Fattiga ska inte ha husdjur

JOURNALISTI
28.9.2018

Jeanette Björkqvist

Twitter: @nettebjorkqvist

Skribenten är frilansjournalist, bosatt i Helsingfors.

Det är den enskilda journalisten som övertalar folk att medverka och som står med ett moraliskt ansvar för hur intervjuobjektet behandlas efter gjort jobb. Mer sällan är det journalisten som bestämmer över kommentarspolitiken, skriver Jeanette Björkqvist.

Fattigdomen har många ansikten.

Det har även de utslagna.

Liksom de marginaliserade, de utsatta, de sårbara.

Samtidigt har de någonting gemensamt: vi journalister behöver deras ansikten och berättelser för att skapa en riktigare bild av livssituationer, som majoriteten av publiken inte har någon kontaktyta till.

Vi behöver till exempel sådana som Anu Peteri.

Första gången hon väckte raseri bland Helsingin Sanomats läsare var 2008, då hon medverkade i en artikel med rubriken ”Den fattigas år”. Den gången rasade läsare bland annat för att det syntes en askkopp på en av bilderna i reportaget. Är man på riktigt fattig så ska man ju inte röka, tyckte de som tog kontakt med reportern.

Trots detta vågade Anu Peteri sju år senare ställa upp igen. Den här gången medverkade också hennes sambo Tuomas Aatsinki och på en bild syntes familjens katt.

I de över 440 kommentarer som den här gången radades upp ifrågasattes – än en gång – om familjen verkligen är fattig. Tonen varierade från saklig och medkännande till kritisk och illvillig. Då får man utgå ifrån att redaktionen hade städat bort de värsta påhoppen.

Katten är lite relevant i sammanhanget.

 

När det rapporteras om fattigdom i Finland tenderar en del av dem som kommenterar fästa sig vid just husdjur. Hundar, katter, kaniner – det är sådant som fattiga inte ska ha. För de kostar pengar, som den som ”på riktigt” är fattig inte har.

Det finns förstås andra exempel, där utsatta människor lyfts upp i offentligheten och lämnas över till mediehusens kommentarsfält. Bland dem som brukar väcka häftiga känslor finns utom fattiga exempelvis missbrukare, asylsökande och invandrare.

I regel ingår det också att både politiker och journalister får sig kring öronen. Det, kan man tänka, ingår i det offentliga uppdraget. Men det kan inte antas ingå i de intervjuades uppdrag att utsättas för kommentarer som i värsta fall urartar i anonymt nätraseri.

Ändå verkar mediehusen fortfarande bara i undantagsfall slopa kommentarsfälten.

När det här börjar leda till att journalister får svårigheter att hitta ”case” till känsliga ämnen kanske diskuteras på redaktionerna. Om inte, så är det hög tid att göra det.

 

Det är den enskilda journalisten som övertalar folk att medverka och som står med ett moraliskt ansvar för hur intervjuobjektet behandlas efter gjort jobb.

Mer sällan är det journalisten som bestämmer över kommentarspolitiken.

Den linjen brukar dras högre upp i hierarkin, av samma folk som besluter om hur många som städar upp i redaktionernas sociala mediekanaler, där kommentarer inte ens kan förhandsmodereras.

Vore jag själv fattig eller utsatt skulle jag tänka till innan jag ställer upp och blottlägger mitt liv för främmande människor. Än mer skulle jag göra det om jag visste att redaktionen – utan ens en eftertanke – skickar mig vidare till en nätbaserad köttkvarn, där anonyma röster ges rätten att dissekera mig, mitt privatliv och dessutom avgöra om jag får ha en katt eller inte.

Fattigdomen, eller utsattheten, lär nämligen vara tillräckligt svår att hantera som den är.



4 2020
Arkisto

Lomauttaminen koronakiireen keskellä on moraalitonta, mahdollisesti jopa laitonta

Näyttää siltä, että moni mediayritys on ilmoittanut lomautuksista ja käynyt yt-neuvottelut ”varmuuden vuoksi”. Aikeissa on paljon moraalitonta ja mahdollisesti myös laitonta, kirjoittaa Maria Pettersson.

Tuomas Peltomäki työskentelee nyt kotonaan Hyvinkäällä. Seurana Nuka-koira.

Kollegan haastatteleminen on parasta journalismia, Tuomas Peltomäki

Nyt-liitteen esimies tietää, ettei Twitterissä selviä hengissä, ellei osaa näytellä tyhmää.

Mitt i vårt livs största story

”Det som händer ställer journalisten i svår position. Vi vinner ingenting på att skapa oro, men är trots allt satta till att granska makten, att ställa våra frågor i en situation där entydlig forskning saknas”, skiver Mikaela Löv.

Näin tehdään valaistus elokuvaan

Elokuvan valaistus on tarkkaa sunnittelua. Matleena Kuusela kertoo, miten työ eteni kesällä ensi-iltansa saavan Eden-elokuvan kohdalla.

Porsastelu päätyy joskus uutisiinkin

”Asiallisen uutistyylin ammattilaisillakin tuntuu olevan sisimmässään sokea piste yksittäisille värittyneille sanoille”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Uutismies jakoi ympärilleen hyvää mieltä

Kuolleita: Toimittaja Jussi Salokorpi 2.3.1964 Vaasa – 23.3.2020 Helsinki

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta