Från sorg till framtidstro

Eller: Så blev Västis en lokaltidning igen.

Chefredaktören Marina Holmerg, förtroendemannen Johanna Lemström och numera frilansaren/företagaren Niclas Erlin – plus en handfull andra journalister – ser till att lokaltidningen Västra Nyland är en lokaltidning igen.

JOURNALISTI
24.3.2017

Magnus Londen, text
Karl Vihjálmsson, foto

När nästan hälften av en redaktion får gå finns det väl bara ett ord att ta till? Det kallas katastrof.

Så var det då Västra Nyland (VN) i höstas skulle skära ner. Samtidigt skulle utgivningsdagarna för papperstidningen minska från fem till två i veckan.

Dubbelkatastrof.

”Snart finns inte den tidningen längre”. Så tänkte jag ibland i höstas, men nu sitter vi ändå här med en chefredaktör i Ekenäs som kan visa upp en KSF-lokaltidning som verkligen är en diger lokaltidning.

”Hösten var en sorgeprocess för Västis. Sex goda vänner och kolleger sades upp.”

Marina Holmberg, chefredaktör sedan juni 2015, sitter framför en vägg av porträtt på fjorton forna chefredaktörer. Det handlar om västnyländska profiler som i längsta fall satt över trettio år på posten. Och samtliga är de män.

Men låt oss inte blicka bakåt, utan framåt.

Eller... Hur kan man mitt i en katastrof blicka framåt?

”Vi arbetade mycket kring frågan om hur en lokaltidning ska se ut. Vi hade workshops, vi fick inspiration av utländska föreläsare, vi hade kontakt med läsarna, vi funderade på vår roll, och vi kom fram till att Västis ska vara en aktör i lokalsamhället. Att vi ska vara människonära. Att vi ska lyfta upp allt det positiva som faktiskt sker i regionen.”

Det positiva. Det är något som den ekonomiskt trängda regionen kan behöva. Men vad sker då med det kritiska greppet? Att också kritiskt bevaka sina annonsörer eller kända lokalprofiler?

”Det är självklart att vi fortfarande granskar, annars skulle ju vår trovärdighet lida. Men om vi också skriver om det positiva som sker så bidrar det vi till en ökad positivitet i regionen.”

 

I höstas kom mycket av debatten om tidningens nedskärningar att handla om Västis kulturbevakning. Från kulturfältet kom arga och kritiska kommentarer om att bevakningen körs ner då kulturredaktören Camilla Lindberg får gå. När frågan nu kommer på tal blir Holmberg uppenbart besvärad, hon vill egentligen inte tala om saken. Allt har redan sagts, tycks hon mena.

”Frågan fick för stora proportioner. Kulturen är viktig men det är bara en del av vårt uppdrag. Vi ska också ha nyheter, sport och samhälle. Det är helheten som avgör och efter nedskärningarna har vi inga specialredaktörer längre.”

I oktober skrev 130 kulturpåverkare under ett upprop där man ”starkt oroade sig över kulturbevakningens framtid i Västra Nyland”.

Att 130 personer, från Monika Fagerholm till Clas Andersson och Tua Forsström till Ami Aspelund, oroar sig för tidningens kulturbevakning kunde förstås tolkas som en kärleksförklaring till lokaltidningen, men Holmberg påpekar att ”sextio procent av undertecknarna inte var prenumeranter”.

En annan kulmination på den inflammerade debatten kom då Marit Lindqvist på Svenska Yle/Kulturen i augusti 2016 publicerade en kritisk kolumn om Västis framtida kulturbevakning. Spekulationer och gissningar togs bort från texten ca sex timmar efter publiceringen, men Svenska Yle anmäldes ändå till opinionsnämnden av KSF Media, med ansvariga utgivaren Susanna Ilmoni i spetsen. En anmälan som Holmberg fortfarande står bakom:

”Det var andan i texten, det fanns många antydningar som inte stämde. För oss kändes det rätt att anmäla Yle för texten och det känns fortfarande rätt.”

Opinionsnämnden friade nyligen Svenska Yle både i denna anmälan och i en annan som också gällde Yles bevakning av Västis nedskärningar.

”Vi har gått vidare, opinionsnämnden är vårt självreglerande organ och vi accepterar besluten”, säger Holmberg.

Men kan fem utgivningsdagar minus tre bli något annat än två? Kan det till exempel bli mera än två?

Den frågan kan man bra ställa sig då man bläddrar igenom pappers-Västis i dag. I drygt tre månader har den utkommit endast två gånger i veckan, men det känns som om tidningen nu har en själ. En lokal själ. Sporten är på hugget, riksnyheter får lokal prägel, ordet som redan nämndes, människonära, präglar både texterna och annonserna.

Hur KSF Media ens kom på tanken att skippa lokalprägeln på sina lokaltidningar och mer eller mindre samredigera de tre tidningarna och därmed helt medvetet acceptera prenumerantförluster (då samma material ingick i Hufvudstadsbladet och Västis och Östnyland) är ett av Svenskfinlands stora mediemysterier. Men nu har en helomvändning gjorts.

”Ledningen ansåg att satsningen var ett misstag. Det goda är att det nu är vi själva som sätter agendan, vi gör urvalet och paketeringen själva. Nu vet jag vad det står i vår tidning från pärm till pärm.”

Och enligt Holmberg har responsen varit god: ”Folk har varit jättenöjda med att vi är en lokaltidning. Speciellt mycket uppskattar folk lokala nyhetsnotiser. Och vi får mycket tips om artikelidéer, vilket jag ser som ett gott betyg. Undersökningarna visar att vi har fler läsare än tidigare.”

Några siffror för hur mycket pengar digitala Västis inbringar in får jag inte, men klart är ändå att det fortsättningsvis är papperstidningen – som kostar 149 euro i året – som står för största delen av läsarintäkterna.

Och trots att vissa annonsörer i höstas muttrade om tisdag och fredag som utgivningsdagar har annonsförsäljningen gått bra. Enligt Holmberg är intäkterna från annonserna över budget och ligger i februari på samma nivå som i fjol – med endast två tidningar i veckan.

Västis – Less is more!

Tänk att det på riktigt, åtminstone delvis, kan vara så ibland.

Kan jag få sparken?

Det är tommare än tidigare på Västis redaktion och lite tommare blir det då också redaktören Niclas Erlin packar ihop och flyttar till ett arbetsrum han ska hyra i en industrifastighet nära redaktionen.

Jag träffar honom på hans nästsista dag på jobbet. Men tro inte att här sitter en knäckt arbetslös man. Nej, Erlin har en annan historia: Han ska bli företagare. Frilansjournalist. Och han är inte orolig.

”Nej, inte alls. Jag ska göra kontrakt med Västis om att leverera en handfull artiklar per månad plus att jag ska skriva en serie för dem om Finlands hundra år som självständig nation.

När Erlin insåg att nedskärningar var på lut anmälde han sig frivilligt till ledningen. I princip sa han alltså: kan ni sparka mig, tack. Budet föll i god jord, säger han.

”Nedskärningarna blev som en dynamo för mig. Jag ville vidare, jag är 51 år och har haft ett tryggt arbetsliv i 25 år.”

Det lätt bisarra var att han, då tidningen var i kris och många kolleger mot sin vilja fått sparken, personligen kände sig uppåt.

”Många var väldigt nere under hösten och jag förstår dem, men för mig var detta början på något nytt.”

Erlins fru är också företagare vilket förstås har sina risker om man till exempel blir sjuk. Men det går inte att ta miste på Erlins genuina iver och passion för att bli företagare. Som historiker från Åbo Akademi kommer han att försöka specialisera sig på historiska texter, ett bokprojekt om Raseborgs slott finns också på agendan.

”Jag har köpt dator, kamera, printer och jag har gjort en budget. Jag är redo att börja!”

Magnus Londen



2 2019
Arkisto
Suomenmaan Pekka Pohjolainen ja Demokraatin Johannes Ijäs Eduskuntatalon mediatiloissa. Toimittajat kiittelevät talon työskentelyolosuhteita.

Politiikkaa 24/7

Vaalikeväänä käyvät kuumina sekä poliitikot että puoluelehdet. ”Aatteellisissa mutta itsenäisissä” lehdissä työpaikan tulevaisuuden saattaa ratkaista vaalitulos tai viestintätuen uudelleenjärjestely. Journalisti seurasi Demokraatin ja Suomenmaan toimittajien päivää eduskunnassa.

Peili konfliktille

Pertti Pesosen dokumentin televisioesitys sensuroitiin Venezuelassa. Espanjassa somekohina alkoi Katalonian poliittisia vankeja käsittelevästä dokumentista.

Kalevan palkaton harjoittelu kummastuttaa

Ilmaista harjoittelijaa etsii usein järjestö tai pieni yritys, ei suuri lehtitalo. Kesäsijaisia palkataan kuten aiemminkin.

Mihin ylioppilaslehtiä tarvitaan?

Suomen lehdistössä on meneillään uuvuttava samankaltaistumiskehitys. Omistus keskittyy, samoin uutistuotanto. Tällaisessa ilmapiirissä soisi edes omaäänisten ylioppilaslehtien menestyvän, kirjoittaa Johanna Vehkoo.

Meidän puolesta kyselijät

Tiia Rantanen ja Anna Karhunen ovat ystäviä, joista tuli työkavereita. Läheisyydestä on hyötyä, kun työ on jutustella noloista aiheista kaiken kansan kuullen.

Sexualbrotten, som blev en invandringsdebatt

De stora finländska medierna utmärkte sig inte i rapporteringen om sexualbrotten i Uleåborg. Det säger professor och medieforskare Anu Koivunen, som analyserat en del av materialet.

Sanonta on Antti Grundsténin mielestä ärsyttävä mutta hänen tekemisen tapaansa hyvin kuvaava. Kuva otettiin A-lehtien studiolla ”rakennusnurkassa”, jossa Grundstén tapaa nojailla tikkaisiin ja miettiä seuraavia kuvauksia lavastaja Tuomas Norteman kanssa.

Yllätyksiä olla pitää

Imagen AD Antti Grundstén on valmis perustelemaan haastateltaville, miksi jutun kuvat ovat juuri sellaiset kuin ovat.

Sankari ja nolla

Matti Nykäsen viimeinen palvelus medialle oli tarjota kierros itsetutkiskelua. Enää tuskin tulee julkkista, joka saisi synkän puolensa samaan tapaan anteeksi, sanoo kulttuurihistorian tutkija.

Vaikka kaikki laukut ovat Emmi Tuomistolle käyttöesineitä, Louis Vuittoneitaan hän ei viskaa auton lattialle tai anna koiriensa Ollin ja Mimin talloa. Vuittonin ruudullisen ”Alman” hän hankki marraskuussa, etualan ”Neverfullin” vuodelta 2011 ihan hiljattain.

Liekeissä laukuista

Emmi Tuomisto osti viime vuonna 16 laukkua. Silti arjen juhlaksi riittää myös ihanuuksien bongailu netistä ja toisten olkapäiltä.

Tuuraajasta päätoimittajaksi

Satu Kangas-Viljamäki aloitti 11. helmikuuta päätoimittajana kaupunkilehti Selänteessä.

Kati Koivikko on ollut Sanoma Prolla 11 vuotta. Entisestä kuvatoimittajasta on tullut ”hybridituotteiden” tekijä. ”Oman työn aikatauluttamista vaaditaan aiempaa enemmän, mutta minusta on ihana ajatella isoja kokonaisuuksia.”

Kuvin kiinni ajassa

Oppimateriaalikuvittamisen rima on noussut, väittää visualisti Kati Koivikko. ”Aapinen on herkin tuote”, hän sanoo.

Liitto vei oikeuteen 50 riitaa

Vanhin liiton viime vuonna selvittämä riita sai alkunsa vuonna 2013.

Aina ei mene putkeen

”Usein kaikki menee kuvauskeikalla putkeen. Joskus taas ei mene.” Lauri Rotko kertaa kolumnissaan kolme klassikkoa.

Ontuva taleban

Kun poliitikkojen sanomisista kerrotaan, avattakoon riittävästi, millaista myrkkyä sanat ovat syöneet, kirjoittaa Vesa Heikkinen.

Hullun hommaa

Ajattelin että jestas; nyt on aamiaisaika ja minä könyän 300 metrin syvyydessä ikiroudan alla seuranani ventovieras kaivosmies, kirjoittaa Maria Paldanius.

Painavia rivejä johtamisesta

Siinä missä moni johtamiskirja kertoo ”keissejä”, Teija Rantalan Pieni kirja johtamisesta kertoo vain sen, mitä niistä on opittu, kirjoittaa Nina Erho.

Vem visar vägen i klimatjournalistiken?

Kan ett mediehus på en sida uppmana till större och fler åtgärder för att minska klimatavtrycket och på en annan uppmana samma läsare att resa iväg på en nöjesresa till andra sidan jorden, frågar Lina Laurent.

Klimatkris och bränder när svenska Gräv firar 30 år

Affischnamnet är Martha Mendoza från AP. Som vanligt kommer det att delas ut guldspadar inom olika kategorier för insatser inom grävande journalistik.

Dahlén tar över på Ålandstidningen

Daniel Dahlén kommer närmast från Ålcom, där han varit VD. Han har ingen tidigare erfarenhet av att leda publicistisk verksamhet.

Yhdistykset

Journalistiliiton jäsenyhdistykset tiedottavat.

Takasivu

Provokatiivisia huomioita.

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta