Polisen och medierna

Det är intressant att notera hur lite finländarna litar på journalisterna – och hur mycket de litar på polismyndigheten, skriver Dan Lolax.

I skrivande stund är det oklart vad publikationen Long Plays avslöjande om rasistiska inlägg i en hemlig Facebook-grupp för poliser kommer att leda till. Polisöverdirektör Seppo Kolehmainen och inrikesminister Paula Risikko har nött begreppet ”nolltolerans” och lovat utredningar.

Medlemmar i den finländska poliskåren har upprepade gånger varit föremål för offentlig kritik, utredningar och rättegångar. Men finländarnas förtroende till kåren sviktar inte. Mer eller mindre vetenskapliga undersökningar – genomförda av till exempel European Values Study eller tidskriften Valitut Palat – visar att värdet på polisernas förtroendekapital är högt bland drygt 90 procent av de tillfrågade.

Det här sammanfattades i den ”jourhavande anarkisten”, journalisten och bloggaren Suvi Auvinens tweet timmarna efter Long Plays avslöjande (fritt översatt till svenska): ”Ska vi slå vad om att nästa polisbarometer visar att förtroendet för polisen inte minskat ett dugg?”

 

Tillit till statliga myndigheter är en komponent i ett demokratiskt samhälle och en tolkning är att finländare uppfattar till exempel fadäserna i utredningen av Ulvsbymordet, eller de brott som kriminalöverkommissarie Jari Aarnio gjort sig skyldig till, som enskilda övertramp och inte som tecken på systematisk korruption. Polisen är som samhället i stort: för det mesta ute i goda avsikter men inte utan rötägg.

Även om förtroendeundersökningar som de ovan nämnda ska klistras fulla med brasklappar är det intressant att notera hur lite finländarna litar på den kår som de har ett ständigt förhållande till – nämligen journalisterna – och hur mycket de litar på polismyndigheten, som trots allt väldigt sällan knackar på genomsnittsfinländarens dörr.

Kanske är det just här som förklaringen finns. Det är logiskt att polisens största kritiker finns bland dem med erfarenhet av eller insyn i det polisiära arbetet. Inte sällan är kritikerna personer som jobbar med personer i samhällets marginaler.

 

Något cyniskt men inte felaktigt kunde man påstå att journalistikens viktigaste funktion är att försäkra allmänheten om att världen fortfarande existerar. Om den enskilda nyhetskonsumenten inte får just sin världsbild bekräftad, oavsett hur den världsbilden ser ut, så riktas kritiken först mot journalister och medier. Eftersom det här sker dagligen är det inte så konstigt att förhållandet mellan allmänheten och medierna är ansträngt.

Det här inte är ett försök att sopa mediekritiken under mattan. Snarare försöker jag säga att journalistikens uppgift är sådan, att kritiken av nödvändighet alltid är närvarande – må den sedan vara motiverad eller inte.

 

Intressant blir det då den så betrodda poliskåren blir föremål för journalisternas granskning. Slutledningen av det ovan sagda är att då allmänheten ”väljer sida” – för så kan reaktionen vid frukostbordet framför papperstidning eller padda se ut – så ställer sig majoriteten bakom den granskade myndigheten.

Genom att ifrågasätta journalisternas granskning hålls världsbilden, och intrycket av poliskåren, intakt. Vilket i sin tur innebär att i granskandet av polisväsendet jobbar den redan hårt ansatta journalistkåren i motlut.

16.6.2017
Facebook

Dan Lolax

dan.lolax@aumedia.fi

Skribenten är samhällsreporter på Åbo Underrättelser. Skriver Nyhetsbloggen.

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
93. vuosikerta