Redaktionens kugghjul trivs i bakgrunden

Hon har jobbat i ”sektorer” och i ”bollar”. Någon gång var det ”linjer”, en annan gång ”lådor”. Organisationsändringar till trots har Anci Varoma, 64, skött det grundjobb som ska göras på en redaktion.

Kollega för guldkant. Under de år Anci Varoma arbetat som sekreterare, assistent och allt-i-allo vid Svenska Yle tycker hon att klimatet har hårdnat. Färre människor måste göra mer och det finns inte alltid tid till eftertanke.

Olika typer i förändring

Spencer Johnsons ”Vem snodde osten?” (2000) är en allegori om fyra möss, som ska förhålla sig till att osten tar slut.

Sniff och Snabb: Tänker inte så mycket, utan letar efter ny ost. Då de hittar den äter de upp och rusar vidare.

Suck och Stön: Bekväma, tror att saker kan förbli som de varit. När osten tar slut blir Suck förvirrad och inväntar att osten dyker upp på den vanliga platsen. Då han förstår att osten är slut börjar han leta efter ny ost. Stön är övertygad om att osten är stulen och vill inte leta efter ny. Han stannar och väntar på att den ska komma tillbaka, men tynar småningom själv bort.

Bokens budskap är att man inte ska vara rädd för förändring.

JOURNALISTI
10.11.2017

Jeanette Björkqvist, text
Karl Vilhjálmsson, foto

Under de knappt trettio år som gått sedan Anci Varoma, tidigare sekreterare och numera assistent, första gången steg in på Svenska Yle har det gjorts så många omorganiseringar att hon inte kan räkna dem.

”Jag har jobbat på så många redaktioner med en så massa olika system omkring mig att jag inte minns alla. Men trots att organisationerna byggs om så finns det ett grundarbete som måste göras. Så har det varit på 1980-talet och så är det i dag.”

För henne själv har det betytt att hon under åren skött allehanda löpande uppgifter på en lång rad redaktioner.

Sedan 2015 är hon knuten som assistent till nyhetsredaktionen, och numera ser hon bland annat till att både räkningar och frilansarnas arvoden betalas ut som de ska.

Ibland strider hon med de tekniska systemen som också tenderar genomgå förändringar och fungerar som stödperson så inte alla behöver slåss med dem.

”Jag försöker se till att ingen behöver slå huvudet i väggen för onödiga saker.”

Sedan i höstas gör hon det för första gången tillsammans med ett gäng kolleger, ledda av utvecklingschef Anna von Weissenberg. Sammanlagt jobbar nio personer med administration på Svenska Yle – i Böle, Vasa, Åbo och Ekenäs.

”Tidigare har jag varit något av en ensamvarg på olika redaktioner utan några egentliga kolleger. Jag har varit allas och ingens kollega. Det hann gå några år då jag inte ens gick på möten eftersom jag inte hörde någonstans. Så är det inte längre och det tycker jag är bra.”

Det administrativa, ja. Hur man fungerar i den rollen beror förstås på hurdan slags person man är. Anci Varoma har valt att inte bara fokusera på siffersystemen, utan håller gärna ett öga på dem som jobbar omkring henne.

”Jag har säkert alltid varit en person som bryr mig om folk och då blir det kanske så att man gör lite utöver det som krävs av en.”

Konkret kan det betyda att hon ser till att köket hålls städat (”Det tar ju bara några minuter”), att hissen fungerar (”Någon måste ringa reparatören om den är trasig”), att toaletten spolar som den ska (”Jag kan ju lika gärna göra det så det blir fixat”)…

Det kan också betyda att hon dukar upp till fredagskaffe för redaktörer och medarbetare och dessutom ser till att det ofta står någonting hembakat på bordet.

”Nå jo. Fast jag vill inte framstå som en kaffekokare. Det är ju inte mitt egentliga jobb. Det kan låta banalt men det betyder väldigt mycket då man får sitta och umgås med kollegerna en stund varje fredag.”

Små saker som ökar trivseln, säger Anci Varoma.

 

Många journalister vid fasta redaktioner känner till den här typen av nödvändiga kugghjul som utan att göra något stort väsen av sig styr upp det praktiska.

Dels handlar det om konkret byråkrati. Dels handlar det om att finnas där, kanske hålla lite ordning på redaktionens kaospiloter, ha ett extra öra om någon behöver lasta av sig.

Det många också vet är att just de här stöttepelarna de senaste åren har rensats ut från flera redaktioner i samband med samarbetsförhandlingar.

När vi gör en snabb rundfrågning bland journalister på några av de stora finlandssvenska redaktionerna konstaterar många att det tidigare fanns en sådan person, men den är nu bortsparad.

Vid Vasabladet nämns ändå Maria Åstrand, vid Åbo Underrättelser Marita Eriksson.

 

Anci Varoma ställer sig i princip realistiskt till omorganiseringar, eller som hon säger: ”Alla chefer vill väl sätta sina spår”.

Samtidigt förnekar hon inte att de hårdaste omläggningarna också har tunga följder, varav just uppsägningar känns mest konkret.

På Yle fick ungefär 74 personer gå 2014 och så sent som i våras hade Svenska Yle en egen runda, som slutade i att sju personer blev uppsagda.

I höstas lades också hela organisationen om, och just nu lever man i efterdyningarna av det.

”Folk blir alltid lite bortkollrade en stund. Hos oss söker den nya organisationen fortfarande sin form. Har den högsta ledningen inte kunnat motivera varför de gör de här ändringarna så blir förstås frustrationen ännu större.”

Ändå tycker hon att journalister numera förhåller sig bättre till omläggningar än förr.

”Jag kommer ihåg den första stora organisationsförändringen, som kom efter att vi under 1990-talet hade fått jobba i lugn och ro. Folk var i panik. Den var helt enkelt en stor chock för många. Det ordnades seminarier om hur man ska handskas med förändring, många motarbetade den och en del vägrade anpassa sig.”

Hon försökte också den gången stöda där det gick. Bland annat köpte hon Spencer Johnsons bestseller Vem snodde osten?, som är en metaforisk betraktelse av förändringar i arbetslivet (se fakta).

”Det är en jättebra bok, som jag läste och sedan fick den gå runt på redaktionen.”

 

Den första omläggningen har följts av väldigt många fler.

”Nu ändras ju organisationen ungefär vartannat år, och även om inledningen alltid är lite krånglig så har folk lärt sig att grundarbetet fortsätter, trots att helheterna justeras.”

Det som också, än så länge, har fortsatt är fredagskaffet.

Numera sköter Anci Varoma det bara varannan fredag, eftersom hon gick i deltidspension vid årsskiftet.

Sedan hösten dricks fredagskaffet dessutom med mindre hembakat än förr.

”Efter den senaste omorganiseringen blev vi alla i höstas en enda stor helhet. Ibland är det femtio, sextio stycken där på fredagar och då går det inte längre att alltid baka själv. Men något tilltugg finns alltid för dem som samlas.”

Olika typer i förändring

Spencer Johnsons ”Vem snodde osten?” (2000) är en allegori om fyra möss, som ska förhålla sig till att osten tar slut.

Sniff och Snabb: Tänker inte så mycket, utan letar efter ny ost. Då de hittar den äter de upp och rusar vidare.

Suck och Stön: Bekväma, tror att saker kan förbli som de varit. När osten tar slut blir Suck förvirrad och inväntar att osten dyker upp på den vanliga platsen. Då han förstår att osten är slut börjar han leta efter ny ost. Stön är övertygad om att osten är stulen och vill inte leta efter ny. Han stannar och väntar på att den ska komma tillbaka, men tynar småningom själv bort.

Bokens budskap är att man inte ska vara rädd för förändring.



10 2018
Arkisto
Säätövaraa. Alma-talossa ei ole omia työpisteitä, mutta sähköiset pöydät saa asetettua sopivalle korkeudelle. Toimittaja Tero Lehto työn ääressä.

Herra teknologia

Kokenut teknologiatoimittaja Tero Lehto ei piittaa ennakkoluuloista.

Suhdetyötä somejätissä

John Severinsonin työ Facebookissa on pitää toimittajat ja kustantajat tyytyväisinä. Hän ei kuitenkaan lupaa, että uutissivustoille syötetyn yleisön määrä palaisi ennalleen.

Media-alan johto on julkista kuvaansa tasa-arvoisempi

Journalisti selvitti päätoimittajien sukupuolijakauman. Laskelmien mukaan päätoimittajan tehtävät jakautuvat miehille ja naisille selvästi luultua tasaisemmin.

Medicin mot stress. ”Du behöver någonting, som inte har med jobbet att göra, som är din grej och som får dig att koppla av. För mig är det hästar, särskilt min häst Stella”, säger Jannika Lindén, journalist och arbetarskyddsfullmäktig på tidningen Östnyland.

Tygla den dåliga stressen

Osäkerhet, ett högt arbetstempo och för lite feedback. Jannika Lindén, journalist och arbetarskyddsfullmäktig på Östnyland listar orsaker till dålig stress och vad man kan göraför att förebygga den.

Kaikkien ei tarvitse tietää kaikkea

Journalistin tulisi aina kysyä, mikä on oikea yhteiskunnallinen kysymys, mikä taas työyhteisön sisäinen ristiriita, henkilökohtainen tragedia tai kerrassaan merkityksetön asia, kirjoittaa Janne Saarikivi.

EU ottaa somejäteiltä ja antaa kustantajille

EU:ssa valmistellaan uutta direktiiviä, joka voi tuoda luovien alojen tekijöille lisää rahaa. Kustantajat voisivat vaatia somejäteiltä korvauksia jaetusta journalismista.

Rakkaudesta lajiin. Tuula Kousa voisi halutessaan jäädä eläkkeelle jo vuoden kuluttua, mutta sellaista hänellä ei ole suunnitelmissa. ”Innostun aina uudelleen uusista kirjahankkeista ja siitä, että tämä on myös ihmissuhdetyötä. Työ on niin kivaa, ettei tunnu varsinaiselta työltä.”

Puoliksi agentti

Kun Tuula Kousa irtisanottiin Tammelta, hän ei halunnut vähään aikaan kuullakaan kirjoista. Pian hän ryhtyi kirjallisuusagentiksi ja totutteli maksamaan oman palkkansa.

Uutta taitoa. Siru Väisänen on suorittanut töiden ohessa digitaalisen muotoilun opintoja Arcada-ammattikorkeakoulussa Helsingissä. Hän kiittelee myös kansalais- ja työväenopistojen kursseja ammatin kannalta hyödyllisinä.

Paluu kesätoimittajaksi poiki töitä

Tonnin löytöpalkkiokaan ei tuonut toimitussihteerin paikkaa, mutta Siru Väisänen ei antanut periksi. Journalistien työllisyys on hieman kohentunut.

JSN: Neuvosto on toimintakykyinen

Julkisen sanan neuvoston puheenjohtaja Elina Grundströmin johtamistapaa on arvosteltu useissa artikkeleissa. Neuvoston jäsenten mukaan JSN toimii hyvin.

Kokovartalojuttu. Kun Ilkka Pernu paneutui sisäilma-asioihin, hän alkoi itsekin kokea työhuoneellaan outoja oireita, jotka sittemmin menivät ohi. ”Kuvastaa aihetta, että aloin jutunteon aikana tarkkailla omaakin vointiani normaalia herkemmin.” Pernun työhuone on Sastamalassa, missä myös hänen kotinsa on ollut jo vuosia.

Selvyyttä sisäilmaan

Jutunteko sisäilmaongelmista oli Ilkka Pernulle ”totuuden rajankäyntia”. ”Aina uudelle haastateltavalle soittaessani aloin epäillä aiempia näkemyksiäni”, Pernu kertoo Anna hyvän kiertää -juttusarjassa.

Lehdistönvapautta vai häiriköintiä?

Toimittaja-aktivisti Sam Husseini poistettiin Helsingin huippukokouksen tiedotustilaisuudesta kovin ottein.

Taustatyötä kunnes uutisrima ylittyy

Anne Kauranen, 36, aloitti elokuussa uutistoimisto Reutersin kahden hengen Suomen-toimituksessa kirjeenvaihtajana.

Keskisuomalaisen toimitussihteeri Seija Suihkonen potee korkean paikan kammoa, mutta riittävän korkealla korkeuden taju ja kammo katoavat.

Hyppy pelkoa päin

Seija Suihkonen pelkäsi korkeita paikkoja. Sitten hän päätti heittäytyä vapaapudotukseen lentokoneesta.

En del stress är bra

Kring 25 procent av finländarna upplever arbetsstress. När ska man oroa sig för en kollega eller vän som utbrister att hen är ”såå stressad” vid varje veckomöte?

Tukea järjestäytymiseen. Vikesin EU-rahoitteisessa ay-koulutuksessa Somaliassa pyritään muun muassa luomaan vuoropuhelua media-alan työntekijöiden ja työnantajien välille. Kouluttaja Abdalle Mumin puhui kesäkuussa toimittajille siitä, miksi työntekijöiden kannattaa järjestäytyä niin kansallisesti kuin työpaikoilla.

Vikesiä uhataan oikeustoimilla Keniassa

Sananvapaustyötä tekevää säätiötä yritetään sotkea erikoiseen oikeusjuttuun.

Työn julkisuus on kiusallista

Kehittyminen toimittajana tapahtuu julkisesti, on kyse sitten kirjoitustaidoista, esiintymisen sujuvuudesta tai ajattelun kehityksestä. Se on kiusallista ja luo paineita, kirjoittaa Anna-Sofia Nieminen.

Anna tilaa oivaltaa

Ville Tietäväisen ja Ville Hännisen tietokirjan keskeinen opetus koskee sekä kuvittajia suhteessa yleisöön että heitä, jotka tilaavat journalistisia kuvituksia, kirjoittaa Marja Honkonen.

Minällä on asiaa

Sitä minä ihmettelen, miksi Suomessa ei ole vaihtoehtoa journalistiselle minäilylle. Minäpä taidankin vallan alkaa The Economist -lehden asiakkaaksi. Viimeksi kun minä sitä luin, en minä löytänyt tietoa toimittajista, kirjoittaa Vesa Heikkinen.

Viettävällä tiellä

Rami Marjamäki nappasi täydellisen esimerkkikuvan siitä, millaista on ajaa täysperävaunullista tukkirekkaa Ruoveden havumetsien teillä.

Felet i våra stjärnor

Journalister ska förstås fundera på vilken roll de spelar när ”vanliga människor” på ett naivt sätt tillskrivs en endimensionell godhet. Det finns en risk för att pinsamt berörda journalister överkompenserar på ett osakligt sätt om de går från att glorifiera till att kritiskt granska, skriver Dan Lolax.

JSN: Journalisti voi joskus rikkoa lakia

Kannanoton mukaan poikkeustapauksissa yleisön tiedonsaantioikeuden varmistaminen saattaa edellyttää journalistilta toimintaa, joka voi olla tulkittavissa lainvastaiseksi.

Pressikortista mobiiliversio

Journalistiliitto on julkistanut matkapuhelimeen ladattavan pressikortin, joka tulee perinteisen muovikortin rinnalle.

Med vd-hjälp ska SPT växa

Styrelseordförande Patrik Stenvall förhandlade på eget initiativ med nyhetsbyrån SPT:s tilltänkta vd-kandidat Pär Landor.

Yhdistykset

Journalistiliiton jäsenyhdistykset tiedottavat.

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta