Författare sågar litteraturkritik

De finlandssvenska tidningsredaktionerna får besk kritik av författare som tycker att litteraturrecensionerna blir sämre och sämre.

Författare ser tendenser till att bokrecensioner blir mindre analytiska och mer refererande. ”En recension ska inte vara ett referat av handlingen, men det är en svår balansgång för en recensent att veta hur mycket som ska avslöjas”, säger Fredrik Sonck, kulturchef på Hufvudstadsbladet.

JOURNALISTI
29.9.2017

Johan Svenlin, text
Karl Vilhjamsson, foto

När romanen Själarnas ö kom ut i början av september hettade debatten om recensionsverksamheten i Svenskfinland till igen. Författaren själv, Johanna Holmström, skrev en kolumn i KSF Medias tidning Östnyland (Konstkritik som ger huvudvärk, 12.9), där hon hävdar att recensionstekniken i de finlandssvenska tidningarna försämrats radikalt under hennes tretton år som publicerad författare.

”Recensionerna är i dagens läge betydligt kortare, mycket mindre analytiska (om alls) och ibland snudd på fullständigt inkompetenta… Det är beklämmande att i dagstidningar se professionella människor, självutsedda smakdomare, skriva långa och kompetenta handlingsreferat som jag dessvärre skulle vara tvungen att underkänna i klassrummet med motiveringen; ledsen, men det var en recension du skulle skriva”, löd Holmströms dom.

Kritiken mot kritiken togs in på redaktionerna, men med vissa reservationer.

”Jag säger inte att hon har fel. Recensioner har i snitt blivit kortare och de skrivs ofta under tidspress. Det har även hänt att författare skällt på oss eftersom vi inte haft recension på recensionsdag”, säger Patrik Back, kulturchef på Vasabladet.

Han medger att alla recensioner inte är välskrivna eller i dialog med konstverket, men han vill inte heller hålla med om att det var bättre förr.

”Ur ett historiskt perspektiv, åtminstone på Vasabladets kulturredaktion, är recensioner en relativt ny form som skiftat genom åren. Jag har också läst hätska, politiskt laddade recensioner från 1970-talet, som möjligen inte skulle mottas väl i dag.”

Hufvudstadsbladets kulturchef Fredrik Sonck håller med Johanna Holmström i vissa avseenden, men tycker att hon överdriver när hon hävdar att många recensenters texter skulle bli underkända på högstadiet.

”Åtminstone publiceras inga sådana recensioner i Hufvudstadsbladet. Jag har som princip att inte recensera frilansares recensioner offentligt, men självklart finns det också recensioner som inte helt lyckas kommunicera med det recenserade verket och jag förstår att det kan kännas tufft för en enskild konstnär.”

 

Han påminner om att recensioner inte i första hand skrivs för konstnärerna som skapat verken.

”Den primära mottagaren av texten är den läsande offentligheten. Konstnären är bara den sekundära mottagaren.”

Varken Back eller Sonck skyller eventuella bristfälliga recensioner på minskade budgetanslag.

”Sedan jag började som kulturchef för tre år sedan har KSF Media samarbetsförhandlat två gånger och redaktionen har blivit mycket mindre. Mot den bakgrunden har recensionsverksamheten klarat sig bra”, anser Sonck.

”Det är ett ju ett känt faktum att dagstidningar i Svenskfinland inte betalar några feta honorar. Jag hör till den generation som började den journalistiska banan med att recensera skivor, konserter eller konstutställningar. Vi skrev i första hand för att vi ville skriva, i andra hand för honoraret. En sak som förvånar mig är att jag som kulturchef ytterst sällan blir kontaktad av unga som vill skriva om till exempel popmusik”, berättar Back.

Sonck och Back är eniga om att det är svårare att rekrytera frilansrecensenter inom scenkonst och musik än inom litteratur.

”När det gäller litteratur finns det duktiga kritiker att tillgå. Ibland anlitar vi recensenter från Sverige för att våra finlandssvenska medarbetare inte vill recensera verk av författare som de är nära bekanta med.”

”För Vasabladet är revyerna en mycket viktig del av kulturbevakningen, medan vi inte har en hundraprocentig täckning av finlandssvensk bokutgivning. Det förväntas att vi ska recensera varje revy i vårt spridningsområde och det kräver en viss prioritering inom kulturbevakningen.”

Johanna Holmström fick fart på diskussionerna, men hon avböjer att bli intervjuad för Journalisten med motiveringen:

”Jag har valt att inte kommentera ämnet i kolumnen ytterligare. Jag sade det jag hade att säga i den och sedan finns det andra som kan diskutera vidare.”

 

Och visst har det diskuterats vidare, inte minst i Västra Nyland. Där har barnboksförfattaren Minna Lindeberg lett ett uppror, påhejad av författarkollegor som Monika Fagerholm och Katarina von Numers-Ekman, och krävt att få till ett krismöte med redaktionsledningen på VN.

”Jag vill lyfta fram fegheten och ohederligheten i deras brutna löften som för ett år sedan gavs om en högklassig och skarp kulturbevakning. Litteraturrecensioner borde skrivas av välutbildade och specialiserade recensenter och kulturjournalister som också innehar ett stort personligt intresse för litteratur och konst och som odlar sin egen recensionskonst på ett ansvarsfullt och medvetet sätt”, skriver Lindeberg per e-post.

En snabb koll över årets bokrecensioner i VN visar att fyra av elva boktitlar hittills i år recenserats av tidningens allmänreportrar. Övriga sju har skrivits av frilansande litteraturkritiker.

”För att recensera en stor roman som till exempel Själarnas ö, en historisk roman, ett stycke kvinnohistoria, behöver redaktionen definitivt hyra in sina frilansskribenter som de pratade om. Det är inte varje år en dylik bok skrivs”, anser Lindeberg.

Det är ungefär ett år sedan KSF Medias samarbetsförhandlingar resulterade i en stor omställning för koncernens tidningar, inte minst för VN. Utgivningen för papperstidningen minskade från fem dagar i veckan till två dagar och de redaktörer som fick fortsätta på tidningen blev allmänredaktörer. Enligt VN:s chefredaktör Marina Holmberg har varken tidningens kulturbevakning eller litteraturrecensionerna tappat mer än andra sektioner.

”Förändringen förra året innebar också att innehållet i tidningen ska vara helt lokalt, men för kulturen har vi undantag eftersom vi också bevakar Åbo Svenska Teater, Svenska Teatern i Helsingfors och finlandssvensk litteratur. Vi har ett väldigt brett kulturliv i vårt eget område och vi måste hitta en balans i hela utbudet”, förklarar Holmberg.

Hon ser inte att litteraturkritik skulle ha fått lida mer än andra grenar när resurserna minskat.

”Vi har flera utomstående recensenter och söker ständigt nya medarbetare. Nyligen har två av våra frilansskribenter inom litteratur rekryterats av förlag och det är inte lätt att hitta nya”, säger Marina Holmberg.

Lindeberg har en lösning på rekryteringsproblemen.

”Redaktionerna kunde vara i kontakt med Författareföreningen, om de vill rekrytera behöriga recensenter. Vi behöver tillsammans leta fram kompetenta personer som kunde tänkas sköta uppgiften.”

Kris eller inte – i oktober kommer Lindeberg att få sin önskan om ett möte mellan författare och KSF Medias ledning uppfylld. Datum är ännu inte spikat.



14 2018
Arkisto

Synkkä salaisuus

Toimittaja Ari Lahdenmäki on kirjoittanut lukuisia juttuja etiikasta ja naisten oikeuksista. Marraskuussa hän sai kaksi tuomiota seksuaalirikoksista. Journalisti haastatteli kahtatoista naista, jotka kertovat lisää Lahdenmäen pimeästä puolesta.

Akateeminen iltapäivälehtimies

Pasi Kivioja ennustaa väitöskirjassaan painettujen iltapäivälehtien loppua.

Villille tv-alalle toivotaan tes-suitsia

Elokuva- ja tv-alan työehtosopimuksesta halutaan yleissitova. Journalistiliitto toivoo päätöksen kohentavan alan palkkatasoa.

Utu-uutiset sumentavat todellisuuden

Uutiset kauppakeskuksen vaikeuksista tai alhaisen syntyvyyden aiheuttamasta huoltosuhdehuolesta eivät ole valheita. Silti ne vääristävät asioiden mittakaavan valeuutisille ominaiseen tapaan, kirjoittaa Janne Saarikivi.

Stor i truten. Mikael Sjövall är tillbaka i rollen som journalist och uppskattar möjligheten att ställa också de obekväma frågorna. ”Jag har alltid haft svårt att arbeta med tillrättalagd information där man på skyler över obekväma saker och bäddar in sanningen i begreppsliga rökridåer.”

En reporter som skyr rökridåer

Propagandabranschen kändes som en tvångströja för Mikael Sjövall. Som journalist får han ställa de besvärliga frågorna och berätta sanningen utan att bädda in den.

Vaikuttajasta vuorovaikuttajaksi

Yle tavoittelee tiiviimpää yleisösuhdetta sallimalla uutisten kommentoinnin. Suunnitelmissa on, että toimittajat käyttävät jatkossa osan työajastaan yleisön kanssa keskusteluun. Kyse voi olla uutistyön murroksesta, jossa toimittajien ammatti-identiteettiä määritellään uudelleen.

Toimittaja Tapio Mainio (oik.) työskentelee eläkeläisenä yhtä paljon kuin päivätyössä Helsingin Sanomissa. Nyt toimeksiantajia on useita. Yksi niistä on Kauppalehti, johon hän haastatteli metsänomistaja Jorma Seppästä Suomussalmella.

Samalla viivalla

Moni toimittaja jatkaa työntekoa eläkkeelle jäätyään. Töitä tekemällä voi päästä samaan ansiotasoon kuin aktiiviuran aikana.

Valokuvan puolustaja. Marina Ekroos perusti startupin suojellakseen valokuvakulttuuria, mutta ei ehdi itse enää juurikaan kuvata.

Oikeutta valokuville

Valokuvaaja Marina Ekroos haluaa pelastaa maailman huonosti rajatuilta valokuvilta.

Av kärlek till värvet

I Sverige visar en utredning att mediehusen de senaste åren kraftigt har dumpat frilansarnas arvoden. Något stort engagemang från dem som har fasta jobb har veterligen inte hörts av, skriver Jeannette Björkvist.

Raimo Tyykiluodon on 12 diktaattoria -sarjaa tehdessään pitänyt miettiä, miten kertoa diktaattorien teoista sekä aiheen vaatimalla vakavuudella että koukuttaen kuuntelijat. ”Kaikkea ei pidä kertoa paasaten sormi pystyssä, vaan kuuntelijalle pitää antaa mahdollisuus oivaltaa. Silloin asiat jäävät parhaiten mieleen.”

Sairaan kiinnostavat diktaattorit

Raimo Tyykiluoto mietti aloittaessaan 12 diktaattoria -radiosarjan tekemistä, miten kertoa julmuuksista pröystäilemättä. ”Sarjassa on myös tragikoomisuutta, joka tekee siitä kuunneltavan”, hän kertoo.

Vaarallinen suhde

Kriitikot usein tuntevat oman taiteenlajinsa tekijöitä. Milloin suhde on liian läheinen?

Koska Anni Kuittisen kansantanssiryhmän Motoran Pelmakat jäsenet asuvat eri paikkakunnilla ryhmä harjoittelee vain kerran kuussa. Intensiivisinä tanssiviikonloppuina harjoitustunteja kertyy yhteensä 10 – 14.

Ylpeästi kansantanssija

Anni Kuittinen haluaa murtaa kansantanssia koskevia ennakkoluuloja.

Nopea paluu journalistiksi

Sanna Keskinen, 44, aloittaa tammikuussa Kainuun Sanomien päätoimittajana.

Mediakunta hallituksen tärkein onnistuminen

Journalistiliitto saa joulukuussa uuden valtuuston ja hallituksen. Journalisti selvitti, missä nykyinen hallitus on mielestään onnistunut ja missä jäi parantamisen varaa.

Lapsuuden loppu

Kolmas kerta voisi sanoa toden, mutta sitä toimittaja Simo Ahtee ei uskalla Don Rosan haastattelussa yrittää.

Kieli, alkeet

Se että ihmiset käyttävät vapaamuotoisessa ilmaisussaan englanninkielisiä sanoja ja puhekielisiä muotoja, ei ole kielen rappiota. Se on tavallista kielellistä vaihtelua, kielen rikkautta, kirjoittaa Vesa Heikkinen.

Karhea kirja rikostoimittamisesta

Mielenkiintoisinta Oikeustoimittajien 30-vuotisjuhlakirjassa, Etusivun rikoksissa on juttuprosessien avaaminen ja toimittajan työhön liittyvät inhimilliset yksityiskohdat, kirjoittaa Marja Honkonen.

Höga inkomster med två roller

Personer som både är vd och chefredaktör, så kallade publishers, ligger på topp när man jämför förvärvsinkomsterna 2017 bland mediecheferna i Svenskfinland.

Othman fortsätter skriva

I veckan firades Henrik ”Otis” Othmans sista arbetsdag på Österbottens Tidning (ÖT). Othman hann jobba på ÖT, tidigare Jakobstads Tidning, i nästan 40 år. Han kommer som pensionär att titulera sig publicist.

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta