Livet efter sparken

För nio månader sedan fick Janne Strang och Micaela Röman veta att de blivit uppsagda från KSF Media. Det var en tuff och knäckande dag. Men hur gick det sen?

De uppsagda journalisterna Janne Strang och Micaela Röman står för mycket av det som ska vara Finlands framtid: Frilansare, företagare, frivilligarbetare.

JOURNALISTI
26.5.2017

Magnus Londen, text
Karl Vilhjálmsson, foto

Bland hipsters och turister slår vi oss ned vid ett fönsterbord på Janne Strangs favorithak – klassikern Bar 9 på Nylandsgatan i Helsingfors. Janne har just gett babyn, fem månader gamla Theo, vidare till sin sambo och tar nu med inlevelse itu med berättelsen om uppsägningen. Och framför allt om livet efter den.

Sommaren 2016 levde personalen på KSF Media i nervös väntan inför beskedet som skulle komma i augusti: Vem får gå, vem blir kvar? Själv trodde Strang – ”i naivitet” – att han sannolikt skulle bli omplacerad till ledaravdelningen, efter en längre sejour som videoredaktör.

”Men när jag såg de allvarliga minerna i mötesrummet förstod jag att det inte alls var så. Jag blev helt chockad och jag minns att jag till och med vädjade till dem att jag just skulle bli farsa.”

Samma kväll samlades en stor del av Hufvudstadsbladets journalister på krogen. Många grät, några tröstade, framtiden kändes minst sagt osäker.

”Jag har alltid varit livrädd att bli utan pengar. Jag har inget att falla tillbaka på, inga gömda tillgångar någonstans, så jag får ångest av att inte veta varifrån nästa lön kommer.”

Strang talar med emfas om ”de gamla goda tiderna” fram till cirka år 2009 då Hbl var en god arbetsgivare. Några år senare infördes enligt Strang en corporate culture med rigorösa bestämmelser som var helt främmande för Husis.

”Jag betraktade hela tiden Hbl:s kris som en mera tillfällig parentes. Men så småningom försvann viljan att göra en bra tidning hos ledningen, allt handlade bara om att vi är i kris. Själv vantrivdes jag och var ganska deprimerad, för det är deprimerande att jobba på en firma som bara vill krympa.”

Vad som väntade efter uppsägningen var alltså tunga tider för Strang, en ekonomi i fritt fall, bitterhet?

Tja. Nu sitter Strang där med näven knuten runt en IPA, ser mig stint i ögonen och utbrister:

”Om min tidigare chef satt bredvid mig nu skulle jag bra kunna tacka honom för att jag fick sparken. Jag har en helt ny tillvaro som jag trivs jättebra med.”

Dels är Strang nybliven pappa och partiellt pappaledig, men glädjen beror inte bara på det. På jobbfronten har frustrationen försvunnit, en hel drös av nya projekt har dykt upp, det är videoserier, det är modereringar, det är podden Två nollor för mycket, det är utställningar, skolböcker, valintervjuer, historiker...

Men allt har sitt pris, förstås.

”Jag har sålt ut min journalistiska integritet och identitet”, säger Strang utan omsvep och förtydligar:

”Som jag ser det har jag bytt jobb. Jag är inte längre journalist. Den titeln tillfaller endast dem som gräver efter nyheter med integritet.”

Det finns ingen bitterhet eller besvikelse eller självrannsakan i det uttalandet. Det handlar bara om att göra en dygd av nödvändigheten.

Och nu sneglar han redan på reklamvärlden. För det är kommunikation som fascinerar Strang. Att skapa känslor och stärka varumärken. Kanske att bli copywriter.

”Jag upplever inte att det finns möjlighet att leva som frilansjournalist på svenska. I dag är jag sna-rare innehållsproducent.”

Men missförstå inte. Strang är tydlig med att han aldrig hade gått från Hbl frivilligt. Han var stolt över sin starka identitet som Husisjournalist.

”Men jag hade också blivit en jättebekväm löneslav. Så när jag fick gå var det – med facit på hand – en välkommen kick i röven”.

Att återvända till Hbl – även om budet skulle komma – finns inte på radarn. Eller…

”Eventuellt som chefredaktör, om jag blir tillfrågad.”

 

Hon var den första på sin redaktion som blev kallad till rummet. Andra dagen efter semestern. Den där samma dagen i augusti. Och beskedet var att hon, tidningen Östnylands chefredaktör, skulle få gå.

Micaela Röman vet att det låg reella ekonomiska orsaker bakom uppsägningen, men, som hon säger, ibland kan det också finnas ”underrubriker”. I hennes fall kan en sådan underrubrik ha varit att hon öppet hade ifrågasatt koncernledningens förslag om att skära ner antalet utgivningsdagar för tidningen.

”Jag gjorde det i egenskap av chefredaktör, eftersom en chefredaktör ska föra prenumeranternas intressen. Men jag har full förståelse för att en arbetsgivare inte tycker det är ok att säga så.”

Vi sitter på Musikhusets café i Helsingfors. Röman svarar analyserande, noga, utan känslosamma utsvävningar samtidigt som solen gassar på genom glasväggarna. Hon säger att hon ”inte en enda gång” ångrat att hon protesterade. Och när hon blev kallad till det där mötet trodde hon själv att det är ungefär 50 – 50 chans att hon får sparken.

När beskedet var givet stannade hon kvar på redaktionen endast i några timmar tills alla på redaktionen fått sina besked. Hennes sista bokstav på tidningen var skriven, någon dag senare kom hon tillbaka bara för att packa ihop.

Det var adjö.

Så hur går det idag?

”Jag är arbetslös.”

Hon har sökt journalistiska jobb, men inte ännu fått napp, men i övrigt är hon egentligen nöjd med situationen. Dels fick hon under en viss tid, i enlighet med sitt arbetsavtal, chefredaktörslön. Hur länge vill hon inte uppge. Dels får hon i dag inkomstrelaterat arbetslöshetsunderstöd. Det betyder att ekonomin för närvarande är tryggad.

Men, ursäkta frågan, hur kändes det att som chefredaktör få sparken?

”Det är aldrig roligt att bli bortvald. Vi människor lever ofta i illusionen att vi kan bestämma över våra liv, men så är det inte alltid. Vår gemensamma känsla var sorg och ledsamhet. Det som jag saknar mest i dag är arbetsgemenskapen.”

Römans familjeliv förändrades rejält efter uppsägningen:

”Mina familjemedlemmar var förvånade och tyckte ungefär att oj, den där kvinnan är ju här i dag också.”

 

För en del kan en uppsägning innebära att självförtroendet går i botten, men Röman är bestämd:

”Jag har inte ifrågasatt mig själv för att jag fått sparken, och inte skämts heller. Men det är nog jät-telärorikt att vara en av ’de där andra’, de arbetslösa, som det skrivs om.”

Även om Röman är arbetslös har hon gjort en del författarintervjuer och modererat diskussioner kring integration, mest som frivilligarbete. Och det passar Röman bra, för hon säger tydligt vad det är som driver henne: att påverka, att göra världen bättre.

”Jag måste inte jobba på en tidning eller på Yle. Det viktiga för mig är att fråga mig själv om saker blir bättre för tillräckligt många människor genom det jag utför och jobbar med.”

I våras tog Röman ett nytt kliv i livet då hon ställde upp i kommunalvalet i Sibbo som obunden på sfp:s lista. Och med 125 röster blev hon också invald. Hon utesluter inte att det en dag kan bli en fortsättning på riksnivå, men konstaterar lakoniskt:

”Jag måste först se om jag alls är bra på politik”.

Kommunalpolitik må vara hur uppslukande och krävande som helst, men en inkomstkälla är det inte, och en dag kommer det inkomstrelaterade arbetslöshetsunderstödet att ta slut för Röman. Och eftersom ”det inte finns några silverskedar hemma” kan situationen förändras radikalt då.

”Men det är ingen vits att oroa sig för något som jag inte ännu vet någonting om.”



1 2019
Arkisto

Kasvukipuja

Voimisteluvalmentamista käsitelleestä Urheilulehden jutusta syntyi jälkipyykki, jonka takia Urheilutoimittajain liitosta erosi jäseniä. Se kertoo urheilujournalismin muutoksesta, joka on ollut tuloillaan pitkään.

Vihaviestien vyörytyksessä

Oikeustoimittaja Päivi Happonen ihmetteli Ylen blogissa Oulun poliisin tiedotuslinjaa. Poliisi kritisoi Happosta Twitterissä ja se aiheutti vihaviestien tulvan.

IS:ssa uutisia tekevät kaikki osastot. ”Sanoisin, että osastojen välillä on enemmän yhteistyötä kuin kilpailua. Yleensä IS:n saamasta uutisesta iloitaan osastorajojen yli”, sanoo Ilta-Sanomien uutispäällikkö Elina Koivisto (toinen oikealta). Kuvassa myös politiikan erikoistoimittaja Timo Haapala, Uutis- ja yhteiskuntatoimituksen esimies Miia Honkanen, rikostoimittaja Niko Ranta, urheilun esimies Vesa Rantanen ja toimittaja Miikka Hujanen.

STT:n siteerausmäärät romahtivat

STT:n eniten siteeraamien viestimien kärkikymmenikkö pysyi lähes ennallaan, mutta siteerausten määrä laski yli kolmanneksen. Kärjessä jatkavat Yle ja HS. Ilta-Sanomat kipusi neljänneksi, ja Maaseudun Tulevaisuus nousi ensi kertaa kymmenen joukkoon.

Uudelleenjärjestelyjen jälkeen pääkirjoituksia kirjoittavat Aamulehdessä toimituksen johtoryhmä, uutispäälliköt ja osa toimittajista, sanoo päätoimittaja Jussi Tuulensuu. ”Linjan noudattamisesta vastaa päätoimittaja, joka myös muodostaa tarvittaessa lehden kannan merkittävimpiin aiheisiin.” Kuvassa Yleisradio haastattelee Tuulensuuta Aamulehden yt-neuvottelujen seurauksista 29. marraskuuta.

Kuka päättää lehden linjan?

Aamulehti lakkautti pääkirjoituksista huolehtineen artikkelitoimituksensa ja vähensi pääkirjoitusten määrää. Satakunnan Kansa luopui erityisistä pääkirjoittajista jo vuonna 2015. Mitä tekevät muut maakuntalehdet?

Uutiset vaikuttavat vaaleihin

Vaikka vaalitentteihin valittaisiin kuinka hienoja ja tärkeitä teemoja, ne eivät välttämättä jätä äänestäjien tietoisuuteen edes haaleaa muistijälkeä. Uutiset jättävät, kirjoittaa Elina Grundström.

För tio år sedan var Jannike Store planeringschef på Radio Vega. I dag är hon teatertekniker på Unga Teatern och elektriker med det egna bolaget ”Käringen med strömmen”. På teatern gör hon allt från scenografier till kluriga tekniska lösningar. Hon har bland annat konstruerat radiostyrda höns (Pettson och Findus) och självlysande äpplen (Mio min Mio).

”De mest givande kaffepauserna finns på raksan”

De bytte bransch, men har haft stor nytta av sin journalistiska bakgrund. Möt Jannike Store, Eva Hagman och Sanne Wikström som alla valde ”Plan B”.

Jussi Turunen valmistui Itä-Suomen yliopiston Joensuun kampukselta teologian maisteriksi neljä vuotta sitten, mutta palasi tekemään ylioppilaslehti Uljasta. Vaikka lehden äkillinen lakkauttaminen oli erikoinen kokemus, Turusen paloa journalistin työhön se ei sammuttanut.

Ei niin uljas loppu

Ylioppilaslehti Uljas lakkautettiin vain 34 päivää uuden päätoimittajan palkkaamisen jälkeen. Turun ja Tampereen ylioppilaslehdissä tilanne elää, mutta Oulun lehti sai rehtorista ystävän.

Valtaa vain muiden myöntyessä

Kun tietokirjailija väittää omiaan, kustannustoimittaja korjaa keskustellen. Antti Heikkilän kohukirjan kaltaisen teoksen kustannuspäätöstä hänen on kuitenkin vaikea muuttaa muuksi.

Tuija Siltamäki saatteli Aviisin määrittelemättömän mittaiselle ilmestymistauolle. Hänet kuvattiin tammikuussa Tampereen ylioppilaskunnan toimistossa, josta melkein koko henkilökunta on muuttanut korkeakoulujen yhdistyessä syntyneen uuden ylioppilaskunnan tiloihin Hervantaan.

Kuin viimeistä Aviisia

Tuija Siltamäki päätoimitti mahdollisesti maailmanhistorian viimeisen Aviisin. ”Ylioppilaslehtien tulevaisuudessa huolettaa halu sitoutua yhteisiin asioihin, jotka eivät ole joka hetki mieluisia.”

Airin Bahmani kirjoitti Syyrian sota -kirjaa Kansalliskirjaston rauhassa.

Kenttätöissä Irakissa

Toimittaja Airin Bahmani haastattelee Lähi-idässä Syyrian sodan uhreja, poliitikkoja ja feministejä.

Av-kääntäjä Jukka Sorsa pelkää, että av-kääntämisestä on tulossa matalapalkka-ala, jolle ei kannata kouluttautua. Hänen työnsä Pre-Textin työsuhteisena freelancerina ovat vähentyneet viime vuosina.

Kolmen kastin kääntäjät

Av-kääntäjä Jukka Sorsa haluaa tes-neuvotteluissa kohentaa erityisesti ei-työsuhteisten freelancereiden asemaa. He ovat kääntäjistä heikoimmassa asemassa.

Kuvat kätevästi Etuovesta tai Oikotieltä

Moni toimitus poimii ilmaiskuvia juttuihinsa asunnonvälityssivustoilta. Käyttöehdot antavat konserneille oikeuden kuvien julkaisuun ilman eri korvausta.

Cheerleadingissä ei ole pakollisia liikkeitä, vaan jokainen esitys on erilainen. Tämä tekee arvostelusta haastavaa. Cheerleading-tuomari Anne Achtén kanssa harjoittelemassa oli helsinkiläisen Funky Team Gorillaz -joukkueen jäseniä.

Tyylipisteiden jakaja

Radiotuottaja Anne Achté arvioi olevansa Euroopan ahkerin cheerleading-tuomari.

Palvelujournalismia aikuistuville

Säde Mäkipää, 26, on aloittanut Improbatur-lehden päätoimittajana.

Ormen äter sin svans

Varför väcker Liike Nyt intresse? För att nyhetsmedierna bevakar den. Vi är en orm som äter sin egen svans, skriver Dan Lolax.

Ihan vain eduskuntavaalit

Kun me toimittajat nimeämme vaalit, kyse on tarinan käännekohdan etsimisestä. Mutta tiedättekö mitä? Vallankumousta ei ole tulossa, Janne Zareff kirjoittaa.

Gallupin aika

Kapeneeko puolueen etumatka toiseen tai hiipuuko puolueen kannatus vielä silläkin hetkellä, kun lukija lukee gallup-uutista, kysyy Vesa Heikkinen.

Tyhmänä uskaltaa

Kun Teollisuusneuvos ehdotti löylyjen jälkeen, että myös Aamulehti kutsuisi koripallojoukkuetta Nansoksi, Matti Mörttinen ei epäillyt vastata suorasukaisesti.

Tärkeä, mutta aina epävarma näyttö

Kari Raivion Näytön paikka -kirja korostaa tutkitun tiedon tärkeyttä, mutta muistuttaa sen iäti epävarmasta luonteesta – siitä, miten huonosti se sopii journalismin joko-tai-maailmaan, kirjoittaa Marja Honkonen.

Linda Pelkonen voitti hovissa

Helsingin hovioikeus on tuominnut toimittaja Linda Pelkoselle lukuisia kertoja soitelleen miehen laittomasta uhkauksesta sakkoihin.

Psykologiliitto antoi potkut päätoimittajalleen

Hannele Peltosen potkujen taustalla ovat päätoimittajan ja lehteä kustantavan Psykologiliiton johdon väliset jännitteet, joista Journalisti kertoi viime syksynä.

Ommöblering i HSS-toppen

HSS Media byter vd. Under rekryteringsprocessen sköts jobbet av Vasabladets chefredaktör Niklas Nyberg.

Gardberg: Viktigt ha stöd då det stormar

Yle Spotlights Annvi Gardberg har tilldelats Topeliuspriset. Journalisten bad Gardberg om tre tips på hur en journalist klarar sig då det stormar som hårdast.

Yhdistykset

Journalistiliiton jäsenyhdistykset tiedottavat.

Takasivu

Provokatiivisia huomioita

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta