Last Christmas I gave you my heart

Jag vet dock inte om jag kan förklara vad som gjorde mig så salig. Men jag ska försöka, skriver Magnus Londen.

Det är kväll, jag halvsitter i min säng och jag har nu fnittrat okontrollerbart i nästan en kvart.

Varav detta muntra humör?

Journalistiken! Det är journalistikens förtjänst!

 

Allt började då jag såg ett tips i svenska Journalisten om ett ”reportage” i svenska tidningen Handelsnytt. Några klick senare var jag framme vid källan och började läsa reportern Anton Anderssons grävjobb.

Handelsnytts redaktionen hade man nämligen börjat grubbla över hur det är att vara anställd i en affär juletid. Den där grymma tiden då det spelas Bjällerklang och Last Christmas ur varje strut, i samma ordning, på samma volym, dag ut och dag in.

Två år tidigare hade tidningen rapporterat om (två av fyra) handelsanställda som berättade om sin ångest och ilska över den oändliga julmusiken, och att ”man nästan förvandlas till Grinchen”.

I år körde Sky News sedan ett inslag om att julmusiken kan vara skadlig för hälsan, medan Aftonbladet trollade fram en musikterapeut som bekräftade att julmusiken för till exempel varuhusanställda är ”ett slags hjärntvätt” och tillade med emfas:

”Musik som vi blir irriterade över skapar stresshormoner. Man kan ju använda musik vid tortyr, det bryter ner människor fullständigt.”

Handelsnytt ville nu testa om detta verkligen stämmer. Hur är det riktigt att jobba i en ständig ström av julskval? Blir man tokig? Blir man sjuk?

Men eftersom vi journalister är lite lata av oss och ogärna lämnar desken bestämde redaktören sig för att testa effekten inte som handelsanställd – utan vid sitt eget skrivbord. Han skapade en playlist med juldängor (Mariah Carey, Carola, Brenda Lee och sju andra artister), ställde in på repeat, drog hörlurarna över huvudet och började föra dagbok. Rubrik: ”Jag lyssnade på julmusik i 8 timmar.” Notera alltså att redaktören hade hörlurarna på sig även på toaletten.

 

Det var nu jag inledde mitt fnittrande.

Jag vet dock inte om jag kan förklara vad som gjorde mig så salig. Men jag ska försöka.

För det första för att reportaget – komplett med en belysande faktaruta plus fotoserie – på ett upplyftande sätt var både fantastiskt och fanatiskt banalt. Men just precis därför också ikoniskt. Inse! Det är här journalistiken befinner sig i dag!

För det andra för att hela fenomenet med julmusik på varuhus är ett tidstecken i kubik. För tänk på distansen den kristna världen har avverkat, från jungfru Maria i stallet till rundgångsmusik i varuhustempel. Slutligen har vi alltså uppnått ett fenomen som experter betecknar som ”hjärntvätt” och liknar vid tortyr.

Observera ändå att skalan uppenbarligen har förskjutits en smula. Tortyr är inte längre elchocker i Sovjet, ett försvinnande i Sydamerika, en våldtäkt i Burma.

Nope. Tortyr är den där julmusiken.

För det tredje blev jag själaglad för senast nu insåg jag att den materiella välfärd vi lever i, ja, den är massiv. När journalistiken – eventuellt med en liten glimt i ögat – tar sig an de handelsanställdas arbetsvillkor är det inte åttatimmarsdagen, rätten till semester eller lika lön för lika arbete som är temat. Nej.

Det är den där julmusiken.

Det kan vi ju vara urlyckliga för. Att vi liksom kommit så ofattbart långt.

Nå, nu vet jag att ni kräver besked: Hur mådde redaktören efter åtta timmar av hjärntvätt?

Han hade feberkänsla. Hjärtklappning. Tryck över bröstet.

Som ni märker – vi talar om journalistik i samhällets tjänst.

Fniss och god jul på den saken!

22.12.2017
Facebook

Magnus Londen

magnus.londen@gmail.com

Skribenten är frilansjournalist och författare från Helsingfors.

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta