De uppsagda journalisterna Janne Strang och Micaela Röman står för mycket av det som ska vara Finlands framtid: Frilansare, företagare, frivilligarbetare.

Livet efter sparken

JOURNALISTI
26.5.2017

Magnus Londen, text
Karl Vilhjálmsson, foto

För nio månader sedan fick Janne Strang och Micaela Röman veta att de blivit uppsagda från KSF Media. Det var en tuff och knäckande dag. Men hur gick det sen?

Bland hipsters och turister slår vi oss ned vid ett fönsterbord på Janne Strangs favorithak – klassikern Bar 9 på Nylandsgatan i Helsingfors. Janne har just gett babyn, fem månader gamla Theo, vidare till sin sambo och tar nu med inlevelse itu med berättelsen om uppsägningen. Och framför allt om livet efter den.

Sommaren 2016 levde personalen på KSF Media i nervös väntan inför beskedet som skulle komma i augusti: Vem får gå, vem blir kvar? Själv trodde Strang – ”i naivitet” – att han sannolikt skulle bli omplacerad till ledaravdelningen, efter en längre sejour som videoredaktör.

”Men när jag såg de allvarliga minerna i mötesrummet förstod jag att det inte alls var så. Jag blev helt chockad och jag minns att jag till och med vädjade till dem att jag just skulle bli farsa.”

Samma kväll samlades en stor del av Hufvudstadsbladets journalister på krogen. Många grät, några tröstade, framtiden kändes minst sagt osäker.

”Jag har alltid varit livrädd att bli utan pengar. Jag har inget att falla tillbaka på, inga gömda tillgångar någonstans, så jag får ångest av att inte veta varifrån nästa lön kommer.”

Strang talar med emfas om ”de gamla goda tiderna” fram till cirka år 2009 då Hbl var en god arbetsgivare. Några år senare infördes enligt Strang en corporate culture med rigorösa bestämmelser som var helt främmande för Husis.

”Jag betraktade hela tiden Hbl:s kris som en mera tillfällig parentes. Men så småningom försvann viljan att göra en bra tidning hos ledningen, allt handlade bara om att vi är i kris. Själv vantrivdes jag och var ganska deprimerad, för det är deprimerande att jobba på en firma som bara vill krympa.”

Vad som väntade efter uppsägningen var alltså tunga tider för Strang, en ekonomi i fritt fall, bitterhet?

Tja. Nu sitter Strang där med näven knuten runt en IPA, ser mig stint i ögonen och utbrister:

”Om min tidigare chef satt bredvid mig nu skulle jag bra kunna tacka honom för att jag fick sparken. Jag har en helt ny tillvaro som jag trivs jättebra med.”

Dels är Strang nybliven pappa och partiellt pappaledig, men glädjen beror inte bara på det. På jobbfronten har frustrationen försvunnit, en hel drös av nya projekt har dykt upp, det är videoserier, det är modereringar, det är podden Två nollor för mycket, det är utställningar, skolböcker, valintervjuer, historiker...

Men allt har sitt pris, förstås.

”Jag har sålt ut min journalistiska integritet och identitet”, säger Strang utan omsvep och förtydligar:

”Som jag ser det har jag bytt jobb. Jag är inte längre journalist. Den titeln tillfaller endast dem som gräver efter nyheter med integritet.”

Det finns ingen bitterhet eller besvikelse eller självrannsakan i det uttalandet. Det handlar bara om att göra en dygd av nödvändigheten.

Och nu sneglar han redan på reklamvärlden. För det är kommunikation som fascinerar Strang. Att skapa känslor och stärka varumärken. Kanske att bli copywriter.

”Jag upplever inte att det finns möjlighet att leva som frilansjournalist på svenska. I dag är jag sna-rare innehållsproducent.”

Men missförstå inte. Strang är tydlig med att han aldrig hade gått från Hbl frivilligt. Han var stolt över sin starka identitet som Husisjournalist.

”Men jag hade också blivit en jättebekväm löneslav. Så när jag fick gå var det – med facit på hand – en välkommen kick i röven”.

Att återvända till Hbl – även om budet skulle komma – finns inte på radarn. Eller…

”Eventuellt som chefredaktör, om jag blir tillfrågad.”

 

Hon var den första på sin redaktion som blev kallad till rummet. Andra dagen efter semestern. Den där samma dagen i augusti. Och beskedet var att hon, tidningen Östnylands chefredaktör, skulle få gå.

Micaela Röman vet att det låg reella ekonomiska orsaker bakom uppsägningen, men, som hon säger, ibland kan det också finnas ”underrubriker”. I hennes fall kan en sådan underrubrik ha varit att hon öppet hade ifrågasatt koncernledningens förslag om att skära ner antalet utgivningsdagar för tidningen.

”Jag gjorde det i egenskap av chefredaktör, eftersom en chefredaktör ska föra prenumeranternas intressen. Men jag har full förståelse för att en arbetsgivare inte tycker det är ok att säga så.”

Vi sitter på Musikhusets café i Helsingfors. Röman svarar analyserande, noga, utan känslosamma utsvävningar samtidigt som solen gassar på genom glasväggarna. Hon säger att hon ”inte en enda gång” ångrat att hon protesterade. Och när hon blev kallad till det där mötet trodde hon själv att det är ungefär 50 – 50 chans att hon får sparken.

När beskedet var givet stannade hon kvar på redaktionen endast i några timmar tills alla på redaktionen fått sina besked. Hennes sista bokstav på tidningen var skriven, någon dag senare kom hon tillbaka bara för att packa ihop.

Det var adjö.

Så hur går det idag?

”Jag är arbetslös.”

Hon har sökt journalistiska jobb, men inte ännu fått napp, men i övrigt är hon egentligen nöjd med situationen. Dels fick hon under en viss tid, i enlighet med sitt arbetsavtal, chefredaktörslön. Hur länge vill hon inte uppge. Dels får hon i dag inkomstrelaterat arbetslöshetsunderstöd. Det betyder att ekonomin för närvarande är tryggad.

Men, ursäkta frågan, hur kändes det att som chefredaktör få sparken?

”Det är aldrig roligt att bli bortvald. Vi människor lever ofta i illusionen att vi kan bestämma över våra liv, men så är det inte alltid. Vår gemensamma känsla var sorg och ledsamhet. Det som jag saknar mest i dag är arbetsgemenskapen.”

Römans familjeliv förändrades rejält efter uppsägningen:

”Mina familjemedlemmar var förvånade och tyckte ungefär att oj, den där kvinnan är ju här i dag också.”

 

För en del kan en uppsägning innebära att självförtroendet går i botten, men Röman är bestämd:

”Jag har inte ifrågasatt mig själv för att jag fått sparken, och inte skämts heller. Men det är nog jät-telärorikt att vara en av ’de där andra’, de arbetslösa, som det skrivs om.”

Även om Röman är arbetslös har hon gjort en del författarintervjuer och modererat diskussioner kring integration, mest som frivilligarbete. Och det passar Röman bra, för hon säger tydligt vad det är som driver henne: att påverka, att göra världen bättre.

”Jag måste inte jobba på en tidning eller på Yle. Det viktiga för mig är att fråga mig själv om saker blir bättre för tillräckligt många människor genom det jag utför och jobbar med.”

I våras tog Röman ett nytt kliv i livet då hon ställde upp i kommunalvalet i Sibbo som obunden på sfp:s lista. Och med 125 röster blev hon också invald. Hon utesluter inte att det en dag kan bli en fortsättning på riksnivå, men konstaterar lakoniskt:

”Jag måste först se om jag alls är bra på politik”.

Kommunalpolitik må vara hur uppslukande och krävande som helst, men en inkomstkälla är det inte, och en dag kommer det inkomstrelaterade arbetslöshetsunderstödet att ta slut för Röman. Och eftersom ”det inte finns några silverskedar hemma” kan situationen förändras radikalt då.

”Men det är ingen vits att oroa sig för något som jag inte ännu vet någonting om.”



9 2019
Arkisto

Kuolema toimituksessa

Kollegan kuolema pysäyttää toimituksen ja tuo työyhteisön hoidettavaksi paljon käytännön asioita. Surun hoitamiseen ei sen sijaan ole valmista reseptiä.

Daniel Nissén, Lukas Kallenberg,  Mathilda Kull och Karolina Åsmus jobbar på Vasabladet. De unga journalisterna upplever att inhoppare och fast anställda behandlas likvärdigt. Alla är inbjudna till samma personalfester och interna fortbildningar och ingår i samma diskussionsforum. ”Man är en i gänget. Det är viktigt att man får vara med i gemenskapen för att trivas på jobbet”, säger Mathilda Kull.

Journalistförbundet ifrågasätter en praxis där många inhoppare jobbar heltid länge

Under vilka villkor jobbar inhopparna och hur mycket av jobbet görs egentligen av dem? Journalisten utredde en brokig praxis.

Naistenlehdet laajentavat naiskuvaa

”Juuri naistenlehdet ovat tehneet naisia näkyviksi ja laajentaneet naiskuvaa sekä lisänneet ylipäänsä suvaitsevaisuutta kertomalla erilaisuudesta”, kirjoittaa Iina Artima-Kyrki.

Työnantaja esittää poikkeuksellisen törkeitä muutoksia työehtosopimuksiin

Mitä tapahtuu, jos työntekijä marssii neuvottelupöytään samanlaisin esityksin kuin työnantaja? kysyy Maria Pettersson.

Politiikkaa on helpompi tehdä, kun toimittajat eivät kyttää, Veli Liikanen

Vihreät päätti lopettaa puoluelehtensä rahoittamisen toimitusta kuulematta. Puoluesihteeri Veli Liikanen ei halua avata aiheesta käymiään keskusteluja.

Moraalittomien väitteiden jyrkkä tuomitseminen ei välttämättä ole tehokasta

Jos jatkuvasti puhumme jostain radikaalina pidetystä ajatuksesta, tuolla ajatuksella on hyvät mahdollisuudet muuttua yhteiskunnan silmissä hiljalleen maltilliseksi ja mahdolliseksi, Janne Zareff pohtii kolumnissaan.

Du skall icke normalisera

Dan Lolax har svårt att acceptera tanken att det finns ämnen som journalister inte ska gå och peta i.

Työehdoista neuvotellaan salassa – miksiköhän?

Neuvottelut työn ehdoista pitävät Journalistiliiton puheenjohtajan kiireisenä. Eräs pimeä perinne mietityttää Hanne Ahoa.

Näin syntyy MTV:n meteorologin sääennuste

Forecan ja MTV:n meteorologi Miina Manninen tietää viikonlopun sään ennen kuin muu Suomi herää.

Olen Retail Manager, sanoi haastateltava

Yhä suurempi osuus yritysväestä tuntuu uskovan, että englanti parantaa menestyksen mahdollisuuksia kotimaassakin, Ville Eloranta kirjoittaa.

”Ilmastonmuutos trendaa nyt kaikkialla, ja ihan syystä. Mutta järjestöt ja brändit käyttävät ilmastoahdistusta keppihevosena omalle asialleen. Joskus on vaikea erottaa, mikä on aiheellista ja mikä ei”, Maria Veitola sanoo.

Maria Veitola kysyy tyhmiä ja se kannattaa

”Se ei aina ole helppoa, mutta usein toimittajan kannattaisi tekeytyä vähän hölmöksi. Katselijat ja kuuntelijat kiittävät, kun tulee parempi ohjelma”, toimittaja Maria Veitola sanoo.

Moni maalittamiseen soveltuva rikosnimike on asianomistajarikos. Yksittäisen virkamiehen kynnys rikosilmoituksen tekemiseen voi olla korkea. Muiden muassa poliisi, syyttäjät, tuomarit ja käräjäoikeuksien laamannit toivovat asiaan pikaista muutosta.

Maalittaminen halutaan kriminalisoida, mutta asia etenee hitaasti

Päättäjät puhuvat julkisuudessa asian kiireellisyydestä, mutta oikeusministeriössä mitään hanketta ei ole käynnissä.

Tapahtumien ”sivutuotteena” syntyy yhteisöllisyyttä

”Jo Helsingin Sanomalehtimiesyhdistyksen ja Aikakauslehdentoimittajien yhdistyksen yhdistymistä suunniteltaessa tavoitteeksi otettiin hyvät jäsentilaisuudet”, kirjoittaa toiminnanjohtaja Kaija Plit.

Tinkimätön toimittaja ja aktiivinen osallistuja

Kuolleita: Toimittaja Tuula Helariutta 24. 4. 1949 Punkalaidun – 10. 9. 2019 Huittinen

”Journalistin tehtävä on kysyä miksi”

Kuolleita: Toimittaja Martti ”Maxi” Kaukonen 15. 9. 1947 Rovaniemi – 12. 10. 2019 Kuopio

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta