Kollega för guldkant. Under de år Anci Varoma arbetat som sekreterare, assistent och allt-i-allo vid Svenska Yle tycker hon att klimatet har hårdnat. Färre människor måste göra mer och det finns inte alltid tid till eftertanke.

Redaktionens kugghjul trivs i bakgrunden

Olika typer i förändring

Spencer Johnsons ”Vem snodde osten?” (2000) är en allegori om fyra möss, som ska förhålla sig till att osten tar slut.

Sniff och Snabb: Tänker inte så mycket, utan letar efter ny ost. Då de hittar den äter de upp och rusar vidare.

Suck och Stön: Bekväma, tror att saker kan förbli som de varit. När osten tar slut blir Suck förvirrad och inväntar att osten dyker upp på den vanliga platsen. Då han förstår att osten är slut börjar han leta efter ny ost. Stön är övertygad om att osten är stulen och vill inte leta efter ny. Han stannar och väntar på att den ska komma tillbaka, men tynar småningom själv bort.

Bokens budskap är att man inte ska vara rädd för förändring.

JOURNALISTI
10.11.2017

Jeanette Björkqvist, text
Karl Vilhjálmsson, foto

Hon har jobbat i ”sektorer” och i ”bollar”. Någon gång var det ”linjer”, en annan gång ”lådor”. Organisationsändringar till trots har Anci Varoma, 64, skött det grundjobb som ska göras på en redaktion.

Under de knappt trettio år som gått sedan Anci Varoma, tidigare sekreterare och numera assistent, första gången steg in på Svenska Yle har det gjorts så många omorganiseringar att hon inte kan räkna dem.

”Jag har jobbat på så många redaktioner med en så massa olika system omkring mig att jag inte minns alla. Men trots att organisationerna byggs om så finns det ett grundarbete som måste göras. Så har det varit på 1980-talet och så är det i dag.”

För henne själv har det betytt att hon under åren skött allehanda löpande uppgifter på en lång rad redaktioner.

Sedan 2015 är hon knuten som assistent till nyhetsredaktionen, och numera ser hon bland annat till att både räkningar och frilansarnas arvoden betalas ut som de ska.

Ibland strider hon med de tekniska systemen som också tenderar genomgå förändringar och fungerar som stödperson så inte alla behöver slåss med dem.

”Jag försöker se till att ingen behöver slå huvudet i väggen för onödiga saker.”

Sedan i höstas gör hon det för första gången tillsammans med ett gäng kolleger, ledda av utvecklingschef Anna von Weissenberg. Sammanlagt jobbar nio personer med administration på Svenska Yle – i Böle, Vasa, Åbo och Ekenäs.

”Tidigare har jag varit något av en ensamvarg på olika redaktioner utan några egentliga kolleger. Jag har varit allas och ingens kollega. Det hann gå några år då jag inte ens gick på möten eftersom jag inte hörde någonstans. Så är det inte längre och det tycker jag är bra.”

Det administrativa, ja. Hur man fungerar i den rollen beror förstås på hurdan slags person man är. Anci Varoma har valt att inte bara fokusera på siffersystemen, utan håller gärna ett öga på dem som jobbar omkring henne.

”Jag har säkert alltid varit en person som bryr mig om folk och då blir det kanske så att man gör lite utöver det som krävs av en.”

Konkret kan det betyda att hon ser till att köket hålls städat (”Det tar ju bara några minuter”), att hissen fungerar (”Någon måste ringa reparatören om den är trasig”), att toaletten spolar som den ska (”Jag kan ju lika gärna göra det så det blir fixat”)…

Det kan också betyda att hon dukar upp till fredagskaffe för redaktörer och medarbetare och dessutom ser till att det ofta står någonting hembakat på bordet.

”Nå jo. Fast jag vill inte framstå som en kaffekokare. Det är ju inte mitt egentliga jobb. Det kan låta banalt men det betyder väldigt mycket då man får sitta och umgås med kollegerna en stund varje fredag.”

Små saker som ökar trivseln, säger Anci Varoma.

 

Många journalister vid fasta redaktioner känner till den här typen av nödvändiga kugghjul som utan att göra något stort väsen av sig styr upp det praktiska.

Dels handlar det om konkret byråkrati. Dels handlar det om att finnas där, kanske hålla lite ordning på redaktionens kaospiloter, ha ett extra öra om någon behöver lasta av sig.

Det många också vet är att just de här stöttepelarna de senaste åren har rensats ut från flera redaktioner i samband med samarbetsförhandlingar.

När vi gör en snabb rundfrågning bland journalister på några av de stora finlandssvenska redaktionerna konstaterar många att det tidigare fanns en sådan person, men den är nu bortsparad.

Vid Vasabladet nämns ändå Maria Åstrand, vid Åbo Underrättelser Marita Eriksson.

 

Anci Varoma ställer sig i princip realistiskt till omorganiseringar, eller som hon säger: ”Alla chefer vill väl sätta sina spår”.

Samtidigt förnekar hon inte att de hårdaste omläggningarna också har tunga följder, varav just uppsägningar känns mest konkret.

På Yle fick ungefär 74 personer gå 2014 och så sent som i våras hade Svenska Yle en egen runda, som slutade i att sju personer blev uppsagda.

I höstas lades också hela organisationen om, och just nu lever man i efterdyningarna av det.

”Folk blir alltid lite bortkollrade en stund. Hos oss söker den nya organisationen fortfarande sin form. Har den högsta ledningen inte kunnat motivera varför de gör de här ändringarna så blir förstås frustrationen ännu större.”

Ändå tycker hon att journalister numera förhåller sig bättre till omläggningar än förr.

”Jag kommer ihåg den första stora organisationsförändringen, som kom efter att vi under 1990-talet hade fått jobba i lugn och ro. Folk var i panik. Den var helt enkelt en stor chock för många. Det ordnades seminarier om hur man ska handskas med förändring, många motarbetade den och en del vägrade anpassa sig.”

Hon försökte också den gången stöda där det gick. Bland annat köpte hon Spencer Johnsons bestseller Vem snodde osten?, som är en metaforisk betraktelse av förändringar i arbetslivet (se fakta).

”Det är en jättebra bok, som jag läste och sedan fick den gå runt på redaktionen.”

 

Den första omläggningen har följts av väldigt många fler.

”Nu ändras ju organisationen ungefär vartannat år, och även om inledningen alltid är lite krånglig så har folk lärt sig att grundarbetet fortsätter, trots att helheterna justeras.”

Det som också, än så länge, har fortsatt är fredagskaffet.

Numera sköter Anci Varoma det bara varannan fredag, eftersom hon gick i deltidspension vid årsskiftet.

Sedan hösten dricks fredagskaffet dessutom med mindre hembakat än förr.

”Efter den senaste omorganiseringen blev vi alla i höstas en enda stor helhet. Ibland är det femtio, sextio stycken där på fredagar och då går det inte längre att alltid baka själv. Men något tilltugg finns alltid för dem som samlas.”

Olika typer i förändring

Spencer Johnsons ”Vem snodde osten?” (2000) är en allegori om fyra möss, som ska förhålla sig till att osten tar slut.

Sniff och Snabb: Tänker inte så mycket, utan letar efter ny ost. Då de hittar den äter de upp och rusar vidare.

Suck och Stön: Bekväma, tror att saker kan förbli som de varit. När osten tar slut blir Suck förvirrad och inväntar att osten dyker upp på den vanliga platsen. Då han förstår att osten är slut börjar han leta efter ny ost. Stön är övertygad om att osten är stulen och vill inte leta efter ny. Han stannar och väntar på att den ska komma tillbaka, men tynar småningom själv bort.

Bokens budskap är att man inte ska vara rädd för förändring.



5 2019
Arkisto

Toimittaja Aarno Malin tutki ihmismielen sairaimpia puolia ja sairastui itse

Journalistit joutuvat kohtaamaan mieltä järkyttävää materiaalia, mutta sen käsittelyyn on tarjolla vain vähän keinoja. Aarno Malin löysi Tor-verkosta sivuston täynnä lasten kiduttamista. Hän kirjoitti aiheesta jutun ja päätyi traumaterapiaan.

"Musiikkijournalismista on tehty musiikkibisneksen vihollinen"

Nykytilanteesta on syyttäminen erityisesti isoja artisteja ja heidän levy-yhtiöitään, kirjoittaa toimittaja Mervi Vuorela

Ylensyömät

Yle käyttää ohjelmahankinnoissaan paljon rahaa ja valtaa. Freejournalisteille, ohjaajille ja muille sisällöntuottajille yhtiö näyttäytyy joskus kyykyttävänä jättiläisenä. 24 tekijää kertoi Journalistille kokemuksistaan Ylen hankintakoneiston rattaissa.

Hallitusohjelma herättää toivoa – nousemmeko vihdoin pohjoismaiselle tasolle?

Media poikkeaa suurimmasta osasta muuta liiketoimintaa, ja median tukeminen oikeilla tavoilla on demokratian tukemista, kirjoittaa Journalistin päätoimittaja Maria Pettersson.

Suosittelet kaikille päätoimittajille politiikkaan lähtemistä, Jouni Kemppainen

Maaseudun Tulevaisuuden päätoimittaja Jouni Kemppainen lähti eurovaaliehdokkaaksi, koska Juha Sipilä pyysi.

Näin käsikirjoituksesta syntyy esikoiskirja

Keväällä 2017 kustannustoimittaja Petra Maisonen avasi Tammen sähköpostista Satu Vasantolan käsikirjoituksen. Kirja valmistui vuodessa, mutta työ sen parissa jatkuu yhä.

Politiikan toimittajien työ muistuttaa scifiä, fantasiaa ja kauhua

Vaalien kaltaisissa julkisissa spektaakkeleissa ihmisten on varsin helppoa tarkistaa itse, mitä tapahtui. Ei siihen väliin tarvita toimittajaa. Sen sijaan asiantuntevaa toimittaja tarvitaan kuvailemaan, mitä muuta olisi voinut tapahtua, kirjoittaa Janne Zareff.

Yritys ja erehdys

On arkipäivää, että oikeinkirjoitusohjeiden vastaiset yritysnimet lipuvat lehteen sellaisenaan kenenkään puuttumatta, vaikka aihetta olisi, kirjoittaa Ville Eloranta.

Vaikka Spleenish-kirjan tekeminen oli voimauttavaa, Ulla Donner pelkäsi, että tulos olisi muiden mielestä itsekeskeinen ja tylsä. ”Siksi olen ollut tosi iloinen, kun lukijat ovat kertoneet tunnistaneensa siitä itseään. Kun huomaa muidenkin pohtivan samoja ongelmia, ne eivät enää tunnu niin hallitsemattomilta.”

Freelancekuvittaja Ulla Donner teki ahdistavista tunteistaan sarjakuvakirjan

Omia kokemuksiaan saa käsitellä juuri niin hilpeästi tai epäkunnioittavasti kuin haluaa. Toisten kokemusten kanssa olisi vaikeampaa, Ulla Donner sanoo.

När FNB lades ner lyfte Ny Tids chefredaktör Janne Wass upp frågan om hur statsstödet för tidningar på minoritetsspråk ska fördelas. ”Jag ansåg då och anser fortfarande att stödet inte ska gå oavkortat till SPT eftersom det är att kanalisera pengarna till KSF Media och HSS Media.”

Statsstöd öppnade dörrar för finlandssvenska medier

I fjol gick hela statsstödet för tidningar på minoritetsspråk för första gången till enbart svenskspråkiga aktörer. För Ny Tid och Nyhetsbyrån SPT är externa stöd ”avgörande”.

Käyttääkö ostaja sinua pankkina? Freelancerin kannattaa olla tarkkana maksuajoista

Laki rajaa maksuajan pituuden yritysten välisessä kaupassa 30 päivään, mutta tästä voidaan poiketa sopimalla. Mediayritykset käyttävät mahdollisuutta kernaasti, kirjoittaa Journalistiliiton freelance-asioista vastaava lakimies Hannu Hallamaa.

I kläm mellan lördagskorven och avokadon

Att skriva om klimatfrågan är bland det känsligaste man kan ta sig för. Det påminner närmast om flyktingfrågan 2016, skriver Journalistens nya kolumnist Mikaela Löv-Alden.

Kun toimittaja kysyy, hänelle vastataan

”Kaupunginjohtajalle kenties syyte sairaalajupakassa. Kukaan ei halua kommentoida” -juttu tuskin olisi nähnyt päivänvaloa Keskisuomalaisessa. Oli siis aika vaihtaa haastattelutaktiikkaa, Heikki Kuutti kirjoittaa.

Etujärjestön sielu

Kuolleita: Asiamies Arja Hellman 6. 2. 1946 Heinola  – 13. 5. 2019 Helsinki

Luonnonvoima

Kuolleita: Toimittaja Anna-Kaisa Hermunen 17. 2. 1948 Laukaa – 3. 5. 2019 Laukaa

Kannustava kulttuuritoimittaja

Kuolleita: toimittaja Oiti Kotamo 5. 8. 1925 Virrat – 10. 2. 2019 Savonlinna

Suurisydäminen toimittaja

Kuolleita: Toimittaja Irene Sillanpää 26. 6. 1958  Helsinki – 12. 1. 2019 Helsinki

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta