Fattiga ska inte ha husdjur

JOURNALISTI
28.9.2018

Jeanette Björkqvist

Twitter: @nettebjorkqvist

Skribenten är frilansjournalist, bosatt i Helsingfors.

Det är den enskilda journalisten som övertalar folk att medverka och som står med ett moraliskt ansvar för hur intervjuobjektet behandlas efter gjort jobb. Mer sällan är det journalisten som bestämmer över kommentarspolitiken, skriver Jeanette Björkqvist.

Fattigdomen har många ansikten.

Det har även de utslagna.

Liksom de marginaliserade, de utsatta, de sårbara.

Samtidigt har de någonting gemensamt: vi journalister behöver deras ansikten och berättelser för att skapa en riktigare bild av livssituationer, som majoriteten av publiken inte har någon kontaktyta till.

Vi behöver till exempel sådana som Anu Peteri.

Första gången hon väckte raseri bland Helsingin Sanomats läsare var 2008, då hon medverkade i en artikel med rubriken ”Den fattigas år”. Den gången rasade läsare bland annat för att det syntes en askkopp på en av bilderna i reportaget. Är man på riktigt fattig så ska man ju inte röka, tyckte de som tog kontakt med reportern.

Trots detta vågade Anu Peteri sju år senare ställa upp igen. Den här gången medverkade också hennes sambo Tuomas Aatsinki och på en bild syntes familjens katt.

I de över 440 kommentarer som den här gången radades upp ifrågasattes – än en gång – om familjen verkligen är fattig. Tonen varierade från saklig och medkännande till kritisk och illvillig. Då får man utgå ifrån att redaktionen hade städat bort de värsta påhoppen.

Katten är lite relevant i sammanhanget.

 

När det rapporteras om fattigdom i Finland tenderar en del av dem som kommenterar fästa sig vid just husdjur. Hundar, katter, kaniner – det är sådant som fattiga inte ska ha. För de kostar pengar, som den som ”på riktigt” är fattig inte har.

Det finns förstås andra exempel, där utsatta människor lyfts upp i offentligheten och lämnas över till mediehusens kommentarsfält. Bland dem som brukar väcka häftiga känslor finns utom fattiga exempelvis missbrukare, asylsökande och invandrare.

I regel ingår det också att både politiker och journalister får sig kring öronen. Det, kan man tänka, ingår i det offentliga uppdraget. Men det kan inte antas ingå i de intervjuades uppdrag att utsättas för kommentarer som i värsta fall urartar i anonymt nätraseri.

Ändå verkar mediehusen fortfarande bara i undantagsfall slopa kommentarsfälten.

När det här börjar leda till att journalister får svårigheter att hitta ”case” till känsliga ämnen kanske diskuteras på redaktionerna. Om inte, så är det hög tid att göra det.

 

Det är den enskilda journalisten som övertalar folk att medverka och som står med ett moraliskt ansvar för hur intervjuobjektet behandlas efter gjort jobb.

Mer sällan är det journalisten som bestämmer över kommentarspolitiken.

Den linjen brukar dras högre upp i hierarkin, av samma folk som besluter om hur många som städar upp i redaktionernas sociala mediekanaler, där kommentarer inte ens kan förhandsmodereras.

Vore jag själv fattig eller utsatt skulle jag tänka till innan jag ställer upp och blottlägger mitt liv för främmande människor. Än mer skulle jag göra det om jag visste att redaktionen – utan ens en eftertanke – skickar mig vidare till en nätbaserad köttkvarn, där anonyma röster ges rätten att dissekera mig, mitt privatliv och dessutom avgöra om jag får ha en katt eller inte.

Fattigdomen, eller utsattheten, lär nämligen vara tillräckligt svår att hantera som den är.



6 2020
Arkisto

Ylen heikentäminen ei ratkaise kaupallisen median ongelmia

Kaupallista mediaa ei tueta toiveilla euroista vaan ihan oikeilla euroilla, kirjoittaa Journalistin päätoimittaja Maria Pettersson.

Kun kyse on elämästä ja kuolemasta, päättäjille ei voi antaa työrauhaa

”Kotona pelkäävälle ihmiselle toimittajasta tulee kirjaimellisesti elintärkeä. Tappavan pandemian aikana kysymykset ovat perimmäisiä”, kirjoittaa Susanna Kuparinen.

Suunnittelet kolumnin kirjoittamista, Tomi Einonen

MTV Uutisten vastaava päätoimittaja keskustelee alaistensa kanssa, kun haluaa saada yhteiskunnalliset näkemyksensä esille.

Verkosta tuli suomalaisten tärkein uutislähde

Sanomalehtien verkkosivut ohittivat televisiolähetykset suomalaisten ykkösuutislähteenä. Verkkouutiset luetaan aiempaa useammin älypuhelimella, kertoo kansainvälinen tutkimus.

Oletko käynyt Terveydenvoinnin laitoksella?

”Yhdysrakenteet vaikuttavat joskus leviävän paikkoihin, joissa alkaa tuntua, ettei kirjoittaja enää lainkaan tiedä sääntöjen perusteita”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Vad väljer just du bort från historien?

”Låt den där ena reportern göra en lite större grej på sin idé, trots att det inte direkt har att göra med pandemin. Historien tackar”, skriver Liselott Lindström.

Black isolla B:llä

”Keskustelu epätasa-arvosta ja rasismista on kuumentunut monissa amerikkalaistoimituksissa”, kirjoittaa Juha Rekola.

Syksyllä voi taas keskittyä työnhaun sijaan opiskeluun

Journalistiliiton suositus kesätyöntekijöiden rekrytoinnin aikataulusta on saamassa jatkoa, kirjoittaa Laura Forsén.

Uutismies ja kupletisti

Kuolleita: Toimittaja Janne Linnovaara 15. 6. 1970 Jämsänkoski – 28. 5. 2020 Helsinki

Porilainen monilla mausteilla

Kuolleita: Toimittaja Juha-Pekka Lammi 28. 8. 1953 Pori – 13. 4. 2020 Tampere

Asiantunteva toimittaja tallensi piano- ja urkumusiikkia

Kuolleita: Musiikkitoimittaja Leena Santalahti 21. 2. 1943 Heinola – 23. 5. 2020 Espoo

Energinen kirjallisuuden kääntäjä

Kuolleita: Suomentaja Tarja Roinila 27. 1. 1964 Jyväskylä – 19. 5. 2020 Helsinki

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta