Var är mitten?

Helheten frågor i en intervju borde återspegla samhället – när samhället förändras måste frågorna förändras, skriver Annakaisa Suni.

Hur många asylsökande är en nivå Sverige klarar av? Den frågan ställde jag alldeles nyligen i en intervju med Miljöpartiets språkrör i Svenska Dagbladet.

För bara fem år sedan väckte en snarlik fråga raseri i Mediesverige. ”Hur mycket invandring tål Sverige?” frågade programledaren i partiledardebatten i SVT:s Agenda hösten 2012.

Författaren Marcus Priftis skrev att frågan var så främlingsfientlig i sin konstruktion att man inte kunde svara på den utan att bekräfta rasistiska osanningar. De här osanningarna var enligt honom att invandring är en belastning för Sverige, att det går att sätta ett maxantal för invandrare och att Sverige är nära den gränsen.

SVT fick dessutom så mycket kritik via mejl och på sociala medier att public service-bolaget valde att bemöta den i en ny artikel.

Pia Bernhardson, projektledare för Agenda, sa att formuleringen visst var tillspetsad. Men man valde ändå att lyfta frågan därför att antalet asylsökande och anhöriginvandrare ökat kraftigt, och därför att regeringen problematiserat frågan genom att tala om att en allt större del av invandrarna är lågutbildade.

 

Det där var alltså 2012, och jag minns att även jag var förbryllad över SVT:s formulering. I dag tycker jag att det är helt på sin plats att ställa frågan som jag gjorde till Miljöpartiet. Intressant nog märker jag att jag resonerar på liknande sätt som Agenda gjorde. Det var regeringen som började, så tänker även jag.

Hösten 2015 ansåg nämligen den rödgröna regeringen att antalet asylsökande blivit så stort att Sverige inte längre klarade av att ta emot dem. Man införde gräns- och id-kontroller för att göra det svårare att komma till Sverige, gick från permanenta till tidsbegränsade uppehållstillstånd och minskade möjligheterna för de som flytt att få sin familj till Sverige.

När Miljöpartiet nu inför höstens val vill återgå till en mer generös flyktingpolitik tyckte jag det var viktigt att fråga vilken volym de har i åtanke. Det var ett av cirka trettiotal frågor – jag frågade även bland annat om det är rätt att EU betalar Turkiet för att de ska hålla flyktingar borta.

 

Vi journalister har mycket makt när vi formulerar frågorna. Jag tänker att helheten frågor i en intervju borde återspegla samhället – när samhället förändras måste frågorna förändras. Men samtidigt borde frågorna främja ett demokratiskt och empatiskt samhälle som inte bygger på rasism och sexism. Det handlar verkligen inte om att bekänna politisk färg, utan om att stå upp för åtminstone en lägstanivå av anständighet.

Min något högtravande idé utmanades av en radioreporter som nyligen utbildade oss skrivande journalister i hur man får bra svar. När journalister ställer frågor utifrån en föreställd mittenposition försöker vi bara imponera på våra kolleger, ansåg han. Ett bättre samtal blir det ofta när man testar att ställa sig på olika sidor om mitten.

Ett intressant råd som jag tänker följa, med stor försiktighet. För var är mitten? Uppenbarligen har den flyttat på fem år.

9.2.2018
Facebook

Annakaisa Suni, text

annakaisa.suni@gmail.com

Skribenten är reporter på Svenska Dagbladet och bor i Stockholm.

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta