De uppsagda journalisterna Janne Strang och Micaela Röman står för mycket av det som ska vara Finlands framtid: Frilansare, företagare, frivilligarbetare.

Livet efter sparken

JOURNALISTI
26.5.2017

Magnus Londen, text
Karl Vilhjálmsson, foto

För nio månader sedan fick Janne Strang och Micaela Röman veta att de blivit uppsagda från KSF Media. Det var en tuff och knäckande dag. Men hur gick det sen?

Bland hipsters och turister slår vi oss ned vid ett fönsterbord på Janne Strangs favorithak – klassikern Bar 9 på Nylandsgatan i Helsingfors. Janne har just gett babyn, fem månader gamla Theo, vidare till sin sambo och tar nu med inlevelse itu med berättelsen om uppsägningen. Och framför allt om livet efter den.

Sommaren 2016 levde personalen på KSF Media i nervös väntan inför beskedet som skulle komma i augusti: Vem får gå, vem blir kvar? Själv trodde Strang – ”i naivitet” – att han sannolikt skulle bli omplacerad till ledaravdelningen, efter en längre sejour som videoredaktör.

”Men när jag såg de allvarliga minerna i mötesrummet förstod jag att det inte alls var så. Jag blev helt chockad och jag minns att jag till och med vädjade till dem att jag just skulle bli farsa.”

Samma kväll samlades en stor del av Hufvudstadsbladets journalister på krogen. Många grät, några tröstade, framtiden kändes minst sagt osäker.

”Jag har alltid varit livrädd att bli utan pengar. Jag har inget att falla tillbaka på, inga gömda tillgångar någonstans, så jag får ångest av att inte veta varifrån nästa lön kommer.”

Strang talar med emfas om ”de gamla goda tiderna” fram till cirka år 2009 då Hbl var en god arbetsgivare. Några år senare infördes enligt Strang en corporate culture med rigorösa bestämmelser som var helt främmande för Husis.

”Jag betraktade hela tiden Hbl:s kris som en mera tillfällig parentes. Men så småningom försvann viljan att göra en bra tidning hos ledningen, allt handlade bara om att vi är i kris. Själv vantrivdes jag och var ganska deprimerad, för det är deprimerande att jobba på en firma som bara vill krympa.”

Vad som väntade efter uppsägningen var alltså tunga tider för Strang, en ekonomi i fritt fall, bitterhet?

Tja. Nu sitter Strang där med näven knuten runt en IPA, ser mig stint i ögonen och utbrister:

”Om min tidigare chef satt bredvid mig nu skulle jag bra kunna tacka honom för att jag fick sparken. Jag har en helt ny tillvaro som jag trivs jättebra med.”

Dels är Strang nybliven pappa och partiellt pappaledig, men glädjen beror inte bara på det. På jobbfronten har frustrationen försvunnit, en hel drös av nya projekt har dykt upp, det är videoserier, det är modereringar, det är podden Två nollor för mycket, det är utställningar, skolböcker, valintervjuer, historiker...

Men allt har sitt pris, förstås.

”Jag har sålt ut min journalistiska integritet och identitet”, säger Strang utan omsvep och förtydligar:

”Som jag ser det har jag bytt jobb. Jag är inte längre journalist. Den titeln tillfaller endast dem som gräver efter nyheter med integritet.”

Det finns ingen bitterhet eller besvikelse eller självrannsakan i det uttalandet. Det handlar bara om att göra en dygd av nödvändigheten.

Och nu sneglar han redan på reklamvärlden. För det är kommunikation som fascinerar Strang. Att skapa känslor och stärka varumärken. Kanske att bli copywriter.

”Jag upplever inte att det finns möjlighet att leva som frilansjournalist på svenska. I dag är jag sna-rare innehållsproducent.”

Men missförstå inte. Strang är tydlig med att han aldrig hade gått från Hbl frivilligt. Han var stolt över sin starka identitet som Husisjournalist.

”Men jag hade också blivit en jättebekväm löneslav. Så när jag fick gå var det – med facit på hand – en välkommen kick i röven”.

Att återvända till Hbl – även om budet skulle komma – finns inte på radarn. Eller…

”Eventuellt som chefredaktör, om jag blir tillfrågad.”

 

Hon var den första på sin redaktion som blev kallad till rummet. Andra dagen efter semestern. Den där samma dagen i augusti. Och beskedet var att hon, tidningen Östnylands chefredaktör, skulle få gå.

Micaela Röman vet att det låg reella ekonomiska orsaker bakom uppsägningen, men, som hon säger, ibland kan det också finnas ”underrubriker”. I hennes fall kan en sådan underrubrik ha varit att hon öppet hade ifrågasatt koncernledningens förslag om att skära ner antalet utgivningsdagar för tidningen.

”Jag gjorde det i egenskap av chefredaktör, eftersom en chefredaktör ska föra prenumeranternas intressen. Men jag har full förståelse för att en arbetsgivare inte tycker det är ok att säga så.”

Vi sitter på Musikhusets café i Helsingfors. Röman svarar analyserande, noga, utan känslosamma utsvävningar samtidigt som solen gassar på genom glasväggarna. Hon säger att hon ”inte en enda gång” ångrat att hon protesterade. Och när hon blev kallad till det där mötet trodde hon själv att det är ungefär 50 – 50 chans att hon får sparken.

När beskedet var givet stannade hon kvar på redaktionen endast i några timmar tills alla på redaktionen fått sina besked. Hennes sista bokstav på tidningen var skriven, någon dag senare kom hon tillbaka bara för att packa ihop.

Det var adjö.

Så hur går det idag?

”Jag är arbetslös.”

Hon har sökt journalistiska jobb, men inte ännu fått napp, men i övrigt är hon egentligen nöjd med situationen. Dels fick hon under en viss tid, i enlighet med sitt arbetsavtal, chefredaktörslön. Hur länge vill hon inte uppge. Dels får hon i dag inkomstrelaterat arbetslöshetsunderstöd. Det betyder att ekonomin för närvarande är tryggad.

Men, ursäkta frågan, hur kändes det att som chefredaktör få sparken?

”Det är aldrig roligt att bli bortvald. Vi människor lever ofta i illusionen att vi kan bestämma över våra liv, men så är det inte alltid. Vår gemensamma känsla var sorg och ledsamhet. Det som jag saknar mest i dag är arbetsgemenskapen.”

Römans familjeliv förändrades rejält efter uppsägningen:

”Mina familjemedlemmar var förvånade och tyckte ungefär att oj, den där kvinnan är ju här i dag också.”

 

För en del kan en uppsägning innebära att självförtroendet går i botten, men Röman är bestämd:

”Jag har inte ifrågasatt mig själv för att jag fått sparken, och inte skämts heller. Men det är nog jät-telärorikt att vara en av ’de där andra’, de arbetslösa, som det skrivs om.”

Även om Röman är arbetslös har hon gjort en del författarintervjuer och modererat diskussioner kring integration, mest som frivilligarbete. Och det passar Röman bra, för hon säger tydligt vad det är som driver henne: att påverka, att göra världen bättre.

”Jag måste inte jobba på en tidning eller på Yle. Det viktiga för mig är att fråga mig själv om saker blir bättre för tillräckligt många människor genom det jag utför och jobbar med.”

I våras tog Röman ett nytt kliv i livet då hon ställde upp i kommunalvalet i Sibbo som obunden på sfp:s lista. Och med 125 röster blev hon också invald. Hon utesluter inte att det en dag kan bli en fortsättning på riksnivå, men konstaterar lakoniskt:

”Jag måste först se om jag alls är bra på politik”.

Kommunalpolitik må vara hur uppslukande och krävande som helst, men en inkomstkälla är det inte, och en dag kommer det inkomstrelaterade arbetslöshetsunderstödet att ta slut för Röman. Och eftersom ”det inte finns några silverskedar hemma” kan situationen förändras radikalt då.

”Men det är ingen vits att oroa sig för något som jag inte ännu vet någonting om.”



3 2019
Arkisto

Inhimillinen erehdys

Toimittaja Ilkka Pernu luuli päässeensä unelmaduuniin, mutta huomasi pian antaneensa journalistin ammattitaitonsa markkinointiviestinnälle. Entistä useampi toimittaja tekee journalismin ohella konsultointia ja muuta viestintätyötä. Heikentääkö se median uskottavuutta?

”Joka jutussa on oltava ilmastonäkökulma”

Vihreän Langan päätoimittajan Riikka Suomisen mukaan media alisuorittaa ilmastonmuutoksen.

Kansainvälinen kuvajournalismi vaatii lentämistä – siksi siitä on luovuttava, sanoo Touko Hujanen

Ilmastonmuutosnäkökulma lävisti Vuoden kuvajournalistin koko työn ja arjen.

Oikeasti haluaisit olla muotitoimittaja, Pekka Mervola

Keskisuomalaisen päätoimittaja kirjoittaa paljon kolumneja, joista syntyy usein kohuja. Ylestä hän puhuu pomonsa kanssa korkeintaan kerran kuussa.

Toimittajien keskiluokkaisuus vaikuttaa uutisointiin köyhiä koskevista laeista

Toimittajat unohtivat sote-uudistuksesta sosiaalipalveluiden puolen. Sen unohtivat myös lainsäätäjät, mutta eipä heitä siitä juuri tiedotusvälineissäkään muistuteltu. Miksi olisi, kirjoittaa Susanna Kuparinen.

Jukka Koivulan, 32, mielestä Jyväskylän kaltaiset yliopistokaupungit häviävät siinä, etteivät työllistä kouluttamiaan toimittajia niin hyvin kuin voisivat. Itse hän muutti Jyväskylään reilu neljä vuotta sitten Maaseudun Tulevaisuuden aluetoimittajaksi.

Yli tuhat kolmekymppistä katosi

Kolmekymppisissä on käynyt media-alalla kato, kertovat Journalistiliiton ja työnantajien tilastot. Taantuma teki alalle tulosta vaikeaa.

Hanna Ilkko maskeeraa näyttelijä Hannu-Pekka Björkmanin Nyrkki-tv-sarjan kuvauksissa Vantaalla.

"Luulin että puuteroit vaan neniä"

Maskeeraajan täytyy tietää, mitä seuraavassa kohtauksessa tapahtuu.

Stark röst. Samar Yazbek var det stora affischnamnet på årets upplaga av Umeå Littfest, där hon berättade om situationen i Syrien och arbetet med boken Nitton kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd.

Samlar in berättelser om motståndet

Samar Yazbek låter nitton kvinnor berätta om de fasor de upplevde under Syriekrisens första år.

Koulutusmyynnistä lisätuloja mediataloille

Mediatalot tekevät lisäbisnestä kouluttamalla yrityksiä ja viranomaisia. ”On eduksi journalismille, mitä paremmin sekä haastattelija että haastateltava osaavat hommansa”, Tekniikan Maailman päätoimittaja Reijo Ruokanen sanoo.

Ylen karjalankielinen freelancer Natalia Giloeva pitää karjalankielisiä uutisia päätyönään. Häntä ilahduttaa, että esimerkiksi uutisia varten luotu počinruočči eli siansaksa on levinnyt muiden karjalankielisten käyttöön. ”Haluaisin että karjalaiset vaikuttaisivat itse kieleensä, ettei sitä tekisi ainoastaan kääntäjä tai lautakunta.”

Kuibo parem karjalakse?

Vähemmistökielen sanasto kasvaa käännösuutisilla ja Facebook-kyselyillä.

Näin syntyy Ylen Tulosilta

Eduskuntavaali-illan tv-lähetyksen valmistelu alkaa melkein vuotta ennen h-hetkeä. Vaali-iltana on töissä satoja yleläisiä.

Zeldan viides, kulisseja käsittelevä numero syntyy paljolti sähköisten viestimien varassa, koska Hanna Valle opiskelee Amsterdamissa. Aiempien numeroiden teemat ovat ruumis, rakkaus, valta ja mieli. ”Zeldan lähtökohta on feministinen, mutta annamme tilaa käsitellä monenlaisia tuntemuksia ja havaintoja. On hienoa laajentaa lukijoiden näkemystä maailmasta ja rakenteista, jotka siihen vaikuttavat.”

Vapaaehtoisten kokeilujen koti

Visuaalinen suunnittelija Hanna Valle halusi rakentaa ympärilleen yhteisön, jonka kanssa käsitellä tärkeitä aiheita. Syntyi verkkolehti Zelda.

Vikesin toiminnanjohtaja Auli Starck vieraili maaliskuussa Myanmarissa Yangon Film Schoolissa. Maan poliittisesta tilanteesta huolimatta opiskelijat ovat pystyneet tekemään myös kriittisiä dokumentteja. Kuvassa on Starckin kanssa koulun henkilökuntaa, opiskelijoita ja valmistuneita, jotka ovat edelleen mukana sen toiminnassa, vasemmalta Nwaye Zar Che Soe, Wai Mar Nyunt, Lindsey Merrison, Aleksandra Minkiewicz, Starck, Soe Arkar Htun, Khin Myanmar.

Kokoaan suurempi "nollaseiska"

Viestintä ja kehitys -säätiö moninkertaistaa journalisteilta kerätyn solidaarisuusrahan. Kuluva vuosi on Vikesin viidestoista.

Vinnande samarbete. Eva Jung, Simon Bendtsen och Michael Lund vid prisutdelning i januari i år.

Avslöjade Danmarks största bankskandal – belönades med Cavlingpriset

Samarbetet mellan Eva Jung, Simon Bendtsen och Michael Lund fungerade väl, men det nationsöverskridande granskande arbetet krävde också råd och kunskapsdelning från kollegor runt om i världen.

Terveystiedon toimittaja

Uusi päätoimittaja Anne Lahnajärvi haluaa Mediuutisten tuottavan lääkäreiden puheenaiheet.

Apua ammatillisiin unelmiin

Haaveiletko tietokirjan kirjoittamisesta, valokuvanäyttelystä tai opintomatkasta? Journalisti listaa apurahoja journalisteille, kuvittajille ja kääntäjille.

Journalisti täyttää huhtikuussa 95 vuotta. ”Vuosien saatossa lehti on muuttunut järjestökentän rasahdusten raportoijasta koko median, journalismin ja viestintäalan suuntaa kommentoivaksi ja muokkaavaksi voimaksi”, sanoo päätoimittaja Maria Pettersson.

Journalistin paperiversio uudistui, verkkolehti uudistuu seuraavaksi

Päätoimittaja Maria Pettersson lupaa alan syvällistä arviointia ja reilua mediakritiikkiä.

När intrycket är färgat

Fullständig objektivitet är en platonsk idé men hurdant intryck journalisten gör är hårdvaluta. Lämnar intrycket en partifärg är devalveringen i full gång, skriver Dan Lolax.

Tähtien määrä katosi puolueen nimestä

Vanhoilla puolueilla on teksteissä vakiintuneet käyttönimensä ja lyhenteensä, mutta toimiiko sama ”aakkosmankeli” uusilla, pohtii Ville Eloranta.

Avoimuus parantaisi palkkakeskustelua

Media-alan työn tulokset ovat kaikkien nähtävillä, mutta miksi työstä maksettava korvaus ei ole, kysyy Tytti Oras.

Taloutta tv-uutisissa kommentoineista poliitikoista yli 90 prosenttia miehiä

Muita miesvetoisia aiheita olivat muun muassa ulko- ja turvallisuuspolitiikka, sisäpolitiikka, vaalit ja teollisuus, ilmenee Joonas Lehtosen pro gradusta.

Väinöt sekaisin

Elettiin vuotta 1975. Olin Savon Sanomien kesätoimittajana Helsingissä. Etyk-hulinan lomassa tapahtui muutakin – muun muassa kesätoimittajan nimisekoilu, kirjoittaa Ilkka Vänttinen.

Sopimalla voi pelastaa työpaikan

Journalistiliiton juristi Sanna Nikula ei vieläkään ole varma, mikä sai työnantajan muuttamaan mielensä. Kertaalleen irtisanotulle löytyi kuitenkin uusi työ.

Koura- ja Bonnier-palkinnot jaettiin

KOURA-koulutusrahasto palkitsi tv-, radio- ja verkkosisältöjä kuudessa kategoriassa. Erikoispalkinnot saivat Ylen Sara Rigatellin ja MTV:n Timo Innasen jutut seksuaalisesta ahdistelusta ja häirinnästä.

Kainuulainen urheilumies on poissa

Kuolleita: Toimittaja Seppo Karppinen 9.1.1944 Kajaani – 7.12.2018 Kajaani

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta