Författare sågar litteraturkritik

De finlandssvenska tidningsredaktionerna får besk kritik av författare som tycker att litteraturrecensionerna blir sämre och sämre.

Författare ser tendenser till att bokrecensioner blir mindre analytiska och mer refererande. ”En recension ska inte vara ett referat av handlingen, men det är en svår balansgång för en recensent att veta hur mycket som ska avslöjas”, säger Fredrik Sonck, kulturchef på Hufvudstadsbladet.

När romanen Själarnas ö kom ut i början av september hettade debatten om recensionsverksamheten i Svenskfinland till igen. Författaren själv, Johanna Holmström, skrev en kolumn i KSF Medias tidning Östnyland (Konstkritik som ger huvudvärk, 12.9), där hon hävdar att recensionstekniken i de finlandssvenska tidningarna försämrats radikalt under hennes tretton år som publicerad författare.

”Recensionerna är i dagens läge betydligt kortare, mycket mindre analytiska (om alls) och ibland snudd på fullständigt inkompetenta… Det är beklämmande att i dagstidningar se professionella människor, självutsedda smakdomare, skriva långa och kompetenta handlingsreferat som jag dessvärre skulle vara tvungen att underkänna i klassrummet med motiveringen; ledsen, men det var en recension du skulle skriva”, löd Holmströms dom.

Kritiken mot kritiken togs in på redaktionerna, men med vissa reservationer.

”Jag säger inte att hon har fel. Recensioner har i snitt blivit kortare och de skrivs ofta under tidspress. Det har även hänt att författare skällt på oss eftersom vi inte haft recension på recensionsdag”, säger Patrik Back, kulturchef på Vasabladet.

Han medger att alla recensioner inte är välskrivna eller i dialog med konstverket, men han vill inte heller hålla med om att det var bättre förr.

”Ur ett historiskt perspektiv, åtminstone på Vasabladets kulturredaktion, är recensioner en relativt ny form som skiftat genom åren. Jag har också läst hätska, politiskt laddade recensioner från 1970-talet, som möjligen inte skulle mottas väl i dag.”

Hufvudstadsbladets kulturchef Fredrik Sonck håller med Johanna Holmström i vissa avseenden, men tycker att hon överdriver när hon hävdar att många recensenters texter skulle bli underkända på högstadiet.

”Åtminstone publiceras inga sådana recensioner i Hufvudstadsbladet. Jag har som princip att inte recensera frilansares recensioner offentligt, men självklart finns det också recensioner som inte helt lyckas kommunicera med det recenserade verket och jag förstår att det kan kännas tufft för en enskild konstnär.”

 

Han påminner om att recensioner inte i första hand skrivs för konstnärerna som skapat verken.

”Den primära mottagaren av texten är den läsande offentligheten. Konstnären är bara den sekundära mottagaren.”

Varken Back eller Sonck skyller eventuella bristfälliga recensioner på minskade budgetanslag.

”Sedan jag började som kulturchef för tre år sedan har KSF Media samarbetsförhandlat två gånger och redaktionen har blivit mycket mindre. Mot den bakgrunden har recensionsverksamheten klarat sig bra”, anser Sonck.

”Det är ett ju ett känt faktum att dagstidningar i Svenskfinland inte betalar några feta honorar. Jag hör till den generation som började den journalistiska banan med att recensera skivor, konserter eller konstutställningar. Vi skrev i första hand för att vi ville skriva, i andra hand för honoraret. En sak som förvånar mig är att jag som kulturchef ytterst sällan blir kontaktad av unga som vill skriva om till exempel popmusik”, berättar Back.

Sonck och Back är eniga om att det är svårare att rekrytera frilansrecensenter inom scenkonst och musik än inom litteratur.

”När det gäller litteratur finns det duktiga kritiker att tillgå. Ibland anlitar vi recensenter från Sverige för att våra finlandssvenska medarbetare inte vill recensera verk av författare som de är nära bekanta med.”

”För Vasabladet är revyerna en mycket viktig del av kulturbevakningen, medan vi inte har en hundraprocentig täckning av finlandssvensk bokutgivning. Det förväntas att vi ska recensera varje revy i vårt spridningsområde och det kräver en viss prioritering inom kulturbevakningen.”

Johanna Holmström fick fart på diskussionerna, men hon avböjer att bli intervjuad för Journalisten med motiveringen:

”Jag har valt att inte kommentera ämnet i kolumnen ytterligare. Jag sade det jag hade att säga i den och sedan finns det andra som kan diskutera vidare.”

 

Och visst har det diskuterats vidare, inte minst i Västra Nyland. Där har barnboksförfattaren Minna Lindeberg lett ett uppror, påhejad av författarkollegor som Monika Fagerholm och Katarina von Numers-Ekman, och krävt att få till ett krismöte med redaktionsledningen på VN.

”Jag vill lyfta fram fegheten och ohederligheten i deras brutna löften som för ett år sedan gavs om en högklassig och skarp kulturbevakning. Litteraturrecensioner borde skrivas av välutbildade och specialiserade recensenter och kulturjournalister som också innehar ett stort personligt intresse för litteratur och konst och som odlar sin egen recensionskonst på ett ansvarsfullt och medvetet sätt”, skriver Lindeberg per e-post.

En snabb koll över årets bokrecensioner i VN visar att fyra av elva boktitlar hittills i år recenserats av tidningens allmänreportrar. Övriga sju har skrivits av frilansande litteraturkritiker.

”För att recensera en stor roman som till exempel Själarnas ö, en historisk roman, ett stycke kvinnohistoria, behöver redaktionen definitivt hyra in sina frilansskribenter som de pratade om. Det är inte varje år en dylik bok skrivs”, anser Lindeberg.

Det är ungefär ett år sedan KSF Medias samarbetsförhandlingar resulterade i en stor omställning för koncernens tidningar, inte minst för VN. Utgivningen för papperstidningen minskade från fem dagar i veckan till två dagar och de redaktörer som fick fortsätta på tidningen blev allmänredaktörer. Enligt VN:s chefredaktör Marina Holmberg har varken tidningens kulturbevakning eller litteraturrecensionerna tappat mer än andra sektioner.

”Förändringen förra året innebar också att innehållet i tidningen ska vara helt lokalt, men för kulturen har vi undantag eftersom vi också bevakar Åbo Svenska Teater, Svenska Teatern i Helsingfors och finlandssvensk litteratur. Vi har ett väldigt brett kulturliv i vårt eget område och vi måste hitta en balans i hela utbudet”, förklarar Holmberg.

Hon ser inte att litteraturkritik skulle ha fått lida mer än andra grenar när resurserna minskat.

”Vi har flera utomstående recensenter och söker ständigt nya medarbetare. Nyligen har två av våra frilansskribenter inom litteratur rekryterats av förlag och det är inte lätt att hitta nya”, säger Marina Holmberg.

Lindeberg har en lösning på rekryteringsproblemen.

”Redaktionerna kunde vara i kontakt med Författareföreningen, om de vill rekrytera behöriga recensenter. Vi behöver tillsammans leta fram kompetenta personer som kunde tänkas sköta uppgiften.”

Kris eller inte – i oktober kommer Lindeberg att få sin önskan om ett möte mellan författare och KSF Medias ledning uppfylld. Datum är ännu inte spikat.

29.9.2017
Facebook

Johan Svenlin, text
Karl Vilhjamsson, foto

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
93. vuosikerta