynnä lasten kiduttamista. Hän kirjoitti aiheesta jutun ja päätyi traumaterapiaan.

"Musiikkijournalismista on tehty musiikkibisneksen vihollinen"

Nykytilanteesta on syyttäminen erityisesti isoja artisteja ja heidän levy-yhtiöitään, kirjoittaa toimittaja Mervi Vuorela

Ylensyömät

Yle käyttää ohjelmahankinnoissaan paljon rahaa ja valtaa. Freejournalisteille, ohjaajille ja muille sisällöntuottajille yhtiö näyttäytyy joskus kyykyttävänä jättiläisenä. 24 tekijää kertoi Journalistille kokemuksistaan Ylen hankintakoneiston rattaissa.

Hallitusohjelma herättää toivoa – nousemmeko vihdoin pohjoismaiselle tasolle?

Media poikkeaa suurimmasta osasta muuta liiketoimintaa, ja median tukeminen oikeilla tavoilla on demokratian tukemista, kirjoittaa Journalistin päätoimittaja Maria Pettersson.

Suosittelet kaikille päätoimittajille politiikkaan lähtemistä, Jouni Kemppainen

Maaseudun Tulevaisuuden päätoimittaja Jouni Kemppainen lähti eurovaaliehdokkaaksi, koska Juha Sipilä pyysi.

Näin käsikirjoituksesta syntyy esikoiskirja

Keväällä 2017 kustannustoimittaja Petra Maisonen avasi Tammen sähköpostista Satu Vasantolan käsikirjoituksen. Kirja valmistui vuodessa, mutta työ sen parissa jatkuu yhä.

Politiikan toimittajien työ muistuttaa scifiä, fantasiaa ja kauhua

Vaalien kaltaisissa julkisissa spektaakkeleissa ihmisten on varsin helppoa tarkistaa itse, mitä tapahtui. Ei siihen väliin tarvita toimittajaa. Sen sijaan asiantuntevaa toimittaja tarvitaan kuvailemaan, mitä muuta olisi voinut tapahtua, kirjoittaa Janne Zareff.

Yritys ja erehdys

On arkipäivää, että oikeinkirjoitusohjeiden vastaiset yritysnimet lipuvat lehteen sellaisenaan kenenkään puuttumatta, vaikka aihetta olisi, kirjoittaa Ville Eloranta.

Vaikka Spleenish-kirjan tekeminen oli voimauttavaa, Ulla Donner pelkäsi, että tulos olisi muiden mielestä itsekeskeinen ja tylsä. ”Siksi olen ollut tosi iloinen, kun lukijat ovat kertoneet tunnistaneensa siitä itseään. Kun huomaa muidenkin pohtivan samoja ongelmia, ne eivät enää tunnu niin hallitsemattomilta.”

Freelancekuvittaja Ulla Donner teki ahdistavista tunteistaan sarjakuvakirjan

Omia kokemuksiaan saa käsitellä juuri niin hilpeästi tai epäkunnioittavasti kuin haluaa. Toisten kokemusten kanssa olisi vaikeampaa, Ulla Donner sanoo.

När FNB lades ner lyfte Ny Tids chefredaktör Janne Wass upp frågan om hur statsstödet för tidningar på minoritetsspråk ska fördelas. ”Jag ansåg då och anser fortfarande att stödet inte ska gå oavkortat till SPT eftersom det är att kanalisera pengarna till KSF Media och HSS Media.”

Statsstöd öppnade dörrar för finlandssvenska medier

I fjol gick hela statsstödet för tidningar på minoritetsspråk för första gången till enbart svenskspråkiga aktörer. För Ny Tid och Nyhetsbyrån SPT är externa stöd ”avgörande”.

Käyttääkö ostaja sinua pankkina? Freelancerin kannattaa olla tarkkana maksuajoista

Laki rajaa maksuajan pituuden yritysten välisessä kaupassa 30 päivään, mutta tästä voidaan poiketa sopimalla. Mediayritykset käyttävät mahdollisuutta kernaasti, kirjoittaa Journalistiliiton freelance-asioista vastaava lakimies Hannu Hallamaa.

I kläm mellan lördagskorven och avokadon

Att skriva om klimatfrågan är bland det känsligaste man kan ta sig för. Det påminner närmast om flyktingfrågan 2016, skriver Journalistens nya kolumnist Mikaela Löv-Alden.

Kun toimittaja kysyy, hänelle vastataan

”Kaupunginjohtajalle kenties syyte sairaalajupakassa. Kukaan ei halua kommentoida” -juttu tuskin olisi nähnyt päivänvaloa Keskisuomalaisessa. Oli siis aika vaihtaa haastattelutaktiikkaa, Heikki Kuutti kirjoittaa.

Etujärjestön sielu

Kuolleita: Asiamies Arja Hellman 6. 2. 1946 Heinola  – 13. 5. 2019 Helsinki

Luonnonvoima

Kuolleita: Toimittaja Anna-Kaisa Hermunen 17. 2. 1948 Laukaa – 3. 5. 2019 Laukaa

Kannustava kulttuuritoimittaja

Kuolleita: toimittaja Oiti Kotamo 5. 8. 1925 Virrat – 10. 2. 2019 Savonlinna

Suurisydäminen toimittaja

Kuolleita: Toimittaja Irene Sillanpää 26. 6. 1958  Helsinki – 12. 1. 2019 Helsinki

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta