Av kärlek till värvet

JOURNALISTI
30.11.2018

Jeanette Björkqvist

Twitter: @nettebjorkqvist

Skribenten är frilansjournalist,
bosatt i Helsingfors.

I Sverige visar en utredning att mediehusen de senaste åren kraftigt har dumpat frilansarnas arvoden. Något stort engagemang från dem som har fasta jobb har veterligen inte hörts av, skriver Jeannette Björkvist.

Det brukar sägas med jämna mellanrum. Det där om hur man jobbar som journalist av kärlek till journalistiken och inte för lönens skull.

Och det krävs naturligtvis både kärlek och passion om du vill vara bra.

Du måste ha den där inneboende drivkraften, som ibland (eller ganska ofta) tar över precis allting när nyheten händer och som gör att du glömmer att räkna arbetstimmar när du är en bra story på spåren.

Den där drivkraften, som i alla fall i någon grad regleras när du har en fast arbetsgivare (begränsad övertid, ni vet) och som samma arbetsgivare genom ett dåligt ledarskap eller en oklar organisation så väldigt lätt kan ta livet av.

 

Kärleken till värvet, ja.

För inte så hemskt länge sedan satt jag med ett gäng journalister och resonerade kring vem som skulle bjudas in till en debatt. Temat tangerade branschfolk som ”bytt sida” och nu behövdes det någon principfast kollega, som aldrig skulle gå med på att göra det.

Namnen som radades upp var många. Samtliga som nämndes var fastanställda.

Och i den positionen, påpekade jag, är det naturligtvis lätt att se sig som principfast.

 

Men det är hyckleri att gå omkring och nära en tro om att lönen är irrelevant då naturaförmånerna rullar på lika stabilt som den månatliga inbetalningen syns på kontot.

Prövas gör de här känslorna och principerna nämligen först då månadslönen, företagshälsovården, den betalda semestern och möjligheten till sjukledighet är borta.

Det är då du på riktigt behöver ta ställning till om du är redo att arbeta i veckor för att skapa kvalitetsjournalistik och därefter sälja ditt arbete för ett arvode som kan motsvara en månadslön på 300 (trehundra) euro.

Är du det, ja, då kan du säga: ”Jag gör det här för att jag älskar mitt jobb”.

 

Med lite erfarenhet kan jag säga att kärleken faktiskt kan leva också under de premisserna. Åtminstone en tid. Men sliter du halvt ihjäl dig för ibland knappt någon ersättning alls så tenderar verkligheten i någon fas bita dig i röven.

Det sker huvudsakligen av två orsaker.

För det första kan man inte betala räkningar med passion.

För det andra kan det tära på kärleken då du inser att du förväntas offra allt ur egen påse för att göra ett bra innehåll som många vill ha, men få betalar skäligt för.

 

I Sverige visar en utredning att mediehusen de senaste åren kraftigt har dumpat frilansarnas arvoden. Det är inte ovanligt att frilansen jobbar för motsvarande cirka tusen euro i månadslön.

Något stort engagemang från dem som har fasta jobb har veterligen inte hörts av.

Ändå, kunde man tänka, är det just den gruppen som borde engagera sig i arvodesdebatten.

En dag kan man nämligen själv vara den som åker, eller självmant drar, ut ur huset för att sedan erbjudas att göra samma jobb för en ersättning som inte ens motsvarar en halv gammal månadslön.

Fast det ska tillstås: Det är förstås helt okej att göra det om det inte är lönen utan kärleken till värvet som driver en.



7 2019
Arkisto

Paluumuuttajat

Viestintätyö houkuttelee journalisteja, mutta kaikki eivät jää sille tielleen. Katri Makkonen ja muut palaajat kertovat nyt, mitä reissu opetti.

Kun sananvapautta loukataan, Suomen media ei puolusta itseään

”Suomi on sananvapauden kärkimaa niin kauan kuin media käyttää sananvapauttaan niin, ettei tärkeää miestä harmita”, kirjoittaa Susanna Kuparinen.

Viestinnän ja journalismin sekoittuminen huolettavat, mutta väärästä syystä

”Viestinnän ja journalismin sekoittuminen on vaarallista ja johtaa journalismin uskottavuuden horjumiseen. Suurin uhka eivät kuitenkaan ole viestintäalalla piipahtaneet toimittajat”, kirjoittaa Maria Pettersson.

On vähän hassua puuhaa lukea uutisia televisiossa, Matti Rönkä

Ylen ykkösuutisankkurin toiveuni on kertoa kansalle vaalituloksista joka sunnuntai. ”Minä en innostu enää mistään”, Rönkä sanoo.

Näin syntyy ruokalehden juttu kauden sienistä

Glorian ruoka & viini tilasi freelance-ruokatoimittaja Anu Braskilta sieniruokajutun. Jutunteko alkoi kesäkuussa 2018. Juttu ilmestyi yli vuotta myöhemmin.

Kikylle ei ole media-alalla perusteita, ja siksi sen on aika mennä

”Media-alalla ei ole paljoa tekemistä Suomen viennin kanssa”, kirjoittaa edunvalvontajohtaja Petri Savolainen.

Ammattiliitot saivat kikystä tarpeekseen

Lisää työpaikkoja ja työlle tekijöitä. Syntyi kilpailukykysopimus eli kiky. Eniten siitä hyötyvät työnantajat.

”Kärpäsenpaskalla” on väliä

”Oikeaoppiset merkinnät osoittavat, että toimitus on kunnioittanut vieraiden kielten ominaispiirteitä”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Vardagen är exotisk – och därför behövs utrikeskorrespondenter

”Publiken vill se vanlig afrikansk vardag, för det är något man sällan ser”, skriver Liselott Lindström.

”Lamppuja pitäisi syttyä päivittäin”

Turo Uskali aloitti Jyväskylän yliopiston journalistiikan apulaisprofessorina.

Kumottu kielteinen päätös on paras palaute turvaa hakevien journalistien auttamisesta

”Olen saanut tutustua arkisen sananvapauden sankareihin, jotka ovat paenneet henkensä edestä”, kirjoittaa Juha Rekola

Pikkukalsarit jalassa, väärä avain kädessä

” Palatessa avain ei käynytkään huoneeni oveen”, muistaa Simo Hyttinen.

Kaukomatkailija ja seikkailija on poissa

Kuolleita: Toimittaja Heikki Haapavaara 26. 3. 1956 Kajaani – 26. 8. 2019 Singapore

Intohimoinen toimittaja

Kuolleita: Toimittaja Janne Salomaa Helsinki 24. 4. 1984 – Helsinki 25. 8. 2019

Toimittaja henkeen ja vereen

Toimittaja Riitta Turunen 3. 4. 1961 Ilomantsi – 21. 7. 2019 Helsinki

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta