Chefredaktören Marina Holmerg, förtroendemannen Johanna Lemström och numera frilansaren/företagaren Niclas Erlin – plus en handfull andra journalister – ser till att lokaltidningen Västra Nyland är en lokaltidning igen.

Från sorg till framtidstro

JOURNALISTI
24.3.2017

Magnus Londen, text
Karl Vihjálmsson, foto

Eller: Så blev Västis en lokaltidning igen.

När nästan hälften av en redaktion får gå finns det väl bara ett ord att ta till? Det kallas katastrof.

Så var det då Västra Nyland (VN) i höstas skulle skära ner. Samtidigt skulle utgivningsdagarna för papperstidningen minska från fem till två i veckan.

Dubbelkatastrof.

”Snart finns inte den tidningen längre”. Så tänkte jag ibland i höstas, men nu sitter vi ändå här med en chefredaktör i Ekenäs som kan visa upp en KSF-lokaltidning som verkligen är en diger lokaltidning.

”Hösten var en sorgeprocess för Västis. Sex goda vänner och kolleger sades upp.”

Marina Holmberg, chefredaktör sedan juni 2015, sitter framför en vägg av porträtt på fjorton forna chefredaktörer. Det handlar om västnyländska profiler som i längsta fall satt över trettio år på posten. Och samtliga är de män.

Men låt oss inte blicka bakåt, utan framåt.

Eller... Hur kan man mitt i en katastrof blicka framåt?

”Vi arbetade mycket kring frågan om hur en lokaltidning ska se ut. Vi hade workshops, vi fick inspiration av utländska föreläsare, vi hade kontakt med läsarna, vi funderade på vår roll, och vi kom fram till att Västis ska vara en aktör i lokalsamhället. Att vi ska vara människonära. Att vi ska lyfta upp allt det positiva som faktiskt sker i regionen.”

Det positiva. Det är något som den ekonomiskt trängda regionen kan behöva. Men vad sker då med det kritiska greppet? Att också kritiskt bevaka sina annonsörer eller kända lokalprofiler?

”Det är självklart att vi fortfarande granskar, annars skulle ju vår trovärdighet lida. Men om vi också skriver om det positiva som sker så bidrar det vi till en ökad positivitet i regionen.”

 

I höstas kom mycket av debatten om tidningens nedskärningar att handla om Västis kulturbevakning. Från kulturfältet kom arga och kritiska kommentarer om att bevakningen körs ner då kulturredaktören Camilla Lindberg får gå. När frågan nu kommer på tal blir Holmberg uppenbart besvärad, hon vill egentligen inte tala om saken. Allt har redan sagts, tycks hon mena.

”Frågan fick för stora proportioner. Kulturen är viktig men det är bara en del av vårt uppdrag. Vi ska också ha nyheter, sport och samhälle. Det är helheten som avgör och efter nedskärningarna har vi inga specialredaktörer längre.”

I oktober skrev 130 kulturpåverkare under ett upprop där man ”starkt oroade sig över kulturbevakningens framtid i Västra Nyland”.

Att 130 personer, från Monika Fagerholm till Clas Andersson och Tua Forsström till Ami Aspelund, oroar sig för tidningens kulturbevakning kunde förstås tolkas som en kärleksförklaring till lokaltidningen, men Holmberg påpekar att ”sextio procent av undertecknarna inte var prenumeranter”.

En annan kulmination på den inflammerade debatten kom då Marit Lindqvist på Svenska Yle/Kulturen i augusti 2016 publicerade en kritisk kolumn om Västis framtida kulturbevakning. Spekulationer och gissningar togs bort från texten ca sex timmar efter publiceringen, men Svenska Yle anmäldes ändå till opinionsnämnden av KSF Media, med ansvariga utgivaren Susanna Ilmoni i spetsen. En anmälan som Holmberg fortfarande står bakom:

”Det var andan i texten, det fanns många antydningar som inte stämde. För oss kändes det rätt att anmäla Yle för texten och det känns fortfarande rätt.”

Opinionsnämnden friade nyligen Svenska Yle både i denna anmälan och i en annan som också gällde Yles bevakning av Västis nedskärningar.

”Vi har gått vidare, opinionsnämnden är vårt självreglerande organ och vi accepterar besluten”, säger Holmberg.

Men kan fem utgivningsdagar minus tre bli något annat än två? Kan det till exempel bli mera än två?

Den frågan kan man bra ställa sig då man bläddrar igenom pappers-Västis i dag. I drygt tre månader har den utkommit endast två gånger i veckan, men det känns som om tidningen nu har en själ. En lokal själ. Sporten är på hugget, riksnyheter får lokal prägel, ordet som redan nämndes, människonära, präglar både texterna och annonserna.

Hur KSF Media ens kom på tanken att skippa lokalprägeln på sina lokaltidningar och mer eller mindre samredigera de tre tidningarna och därmed helt medvetet acceptera prenumerantförluster (då samma material ingick i Hufvudstadsbladet och Västis och Östnyland) är ett av Svenskfinlands stora mediemysterier. Men nu har en helomvändning gjorts.

”Ledningen ansåg att satsningen var ett misstag. Det goda är att det nu är vi själva som sätter agendan, vi gör urvalet och paketeringen själva. Nu vet jag vad det står i vår tidning från pärm till pärm.”

Och enligt Holmberg har responsen varit god: ”Folk har varit jättenöjda med att vi är en lokaltidning. Speciellt mycket uppskattar folk lokala nyhetsnotiser. Och vi får mycket tips om artikelidéer, vilket jag ser som ett gott betyg. Undersökningarna visar att vi har fler läsare än tidigare.”

Några siffror för hur mycket pengar digitala Västis inbringar in får jag inte, men klart är ändå att det fortsättningsvis är papperstidningen – som kostar 149 euro i året – som står för största delen av läsarintäkterna.

Och trots att vissa annonsörer i höstas muttrade om tisdag och fredag som utgivningsdagar har annonsförsäljningen gått bra. Enligt Holmberg är intäkterna från annonserna över budget och ligger i februari på samma nivå som i fjol – med endast två tidningar i veckan.

Västis – Less is more!

Tänk att det på riktigt, åtminstone delvis, kan vara så ibland.

Kan jag få sparken?

Det är tommare än tidigare på Västis redaktion och lite tommare blir det då också redaktören Niclas Erlin packar ihop och flyttar till ett arbetsrum han ska hyra i en industrifastighet nära redaktionen.

Jag träffar honom på hans nästsista dag på jobbet. Men tro inte att här sitter en knäckt arbetslös man. Nej, Erlin har en annan historia: Han ska bli företagare. Frilansjournalist. Och han är inte orolig.

”Nej, inte alls. Jag ska göra kontrakt med Västis om att leverera en handfull artiklar per månad plus att jag ska skriva en serie för dem om Finlands hundra år som självständig nation.

När Erlin insåg att nedskärningar var på lut anmälde han sig frivilligt till ledningen. I princip sa han alltså: kan ni sparka mig, tack. Budet föll i god jord, säger han.

”Nedskärningarna blev som en dynamo för mig. Jag ville vidare, jag är 51 år och har haft ett tryggt arbetsliv i 25 år.”

Det lätt bisarra var att han, då tidningen var i kris och många kolleger mot sin vilja fått sparken, personligen kände sig uppåt.

”Många var väldigt nere under hösten och jag förstår dem, men för mig var detta början på något nytt.”

Erlins fru är också företagare vilket förstås har sina risker om man till exempel blir sjuk. Men det går inte att ta miste på Erlins genuina iver och passion för att bli företagare. Som historiker från Åbo Akademi kommer han att försöka specialisera sig på historiska texter, ett bokprojekt om Raseborgs slott finns också på agendan.

”Jag har köpt dator, kamera, printer och jag har gjort en budget. Jag är redo att börja!”

Magnus Londen



5 2020
Arkisto

Tämä voi olla ainoa tilaisuutemme mediatukeen

Ruotsissa, Tanskassa ja Norjassa valtio on jakanut journalismille koronatukea 24 – 66 miljoonaa euroa normaalin mediatuen päälle. Suomessa tiedonvälitystä ei tueta, vielä. Nyt tilanne on kuitenkin lupaavampi kuin vuosikymmeniin, kirjoittaa Maria Pettersson.

Kuohuva toimitus on loistopaikka edetä uralla, Riikka Räisänen

Ylen uutis- ja ajankohtaistoimituksen päätoimittaja tietää jo, kuka kolumnisti seuraavaksi ehdottaa yhtiön rahoituksen leikkaamista.

Koronan mukana kiire katosi ja filosofia palasi

Kodissamme on nukuttu enemmän kuin aikoihin. Yhtenä yönä en saanut unta, kun olin nukkunut niin jumalattoman paljon edellisinä, kirjoittaa Lauri Rotko.

Medier med mössan i hand

”Det är problematiskt om mediernas roll och deras stödbehov villkoras med coronavirusutbrottet”, skriver Dan Lolax.

Mediatuki on demokratiatuki – ja poliitikkojen olisi aika ymmärtää se

”Median asia ei ole vain median asia. Se on kansalaisten asia. Ja tämä tuntuu poliitikoilta unohtuneen”, kirjoittaa Hanne Aho.

Arvoisat kansalaiset, muistakaa resilienssi!

”Lohdullista – mutta samalla oireellista – on se, että moni journalisti pyrkii edelleen selittämään resilienssin”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Verkko toi uutta ay-koulutukseen

”Verkkokoulutus osoittautui yllättävän käteväksi ja vuorovaikutukselliseksi koulutusmuodoksi”, kirjoittaa työehtoasiamies Terhi Tarvainen.

Direktsändningarnas man

Döda: Redaktör Tomas Ek 6. 1.1957 Helsingfors – 2. 5.2020 Helsingfors

Teräväkielinen pomo muisti myös kannustaa

Kuolleita: Päätoimittaja Pekka Hyvärinen 20. 7. 1951 Kuopio – 10. 5. 2020 Helsinki

Uutisia, ei niinkään analyysejä

Kuolleita: Toimittaja Olli Pohjanpalo 21. 3. 1954 Hamilton Kanada – 11. 5. 2020 Helsinki

”Julkaistu kuva oli hyvä kuva”

Kuolleita: Valokuvaaja Mauri Vuorinen 11. 10. 1928 Hämeenkyrö – 30. 3. 2020 Tampere

Oikeutta puolustava marjakapitalisti

Kuolleita: Toimittaja Helena Hyvärinen 6.11. 1950 Tampere – 1.5.2020 Tampere

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta