Mitt sommarlov

JOURNALISTI
9.6.2016

Magnus Londen, text

magnus.londen@gmail.com

Skribenten är frilansjournalist och författare från Helsingfors.

I en tid där alla snackar om berättelsen men få ges tid att faktiskt berätta är sommaren rena högtiden. Och den högtiden stavas Sommarprat, skriver Magnus Londen.

En gång förra sommaren fick jag upp baken ur hängmattan. Springskorna på, podden i shortsfickan, ut i skogen. Jag såg fram emot fågelsång, älgspår och blåbär.

Men så hände något. Jag knäppte på podden, valde på måfå en gammal ljudfil, litade på slumpen och hopp iväg. Förflyttningen blev milsvid. Plötsligt var jag i Sameland på 1960-talet. Jag levde mig in en pojkes uppbrott. Jag blev tacklad till mos i NHL-rinken. Jag fanns på läktaren på Canada Cup 1976 och hurrade.

Jag minns att jag flera gånger under dessa magiska nittio minuter, obemärkt, befann mig i ett slags ingenmansland. Jag sprang men stod ändå stilla. Jag såg skogen men inga träd. I slutspurten vattnades mina ögon, tårarna rann ner längs kinden och uppgick i svetten. Men det var inte sorgsna tårar, inte angstigt svett. Det var inte heller gläjdesprut, utan tårarna rann ur mig av ren hänförelse över livet.

Motgångarna. Framgångarna. Men framför allt av det extremt mänskliga i att vara människa.

 

Vad hade riktigt hänt?

Jag hade fångats av berättelsen.

I en tid där alla snackar om berättelsen men få ges tid att faktiskt berätta är sommaren rena högtiden. Och den högtiden stavas Sommarprat.

Nämnda sommarprat var inspelat av Börje Salming för Sveriges P1. Jag har alltid vetat att Salming är en råbarkad ishockeylegend. Men jag insåg snabbt att jag ingenting visste. För man kan aldrig veta vem en människa är innan man hört dennes berättelse.

För mig är radio bäst på sommaren. Och sedan Radio Vega för flera år sedan införde det finlandssvenska sommarpratet har jag skapat en helig sommarrutin. I min glansbild av sommaren – skulle vara en perfekt fb-uppdatering – går varje morgon till ungefär så här:

Jag vaknar ur slumret, gnider solstrålarna ur ögonen, tar några steg till min Philips novoSonic -rörradio (tillverkad i Finland 1957), trycker med hela pekfingrets kraft in den stora kvadratiska knappen längst till höger på apparaten, ljuset bakom frekvenskartan tänds, det dröjer en god stund och så glider jag in i flug/myggsurret – det vill säga signaturmelodin – som strömmar ur högtalaren.

Klockan har alltså slagit tio på förmiddagen och det är dags för pratet. Prat i form av en för mig obekant människas personliga berättelse.

 

Vad kunde vara bättre än det?

Visst kunde man använda många spaltmillimeter till att påpeka att rätt många av de finlandssvenska berättelserna borde redigeras och bearbetas. Att musikens roll borde skäras ner. Att folk borde undvika att gå in i ett tomt ”jag och min karriär och jag är så stolt över mina barn” -stuk och istället våga bli personliga och berörande. Många lyckas visserligen med detta, men inte alla, och då kunde redaktionen arbeta, fila, redigera, ja, man kunde säga att Radio Vega borde skaka fram ännu mer resurser så att ett helt team kunde jobba med pratarna under hela våren.

Men jag tänker inte marra nu.

För jag har redan fingret på den där kvadratiska stora knappen. Jag är redo.

Redo att njuta av berättelserna.

Redo att njuta av sommaren.



7 2019
Arkisto

Paluumuuttajat

Viestintätyö houkuttelee journalisteja, mutta kaikki eivät jää sille tielleen. Katri Makkonen ja muut palaajat kertovat nyt, mitä reissu opetti.

Kun sananvapautta loukataan, Suomen media ei puolusta itseään

”Suomi on sananvapauden kärkimaa niin kauan kuin media käyttää sananvapauttaan niin, ettei tärkeää miestä harmita”, kirjoittaa Susanna Kuparinen.

Viestinnän ja journalismin sekoittuminen huolettavat, mutta väärästä syystä

”Viestinnän ja journalismin sekoittuminen on vaarallista ja johtaa journalismin uskottavuuden horjumiseen. Suurin uhka eivät kuitenkaan ole viestintäalalla piipahtaneet toimittajat”, kirjoittaa Maria Pettersson.

On vähän hassua puuhaa lukea uutisia televisiossa, Matti Rönkä

Ylen ykkösuutisankkurin toiveuni on kertoa kansalle vaalituloksista joka sunnuntai. ”Minä en innostu enää mistään”, Rönkä sanoo.

Näin syntyy ruokalehden juttu kauden sienistä

Glorian ruoka & viini tilasi freelance-ruokatoimittaja Anu Braskilta sieniruokajutun. Jutunteko alkoi kesäkuussa 2018. Juttu ilmestyi yli vuotta myöhemmin.

Kikylle ei ole media-alalla perusteita, ja siksi sen on aika mennä

”Media-alalla ei ole paljoa tekemistä Suomen viennin kanssa”, kirjoittaa edunvalvontajohtaja Petri Savolainen.

Ammattiliitot saivat kikystä tarpeekseen

Lisää työpaikkoja ja työlle tekijöitä. Syntyi kilpailukykysopimus eli kiky. Eniten siitä hyötyvät työnantajat.

”Kärpäsenpaskalla” on väliä

”Oikeaoppiset merkinnät osoittavat, että toimitus on kunnioittanut vieraiden kielten ominaispiirteitä”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Vardagen är exotisk – och därför behövs utrikeskorrespondenter

”Publiken vill se vanlig afrikansk vardag, för det är något man sällan ser”, skriver Liselott Lindström.

”Lamppuja pitäisi syttyä päivittäin”

Turo Uskali aloitti Jyväskylän yliopiston journalistiikan apulaisprofessorina.

Kumottu kielteinen päätös on paras palaute turvaa hakevien journalistien auttamisesta

”Olen saanut tutustua arkisen sananvapauden sankareihin, jotka ovat paenneet henkensä edestä”, kirjoittaa Juha Rekola

Pikkukalsarit jalassa, väärä avain kädessä

” Palatessa avain ei käynytkään huoneeni oveen”, muistaa Simo Hyttinen.

Kaukomatkailija ja seikkailija on poissa

Kuolleita: Toimittaja Heikki Haapavaara 26. 3. 1956 Kajaani – 26. 8. 2019 Singapore

Intohimoinen toimittaja

Kuolleita: Toimittaja Janne Salomaa Helsinki 24. 4. 1984 – Helsinki 25. 8. 2019

Toimittaja henkeen ja vereen

Toimittaja Riitta Turunen 3. 4. 1961 Ilomantsi – 21. 7. 2019 Helsinki

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta