Livet efter sparken

För nio månader sedan fick Janne Strang och Micaela Röman veta att de blivit uppsagda från KSF Media. Det var en tuff och knäckande dag. Men hur gick det sen?

De uppsagda journalisterna Janne Strang och Micaela Röman står för mycket av det som ska vara Finlands framtid: Frilansare, företagare, frivilligarbetare.

Bland hipsters och turister slår vi oss ned vid ett fönsterbord på Janne Strangs favorithak – klassikern Bar 9 på Nylandsgatan i Helsingfors. Janne har just gett babyn, fem månader gamla Theo, vidare till sin sambo och tar nu med inlevelse itu med berättelsen om uppsägningen. Och framför allt om livet efter den.

Sommaren 2016 levde personalen på KSF Media i nervös väntan inför beskedet som skulle komma i augusti: Vem får gå, vem blir kvar? Själv trodde Strang – ”i naivitet” – att han sannolikt skulle bli omplacerad till ledaravdelningen, efter en längre sejour som videoredaktör.

”Men när jag såg de allvarliga minerna i mötesrummet förstod jag att det inte alls var så. Jag blev helt chockad och jag minns att jag till och med vädjade till dem att jag just skulle bli farsa.”

Samma kväll samlades en stor del av Hufvudstadsbladets journalister på krogen. Många grät, några tröstade, framtiden kändes minst sagt osäker.

”Jag har alltid varit livrädd att bli utan pengar. Jag har inget att falla tillbaka på, inga gömda tillgångar någonstans, så jag får ångest av att inte veta varifrån nästa lön kommer.”

Strang talar med emfas om ”de gamla goda tiderna” fram till cirka år 2009 då Hbl var en god arbetsgivare. Några år senare infördes enligt Strang en corporate culture med rigorösa bestämmelser som var helt främmande för Husis.

”Jag betraktade hela tiden Hbl:s kris som en mera tillfällig parentes. Men så småningom försvann viljan att göra en bra tidning hos ledningen, allt handlade bara om att vi är i kris. Själv vantrivdes jag och var ganska deprimerad, för det är deprimerande att jobba på en firma som bara vill krympa.”

Vad som väntade efter uppsägningen var alltså tunga tider för Strang, en ekonomi i fritt fall, bitterhet?

Tja. Nu sitter Strang där med näven knuten runt en IPA, ser mig stint i ögonen och utbrister:

”Om min tidigare chef satt bredvid mig nu skulle jag bra kunna tacka honom för att jag fick sparken. Jag har en helt ny tillvaro som jag trivs jättebra med.”

Dels är Strang nybliven pappa och partiellt pappaledig, men glädjen beror inte bara på det. På jobbfronten har frustrationen försvunnit, en hel drös av nya projekt har dykt upp, det är videoserier, det är modereringar, det är podden Två nollor för mycket, det är utställningar, skolböcker, valintervjuer, historiker...

Men allt har sitt pris, förstås.

”Jag har sålt ut min journalistiska integritet och identitet”, säger Strang utan omsvep och förtydligar:

”Som jag ser det har jag bytt jobb. Jag är inte längre journalist. Den titeln tillfaller endast dem som gräver efter nyheter med integritet.”

Det finns ingen bitterhet eller besvikelse eller självrannsakan i det uttalandet. Det handlar bara om att göra en dygd av nödvändigheten.

Och nu sneglar han redan på reklamvärlden. För det är kommunikation som fascinerar Strang. Att skapa känslor och stärka varumärken. Kanske att bli copywriter.

”Jag upplever inte att det finns möjlighet att leva som frilansjournalist på svenska. I dag är jag sna-rare innehållsproducent.”

Men missförstå inte. Strang är tydlig med att han aldrig hade gått från Hbl frivilligt. Han var stolt över sin starka identitet som Husisjournalist.

”Men jag hade också blivit en jättebekväm löneslav. Så när jag fick gå var det – med facit på hand – en välkommen kick i röven”.

Att återvända till Hbl – även om budet skulle komma – finns inte på radarn. Eller…

”Eventuellt som chefredaktör, om jag blir tillfrågad.”

 

Hon var den första på sin redaktion som blev kallad till rummet. Andra dagen efter semestern. Den där samma dagen i augusti. Och beskedet var att hon, tidningen Östnylands chefredaktör, skulle få gå.

Micaela Röman vet att det låg reella ekonomiska orsaker bakom uppsägningen, men, som hon säger, ibland kan det också finnas ”underrubriker”. I hennes fall kan en sådan underrubrik ha varit att hon öppet hade ifrågasatt koncernledningens förslag om att skära ner antalet utgivningsdagar för tidningen.

”Jag gjorde det i egenskap av chefredaktör, eftersom en chefredaktör ska föra prenumeranternas intressen. Men jag har full förståelse för att en arbetsgivare inte tycker det är ok att säga så.”

Vi sitter på Musikhusets café i Helsingfors. Röman svarar analyserande, noga, utan känslosamma utsvävningar samtidigt som solen gassar på genom glasväggarna. Hon säger att hon ”inte en enda gång” ångrat att hon protesterade. Och när hon blev kallad till det där mötet trodde hon själv att det är ungefär 50 – 50 chans att hon får sparken.

När beskedet var givet stannade hon kvar på redaktionen endast i några timmar tills alla på redaktionen fått sina besked. Hennes sista bokstav på tidningen var skriven, någon dag senare kom hon tillbaka bara för att packa ihop.

Det var adjö.

Så hur går det idag?

”Jag är arbetslös.”

Hon har sökt journalistiska jobb, men inte ännu fått napp, men i övrigt är hon egentligen nöjd med situationen. Dels fick hon under en viss tid, i enlighet med sitt arbetsavtal, chefredaktörslön. Hur länge vill hon inte uppge. Dels får hon i dag inkomstrelaterat arbetslöshetsunderstöd. Det betyder att ekonomin för närvarande är tryggad.

Men, ursäkta frågan, hur kändes det att som chefredaktör få sparken?

”Det är aldrig roligt att bli bortvald. Vi människor lever ofta i illusionen att vi kan bestämma över våra liv, men så är det inte alltid. Vår gemensamma känsla var sorg och ledsamhet. Det som jag saknar mest i dag är arbetsgemenskapen.”

Römans familjeliv förändrades rejält efter uppsägningen:

”Mina familjemedlemmar var förvånade och tyckte ungefär att oj, den där kvinnan är ju här i dag också.”

 

För en del kan en uppsägning innebära att självförtroendet går i botten, men Röman är bestämd:

”Jag har inte ifrågasatt mig själv för att jag fått sparken, och inte skämts heller. Men det är nog jät-telärorikt att vara en av ’de där andra’, de arbetslösa, som det skrivs om.”

Även om Röman är arbetslös har hon gjort en del författarintervjuer och modererat diskussioner kring integration, mest som frivilligarbete. Och det passar Röman bra, för hon säger tydligt vad det är som driver henne: att påverka, att göra världen bättre.

”Jag måste inte jobba på en tidning eller på Yle. Det viktiga för mig är att fråga mig själv om saker blir bättre för tillräckligt många människor genom det jag utför och jobbar med.”

I våras tog Röman ett nytt kliv i livet då hon ställde upp i kommunalvalet i Sibbo som obunden på sfp:s lista. Och med 125 röster blev hon också invald. Hon utesluter inte att det en dag kan bli en fortsättning på riksnivå, men konstaterar lakoniskt:

”Jag måste först se om jag alls är bra på politik”.

Kommunalpolitik må vara hur uppslukande och krävande som helst, men en inkomstkälla är det inte, och en dag kommer det inkomstrelaterade arbetslöshetsunderstödet att ta slut för Röman. Och eftersom ”det inte finns några silverskedar hemma” kan situationen förändras radikalt då.

”Men det är ingen vits att oroa sig för något som jag inte ännu vet någonting om.”

26.5.2017

Magnus Londen, text
Karl Vilhjálmsson, foto

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta