Åbo den 18 augusti 2017

Att diskutera bevakningen av dådet i Åbo är att diskutera en fråga som journalister, av tvång och nödvändighet, måste återkomma till: Varför behövs vi, skriver Dan Lolax.

För tre veckor sedan mördades två människor på Salutorget i Åbo. Gärningsmannen knivskar ytterligare åtta personer, några av dem allvarligt.

Mycket känns irrelevant i jämförelse men det är viktigt att göra iakttagelser och dra slutsatser. Det här gäller inte minst för journalistiken.

Att diskutera bevakningen av dådet är att diskutera en fråga som journalister, av tvång och nödvändighet, måste återkomma till: Varför behövs vi?

 

Jag gör tre iakttagelser. Den första: situationen den där fredagseftermiddagen på Salutorget var kaotisk. I rapporteringen förekom felaktiga påståenden, motstridiga uppgifter och overifierade vittnesmål.

Visst, man kan önska att journalisternas agerande var lika fokuserat som polisens, som grep gärningsmannen tre minuter efter det första nödsamtalet, men det vore orättvist.

Exakt information förutsätter ofta gott om tid och ett avslutat skeende. Båda är allmänt taget en bristvara för journalister, och i synnerhet i det här fallet.

Men nyhetsredaktionerna ska inte använda det som en ursäkt. I stället ska de tänka på hur kaotiska skeenden ramas in.

Hur signalerar vi att det folk tar del av är osäker information? En möjlighet är att i ljud, bild och text ha en standardfras som upprepar att det handlar om ett pågående händelseförlopp, om inte säkerställd information.

Det här är inte att dra undan mattan för vår trovärdighet. Vi behövs inte för att låtsas veta, utan för att berätta det vi vet.

 

Den andra iakttagelsen utgår från Jussi Halla-ahos attack på Turun Sanomats journalist Rebekka Härkönen.

När Sannfinländarnas ordförande spred lögner om Härkönens intervju med en asylsökande handlade det inte om ett misstag. Det var ett kalkylerat drag för att underminera etablerade nyhetsmedier när de behövdes som mest.

Halla-ahos beteende blev nyhetsrubriker, vilket var bra. Tyvärr uteblev det politiska fördömandet, trots att den sannfinländska smutskastningen fick konsekvenser för andra än journalister.

Om något visar det att journalister behövs för att stödja varandra.

 

Iakttagelse nummer tre: knivattackens politiska konsekvenser. En del politiker drabbades av det som forskare kallat ”moralisk panik”.

Även om motiven bakom dådet, förverkligandet och gärningsmannens bakgrund var okända ville många skärpa det ena och det andra i finländsk asylpolitik och annan lagstiftning som kunde tänkas tangera fallet.

Den här typen av förhastade slutsatser präglade också den mediala bevakningen. Dagarna efter dådet genomförde Iltalehti med Taloustutkimus hjälp en opinionsundersökning där terrorism och invandring föstes ihop.

Att det här skedde bara några dagar efter attacken är förstås problematiskt, liksom att frågorna ställde deltagarna inför valet mellan ”hårda och mjuka åtgärder”.

Vem skulle inte vilja ta itu med hårdhandskarna mot terrorister? Strunt samma att det är oklart varför förebyggande av marginalisering är en ”mjuk åtgärd” eller vad utökandet av myndigheternas befogenheter innebär.

Den här typen av okritiska antaganden, ofta ursäktade för att de speglar en folklig vilja, är det som nyhetsmedier ska granska, inte göra sig själva skyldiga till.

Därför behövs vi.

8.9.2017
Facebook

Dan Lolax

dan.lolax@aumedia.fi

Skribenten är samhällsreporter på Åbo Underrättelser. Skriver Nyhetsbloggen.

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
93. vuosikerta