”Jag är en vandrande machokliché, men jag är också en flumliberal blomsterhatt”, säger Marko Hietikko och påpekar att det som journalist är viktigt att ha många dimensioner och beröringsytor i sitt liv.

Han vill sätta ljus på extremrörelserna

Marko Hietikko, 52

Om att få Topeliuspriset? Känns jättefint. Det känns också som ett kollektivt erkännande att extremrörelser av olika slag är relevanta och att man bör hålla ett öga på dem.

Jobb? Reporter på Svenska Yles Spotlight sedan 2004. Känd särskilt för sin bevakning av extremhögern i Finland och övriga Norden.

Tidigare? Reporter på bland annat Radio Mellannyland (”mitt första radioinslag handlade om effektiverad övervakning av Vandaskogarna för att förhindra julgransstölder”), Borgåbladet, Radio Extrem och teveprogrammet Gogo.

Fritidsintressen? Skytte och kampsport. Är också aktiv reservist.

JOURNALISTI
19.1.2018

Lina Laurent, text
Karl Vilhjálmsson, foto

Journalisten Marko Hietikko, som i veckan fick Topeliuspriset, vill ha mindre ”rosa fluff” och mer samhällsbevakning.

”Jag brukar likna nynazister vid shiitakesvamp. De trivs när det är mörkt, fuktigt och lagom kvavt. Men om man öppnar fönstren, vädrar och låter ljuset flöda in försvinner de förr eller senare.”

Under de senaste fem åren har Marko Hietikko specialbevakat extremhögern för Svenska Yle. Han har bland annat följt med den svenska och finska motståndsrörelsens utveckling till Nordiska motståndsrörelsen, intervjuat den avhoppade nynazisten Esa Holappa (Finska motståndsrörelsens första ledare), och berättat om kopplingen mellan fotbollshuliganer och extremrörelser (både vänstern och högern).

Hietikkos intresse för nynazister växte redan på 1990-talet då de så kallade vit-makt-skinnskallarna började synas runt om i Finland, också i östra Vanda där Hietikko bodde. Samtidigt blev Joensuu ökänt för sina unga skinnskallar som begick rasistiska brott.

I början av 2000-talet var det lite tystare kring de högerextrema rörelserna men småningom började nazistiska klistermärken synas i gatubilden.

”I det journalistiska kollektivet sågs extremhögern ända fram till Utøya som ett tämligen marginellt fenomen”, säger Hietikko.

Han påpekar att många redaktioner förde en diskussion om hur mycket uppmärksamhet extremrörelserna skulle få – eller om de skulle få någon uppmärksamhet alls. Ofta vann det senare alternativet.

”Den tidigare ganska allmänt accepterade tanken att om vi inte ger dem uppmärksamhet kommer de att självdö och försvinna har bevisligen inte lyckats speciellt bra.”

Hietikko tycker att nynazisterna ska tas på allvar men samtidigt får journalister inte överdriva hotet.

”Det kan slå tillbaka. Om de framstår som häftiga och tuffa blir de lätt glorifierade.”

Den bästa medicinen är med andra ord objektiv och neutral rapportering. Man ska helt enkelt sätta en strålkastare på dem – och på andra extremrörelser, påpekar Hietikko.

Och det är precis det han själv vill göra just nu. Hietikko har länge varit intresserad av att ta sig an temat våldsbejakande islamistisk extremism men säger att han hittills haft svårt att hitta en naturlig öppning till ämnet. Men sedan kom rättegången mot de tre finländarna som misstänks för förberedelse till brott i terroristiskt syfte, vilken Hietikko följde med i Helsingfors tingsrätt i slutet av 2017.

Han lyssnade på vittnesmål, granskade medverkandes ansiktsuttryck, pratade med folk och delade ut en ansenlig mängd visitkort.

”Och plötsligt börjar en helhet som varit ganska svår för mig att greppa öppna sig.”

Hietikko har ett klart och långsiktigt mål: att kunna förklara ”vad som får en 19-årig punkare från Esbo att dra iväg till Syrien och börja kriga med ett rätt odisciplinerat, laglöst och tämligen mordiskt gäng?”

Hietikko konstaterar att han själv inte har svaret. Han har ändå fler tankar om de bakomliggande samhälleliga orsakerna och mediernas roll i födseln av extremrörelser.

 

Marko Hietikko föddes i Finland 1965. När han var tre år gammal flyttade familjen till Sverige och landade i Skogås, ”en invandrarförort nära Stockholm”.

”Först kom finnarna, sedan turkarna och sedan invandrare från sydligare länder.”

En av Hietikkos sandlådevänner var en av bröderna i det som senare skulle bli Militärligan (känd bland annat för spektakulära bankrån).

”Vi bodde i samma hus och under en tid hängde vi ihop som ler och långhalm. Någon gång har jag tänkt på att jag borde göra en dokumentär om honom och mig och de två parallella spåren våra liv tagit.”

Hietikko säger att det svenska folkhemmet tog hand om barn med olika bakgrund men att segregationen senare satt sina spår. Han beskriver förorterna i Sverige i dag som ett laglöst och kulturlöst limbo. En miljö med organiserad brottslighet och regelbundna mord, en miljö där IS och andra extremrörelser värvar nya medlemmar.

”Stockholmsförorterna var då (sent 1970-tal) som Helsingfors är i dag. Det som bekymrar mig är att vi verkar tillåta att en del av våra förorter blir segregerade – något som inte borde få hända. Utbildningen skrotas och din härstamning och socioekonomiska bakgrund spelar en viktigare roll än din egen kapacitet – det är skrämmande.”

 

Vilken är då journalistikens roll? Enligt Hietikko är det avgörande att samhällets olika världar kommunicerar med varandra. Han talar om bubblor, polarisering och ekokammare och om hur medierna i Sverige misslyckats kapitalt i att lyfta upp problem som uppstått i ”mångkulturalismens tryckkokare”.

”I folkhemmet har man tigit ihjäl problemen och det leder till att det skapar en distans mellan medierna och dem som lever med problemen. Om vi ger över diskussionen till extremrörelserna förminskar vi vår egen betydelse och är plötsligt inte relevanta för publiken längre.”

Hur tycker du det är i Finland?

”Vi har inte gått lika långt i att förstå och förtiga som svenskarna men det finns, speciellt bland finlandssvenska medier, samma tendens som i Sverige och det är fatalt på många sätt.”

Hietikko säger att han inte har för avsikt att kasta skit på journalistkåren men understryker att det finns en risk för att vi (journalistkåren) tappar kontakten med samhället runt omkring oss ifall vi blir insnöad i vår egen bubbla och mest umgås med varandra. Han skulle också vilja se ett större fokus på samhällsjournalistik och mindre ”rosa fluff” eller mysjournalistik.

Jag frågar honom hur han själv, som privilegierad fast anställd journalist på Yle, håller lågan uppe och om det finns risker med att han blir alltför bekväm av sig.

Hietikko gör en koppling till sina studier i journalistik då han kom i kontakt med den amerikanska författaren och journalisten Hunter S. Thompson (1937–2005).

”Jag läste Thompson och kände som han att jag blev genuint, och personligt, förolämpad av oegentligheter, lögner och samhälleliga missförhållanden. Klarar man av att hålla i den indignationen så är man åtminstone på rätt väg.”

Marko Hietikko, 52

Om att få Topeliuspriset? Känns jättefint. Det känns också som ett kollektivt erkännande att extremrörelser av olika slag är relevanta och att man bör hålla ett öga på dem.

Jobb? Reporter på Svenska Yles Spotlight sedan 2004. Känd särskilt för sin bevakning av extremhögern i Finland och övriga Norden.

Tidigare? Reporter på bland annat Radio Mellannyland (”mitt första radioinslag handlade om effektiverad övervakning av Vandaskogarna för att förhindra julgransstölder”), Borgåbladet, Radio Extrem och teveprogrammet Gogo.

Fritidsintressen? Skytte och kampsport. Är också aktiv reservist.



5 2019
Arkisto

Toimittaja Aarno Malin tutki ihmismielen sairaimpia puolia ja sairastui itse

Journalistit joutuvat kohtaamaan mieltä järkyttävää materiaalia, mutta sen käsittelyyn on tarjolla vain vähän keinoja. Aarno Malin löysi Tor-verkosta sivuston täynnä lasten kiduttamista. Hän kirjoitti aiheesta jutun ja päätyi traumaterapiaan.

"Musiikkijournalismista on tehty musiikkibisneksen vihollinen"

Nykytilanteesta on syyttäminen erityisesti isoja artisteja ja heidän levy-yhtiöitään, kirjoittaa toimittaja Mervi Vuorela

Ylensyömät

Yle käyttää ohjelmahankinnoissaan paljon rahaa ja valtaa. Freejournalisteille, ohjaajille ja muille sisällöntuottajille yhtiö näyttäytyy joskus kyykyttävänä jättiläisenä. 24 tekijää kertoi Journalistille kokemuksistaan Ylen hankintakoneiston rattaissa.

Hallitusohjelma herättää toivoa – nousemmeko vihdoin pohjoismaiselle tasolle?

Media poikkeaa suurimmasta osasta muuta liiketoimintaa, ja median tukeminen oikeilla tavoilla on demokratian tukemista, kirjoittaa Journalistin päätoimittaja Maria Pettersson.

Suosittelet kaikille päätoimittajille politiikkaan lähtemistä, Jouni Kemppainen

Maaseudun Tulevaisuuden päätoimittaja Jouni Kemppainen lähti eurovaaliehdokkaaksi, koska Juha Sipilä pyysi.

Näin käsikirjoituksesta syntyy esikoiskirja

Keväällä 2017 kustannustoimittaja Petra Maisonen avasi Tammen sähköpostista Satu Vasantolan käsikirjoituksen. Kirja valmistui vuodessa, mutta työ sen parissa jatkuu yhä.

Politiikan toimittajien työ muistuttaa scifiä, fantasiaa ja kauhua

Vaalien kaltaisissa julkisissa spektaakkeleissa ihmisten on varsin helppoa tarkistaa itse, mitä tapahtui. Ei siihen väliin tarvita toimittajaa. Sen sijaan asiantuntevaa toimittaja tarvitaan kuvailemaan, mitä muuta olisi voinut tapahtua, kirjoittaa Janne Zareff.

Yritys ja erehdys

On arkipäivää, että oikeinkirjoitusohjeiden vastaiset yritysnimet lipuvat lehteen sellaisenaan kenenkään puuttumatta, vaikka aihetta olisi, kirjoittaa Ville Eloranta.

Vaikka Spleenish-kirjan tekeminen oli voimauttavaa, Ulla Donner pelkäsi, että tulos olisi muiden mielestä itsekeskeinen ja tylsä. ”Siksi olen ollut tosi iloinen, kun lukijat ovat kertoneet tunnistaneensa siitä itseään. Kun huomaa muidenkin pohtivan samoja ongelmia, ne eivät enää tunnu niin hallitsemattomilta.”

Freelancekuvittaja Ulla Donner teki ahdistavista tunteistaan sarjakuvakirjan

Omia kokemuksiaan saa käsitellä juuri niin hilpeästi tai epäkunnioittavasti kuin haluaa. Toisten kokemusten kanssa olisi vaikeampaa, Ulla Donner sanoo.

När FNB lades ner lyfte Ny Tids chefredaktör Janne Wass upp frågan om hur statsstödet för tidningar på minoritetsspråk ska fördelas. ”Jag ansåg då och anser fortfarande att stödet inte ska gå oavkortat till SPT eftersom det är att kanalisera pengarna till KSF Media och HSS Media.”

Statsstöd öppnade dörrar för finlandssvenska medier

I fjol gick hela statsstödet för tidningar på minoritetsspråk för första gången till enbart svenskspråkiga aktörer. För Ny Tid och Nyhetsbyrån SPT är externa stöd ”avgörande”.

Käyttääkö ostaja sinua pankkina? Freelancerin kannattaa olla tarkkana maksuajoista

Laki rajaa maksuajan pituuden yritysten välisessä kaupassa 30 päivään, mutta tästä voidaan poiketa sopimalla. Mediayritykset käyttävät mahdollisuutta kernaasti, kirjoittaa Journalistiliiton freelance-asioista vastaava lakimies Hannu Hallamaa.

I kläm mellan lördagskorven och avokadon

Att skriva om klimatfrågan är bland det känsligaste man kan ta sig för. Det påminner närmast om flyktingfrågan 2016, skriver Journalistens nya kolumnist Mikaela Löv-Alden.

Kun toimittaja kysyy, hänelle vastataan

”Kaupunginjohtajalle kenties syyte sairaalajupakassa. Kukaan ei halua kommentoida” -juttu tuskin olisi nähnyt päivänvaloa Keskisuomalaisessa. Oli siis aika vaihtaa haastattelutaktiikkaa, Heikki Kuutti kirjoittaa.

Etujärjestön sielu

Kuolleita: Asiamies Arja Hellman 6. 2. 1946 Heinola  – 13. 5. 2019 Helsinki

Luonnonvoima

Kuolleita: Toimittaja Anna-Kaisa Hermunen 17. 2. 1948 Laukaa – 3. 5. 2019 Laukaa

Kannustava kulttuuritoimittaja

Kuolleita: toimittaja Oiti Kotamo 5. 8. 1925 Virrat – 10. 2. 2019 Savonlinna

Suurisydäminen toimittaja

Kuolleita: Toimittaja Irene Sillanpää 26. 6. 1958  Helsinki – 12. 1. 2019 Helsinki

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta