Dags att tända lyset

På redaktionerna i Finland finns en hel del att lära av Demokratijouren, om hur man bygger upp konkreta rutiner som förebygger hot och hat, skriver Johan Svenlin.
JOURNALISTI
21.12.2018

Johan Svenlin

Skribenten är frilansjournalist i Jakobstad.

När Time sin vana trogen i början av december utsåg årets person, föll valet på Jamal Khashoggi. För Time representerar den mördade saudiske journalisten alla världens journalister som under året riskerat sina liv i jakten på sanningen. Och året 2018 blev ett år när världens journalister verkligen fick kämpa för sanningen på flera fronter. Den dagliga kampen mot fake news och trollfabrikernas giftspridning på sociala medier kan kännas tröstlös, men ännu mer alarmerande är att hoten mot journalister blivit mer påtagliga. Risken för hot ökar i synnerhet om man gräver i nationalistiska rörelser, organiserad brottslighet eller korruption.

 

I februari skakades Slovakien av mordet på den grävande journalisten Jan Kuciak och hans sambo Martina Kusnirova. Kuciak undersökte förskingrade EU-medel med kopplingar till en italiensk maffia och hade mottagit hot ett par veckor innan han sköts ihjäl i sitt hem.

Några månader tidigare hade Daphne Caruana Galizia blivit dödad i ett bombdåd på Malta efter att ha kommit ekonomisk brottslighet på spåren. Även hon hade mottagit hot ett par veckor innan sin död. Den bulgariska tv-reportern Viktoria Marinova blev nästa grävande journalist i ett EU-land som fick sätta livet till. Hon hittades misshandlad till döds i en park i staden Ruse, en kort tid efter att hennes tv-program om förskingrade EU-pengar sänts. En viss tröst är att de tre fallen inom EU fick stor uppmärksamhet och att mordet på Khashoggi i Istanbul slog tillbaka mot dem som beordrat det.

 

Också i Finland och i övriga nordiska länder har trycket ökat på journalister som rapporterar om ljusskygga rörelser och antidemokratiska organisationer. I sociala medier frodas hatprat och enskilda journalister får anonyma hot. På Journalistförbundets svenska seminarium i november berättade Hanna Andersson om Demokratijourens systematiska arbete för att motarbeta och förebygga hot och hat mot journalister i Sverige. Där har framförallt de växande nationalistiska rörelserna bidragit till att journalister allt oftare utsätts för hot. Mörkertalet är stort eftersom många utgår ifrån att en polisanmälan ändå inte leder någon vart.

På redaktionerna i Finland finns en hel del att lära av Demokratijouren, om hur man bygger upp konkreta rutiner som förebygger hot och hat. Andersson hänvisade till undersökningar som visar att var fjärde journalist i Sverige medger att han eller hon undviker att rapportera om vissa ämnen eftersom de befarar repressalier. Självcensur är en delseger för de mörka makterna och Andersson hade ett tydligt budskap: prata med kollegor varje gång ni blir hotade, skriv om dem så att allmänheten får en uppfattning om läget, bryt normaliseringen som bara kommer att leda till mer hot.

I årets första nummer av Journalisten intervjuades årets Topeliuspristagare Marko Hietikko, som sammanfattade det så här:

”Jag brukar likna nynazister vid shiitakesvamp. De trivs när det är mörkt, fuktigt och lagom kvavt. Men om man öppnar fönstren, vädrar och låter ljuset flöda in försvinner de förr eller senare.”

Vi får se till att det blir förr.



2 2019
Arkisto
Suomenmaan Pekka Pohjolainen ja Demokraatin Johannes Ijäs Eduskuntatalon mediatiloissa. Toimittajat kiittelevät talon työskentelyolosuhteita.

Politiikkaa 24/7

Vaalikeväänä käyvät kuumina sekä poliitikot että puoluelehdet. ”Aatteellisissa mutta itsenäisissä” lehdissä työpaikan tulevaisuuden saattaa ratkaista vaalitulos tai viestintätuen uudelleenjärjestely. Journalisti seurasi Demokraatin ja Suomenmaan toimittajien päivää eduskunnassa.

Peili konfliktille

Pertti Pesosen dokumentin televisioesitys sensuroitiin Venezuelassa. Espanjassa somekohina alkoi Katalonian poliittisia vankeja käsittelevästä dokumentista.

Kalevan palkaton harjoittelu kummastuttaa

Ilmaista harjoittelijaa etsii usein järjestö tai pieni yritys, ei suuri lehtitalo. Kesäsijaisia palkataan kuten aiemminkin.

Mihin ylioppilaslehtiä tarvitaan?

Suomen lehdistössä on meneillään uuvuttava samankaltaistumiskehitys. Omistus keskittyy, samoin uutistuotanto. Tällaisessa ilmapiirissä soisi edes omaäänisten ylioppilaslehtien menestyvän, kirjoittaa Johanna Vehkoo.

Meidän puolesta kyselijät

Tiia Rantanen ja Anna Karhunen ovat ystäviä, joista tuli työkavereita. Läheisyydestä on hyötyä, kun työ on jutustella noloista aiheista kaiken kansan kuullen.

Sexualbrotten, som blev en invandringsdebatt

De stora finländska medierna utmärkte sig inte i rapporteringen om sexualbrotten i Uleåborg. Det säger professor och medieforskare Anu Koivunen, som analyserat en del av materialet.

Sanonta on Antti Grundsténin mielestä ärsyttävä mutta hänen tekemisen tapaansa hyvin kuvaava. Kuva otettiin A-lehtien studiolla ”rakennusnurkassa”, jossa Grundstén tapaa nojailla tikkaisiin ja miettiä seuraavia kuvauksia lavastaja Tuomas Norteman kanssa.

Yllätyksiä olla pitää

Imagen AD Antti Grundstén on valmis perustelemaan haastateltaville, miksi jutun kuvat ovat juuri sellaiset kuin ovat.

Sankari ja nolla

Matti Nykäsen viimeinen palvelus medialle oli tarjota kierros itsetutkiskelua. Enää tuskin tulee julkkista, joka saisi synkän puolensa samaan tapaan anteeksi, sanoo kulttuurihistorian tutkija.

Vaikka kaikki laukut ovat Emmi Tuomistolle käyttöesineitä, Louis Vuittoneitaan hän ei viskaa auton lattialle tai anna koiriensa Ollin ja Mimin talloa. Vuittonin ruudullisen ”Alman” hän hankki marraskuussa, etualan ”Neverfullin” vuodelta 2011 ihan hiljattain.

Liekeissä laukuista

Emmi Tuomisto osti viime vuonna 16 laukkua. Silti arjen juhlaksi riittää myös ihanuuksien bongailu netistä ja toisten olkapäiltä.

Tuuraajasta päätoimittajaksi

Satu Kangas-Viljamäki aloitti 11. helmikuuta päätoimittajana kaupunkilehti Selänteessä.

Kati Koivikko on ollut Sanoma Prolla 11 vuotta. Entisestä kuvatoimittajasta on tullut ”hybridituotteiden” tekijä. ”Oman työn aikatauluttamista vaaditaan aiempaa enemmän, mutta minusta on ihana ajatella isoja kokonaisuuksia.”

Kuvin kiinni ajassa

Oppimateriaalikuvittamisen rima on noussut, väittää visualisti Kati Koivikko. ”Aapinen on herkin tuote”, hän sanoo.

Liitto vei oikeuteen 50 riitaa

Vanhin liiton viime vuonna selvittämä riita sai alkunsa vuonna 2013.

Aina ei mene putkeen

”Usein kaikki menee kuvauskeikalla putkeen. Joskus taas ei mene.” Lauri Rotko kertaa kolumnissaan kolme klassikkoa.

Ontuva taleban

Kun poliitikkojen sanomisista kerrotaan, avattakoon riittävästi, millaista myrkkyä sanat ovat syöneet, kirjoittaa Vesa Heikkinen.

Hullun hommaa

Ajattelin että jestas; nyt on aamiaisaika ja minä könyän 300 metrin syvyydessä ikiroudan alla seuranani ventovieras kaivosmies, kirjoittaa Maria Paldanius.

Painavia rivejä johtamisesta

Siinä missä moni johtamiskirja kertoo ”keissejä”, Teija Rantalan Pieni kirja johtamisesta kertoo vain sen, mitä niistä on opittu, kirjoittaa Nina Erho.

Vem visar vägen i klimatjournalistiken?

Kan ett mediehus på en sida uppmana till större och fler åtgärder för att minska klimatavtrycket och på en annan uppmana samma läsare att resa iväg på en nöjesresa till andra sidan jorden, frågar Lina Laurent.

Klimatkris och bränder när svenska Gräv firar 30 år

Affischnamnet är Martha Mendoza från AP. Som vanligt kommer det att delas ut guldspadar inom olika kategorier för insatser inom grävande journalistik.

Dahlén tar över på Ålandstidningen

Daniel Dahlén kommer närmast från Ålcom, där han varit VD. Han har ingen tidigare erfarenhet av att leda publicistisk verksamhet.

Yhdistykset

Journalistiliiton jäsenyhdistykset tiedottavat.

Takasivu

Provokatiivisia huomioita.

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta