Vi är före vår tid då vi satsar på papper istället för digitalt. Trenden har vänt, menar chefredaktören Kim Wahlroos och redaktören Gerd Mattsson-Turku vid Nya Östis.

Det här borde inte vara möjligt

Nya Östis

16. 1. 2015 skriver Kim Wahlroos på Facebook: ”Ska vi grunda en ny lokaltidning för Lovisanejden?”

28 april 2015 kommer det första numret ut.

En dryg vecka senare har man redan tusen betalande prenumeranter.

Utkommer en gång i veckan, trycks i Kouvola. Kostar 120 euro / år.

Går i tryck klockan 19.30 onsdagar, delas ut med dagsposten torsdagar.

I teamet ingår, förutom chefredaktören, åtta redaktörer plus en annonsförsäljare, en grafisk designer och två prenumerationsförsäljare.

Papperstidningen prioriteras, nyhetsnärvaron på webben är svag.

JOURNALISTI
19.5.2016

Magnus Londen, text
Karl Vilhjálmsson, foto

Nya Östis fyllde nyligen ett år. Ursäkta? Hur kan en ny finlandssvensk lokaltidning överleva medan de gamla bara skär ner?

I dag måste jag alltså ta reda på hur sagan om Nya Östis kan vara sann. Och då ska väl chefredaktören Kim Wahlroos och ekonomiansvariga och redaktör Gerd Mattsson-Turku vara de rätta personerna, eller hur?

Så vi slår oss ner i Lovisa centrum med utsikt mot ett hus där det står Östnyland och Loviisan Sanomat på fasaden.

”Men vi konkurrerar inte med dem, vi kompletterar dem”, säger Wahlroos och kastar en blick över gatan.

Tro det den som vill.

Men tittar man sig omkring ser det faktiskt inte ut som stenhård konkurrens. Vi sitter nämligen i något som liknar en mysig föreningslokal, inte en pulserande tidningsredaktion. Orsaken är enkel: Nya Östis har inget redaktionshus och ingen fast redaktion. Istället håller man redaktionsmöten på caféer, man pratar i telefon eller så slår man sig ner just här på Kompanjonshuset Hörnan, i folkmun Kulma, och skissar på nästa nummer.

 

Så jag antecknar den första led-tråden i mysteriet Nya Östis: Ingen redaktion.

Av en slump möts vi dagen efter att KSF Media meddelat att närmare en tredjedel av koncernens årsverken ska bort. Att lokaltidningarna Västra Nyland och Östnyland i sina pappersversioner föreslås bli tvådagarstidningar. Att förlusten riskerar bli 10 miljoner euro år 2016.

På endagstidningen Nya Östis är tongångarna annorlunda. År 2015 gjorde man ett plus på exakt 1 018 euro. Prenumeranternas antal stiger fortsättningsvis och är nu uppe i anmärkningsvärda tvåtusen – för ett drygt år sedan var de noll. Också annonsintäkterna är så småningom på väg upp.

Men så är också premisserna för KSF:s tidningar och Nya Östis helt olika.

Till att börja med äger Understödsföreningen för Nya Östis, som ger ut tidningen, ingenting förutom sitt grundkapital på 20 000 euro.

Ingenting? Ingenting alls?

”Ajo, vi köpte faktiskt en dator till layoutaren i förra veckan. Den kostade omkring tvåtusen euro”, säger Wahlroos.

Jag krafsar ner ledtråd nummer två: Äger (nästan) ingenting.

Och sen följer ledtrådarna i snabb takt: Nya Östis har inga fasta kostnader förutom tryck och distribution. Inga hyresutgifter. Inget IT-stöd. Inga telefonräkningar. Inga elräkningar. Inget underhåll av fastighet. Inga anställda och därmed inga semesterlöner eller kostnader för gravida arbetstagare eller dagtraktamenten eller sjukförsäkring... med mycket mera.

Alltså ingenting. Ingenting alls.

Man kan se det på två sätt. Synsätt nummer ett: De snedvrider konkurrensen.

”Nja... nä, det tycker jag inte. Vi har från första början varit helt ärliga med vad vi vill göra och det här är det enda vettiga konceptet. Vi ska vara självbärande”, kommenterar Wahlroos.

Inför varje nummer går man igenom intäkterna och utgifterna (det går cirka 2 000 euro per nummer till tryck och distribution), det som blir på plus delas ut som arvoden till redaktörerna. Fair and square, tycker Wahlroos och Mattsson-Turku. Och Mattsson-Turku tillägger att hon bara blir lite under den ersättningsnivå hon normalt skulle förvänta sig med motsvarande arbetsinsats på en annan redaktion.

I praktiken får en kolumnist cirka 40 euro, medan ett längre reportage ger mera.

Jag antecknar: Passionen viktigare än pengarna.

Nu växlar vi om till synsätt nummer två. Innebär inte Nya Östis helt enkelt en überisering av den finlandssvenska lokaljournalistiken? Att de gör en airbnb av redaktörsjobbet genom att förskjuta alla kostnader och risker till den enskilda frilansaren? Att de helt enkelt lever i tiden – på gott och ont.

Wahlroos bekräftar:

”Det är helt förlegat att alla samlas under ett tak och gör en tidning. Jobbar man hemifrån är man mycket effektivare, och som frilansare kan man ju dra av sina utgifter i deklarationen. Själv tycker jag det är härligt att skriva med naturen utanför fönstret medan gumman klipper gräsmattan”, säger Wahlroos och fnittrar gott.

Wahlroos är själv egentligen pensionär, men någon brist på energi verkar han inte lida av. Och det är också lätt att få bilden att Nya Östis är hans projekt, att det står och faller med honom.

”Verkligen inte! De oersättliga finns på gravgården. Vi har en förbannat bra återväxt, vi har unga kunniga skribenter som är helt otroliga. Själv kommer jag att sluta vid årsskiftet, jag har inte lovat vara med längre än så.”

”Du har nog lovat fortsätta”, inflikar Mattsson-Turku vänligt, men det märks att det är viktigt.

”Har jag? När då?”

”Då på mötet.”

”Nej fan... ”

Nå, det känns som om saken är avgjord. Han kommer nog att fortsätta. Och vi glider snabbt vidare till en sak som bägge två ständigt påpekar: Att göra en tidning ska vara skoj. Den dagen det blir surt och gräl uppstår ska man sluta. Och, påpekar Wahlroos, journalistik är ett serviceyrke.

”Många journalister sitter på för höga hästar, men det här yrket kräver ödmjukhet. Nya Östis uppstod eftersom tidningen Östnyland inte levde upp till sitt löfte att vara en lokaltidning här i nejden. Så vi var tvungna att göra detta för bygdens och närdemokratins skull.”

För att förankra sig i Lovisa med kranskommuner har man tagit över forna Östra Nylands koncept med läsarfester och läsarresor. Man konkurrerar rentav med Östnylands Lucia... Allt för att bygga upp en lokal förankring. Och bra tycks det gå. Läsarfesten i fjol somras, i regn och rusk, lockade cirka 1 300 människor, det här året är ambitionen ännu högre.

”Vi jobbar hårt på att skapa en vi-anda i bygden”, säger Wahlroos.

Jag antecknar: Känn dina läsare. Och låt dem lära känna dig.

Men en lokaltidning bygger ändå i sista hand på att ha nyheter som ingen annan har. Hur förverkligar Nya Östis detta?

”Till exempel genom knatteidrott, som är förbannat viktigt eftersom det berör otaliga människor. Vi publicerar massor av resultat och skriver om det.”

Jag antecknar: Genialiskt! (Och jag menar det.)

 

Men en lokaltidning måste också veta vad som är på gång. Och där har man en allierad i taxichaufförerna. De har alla förbundit sig vid att ringa tidningen när de hör eller ser något intressant.

”Och idén kom från dem, inte från oss. De har till och med vår dekal på bakfönstret”, utropar Wahlroos glatt.

Att bläddra i Nya Östis är att läsa en tidning utan krusiduller, om småföretag som etablerat sig, om föreningar som ordnat jippon, om fullmäktige som beslutat, om hänt och skett i trakten, allt finns här.

”Vi skriver gärna om positiva saker. Om någon grundar nytt är det en större nyhet än att någon lägger ner. Den där gammalmodiga rädslan för textreklam känns mycket överdriven”, säger Wahlroos.

Jag antecknar med darrande och tveksamma fingrar: Glöm demonerna om textreklam.

Men sist och slutligen finns det ett definitivt argument för Nya Östis, och det verkar också vara drivkraften för både Wahlroos och Mattsson-Turku:

”Utan lokaltidningen hade jag aldrig lärt känna bygden då jag flyttade hit för tjugo år sedan”, säger österbottningen Mattsson-Turku.

Jag antecknar, och det blir mer än bara en ledtråd, det blir själva grundsatsen i den till synes osannolika sagan om Nya Östis:

Se till att du är oumbärlig för dina läsare.

Nya Östis

16. 1. 2015 skriver Kim Wahlroos på Facebook: ”Ska vi grunda en ny lokaltidning för Lovisanejden?”

28 april 2015 kommer det första numret ut.

En dryg vecka senare har man redan tusen betalande prenumeranter.

Utkommer en gång i veckan, trycks i Kouvola. Kostar 120 euro / år.

Går i tryck klockan 19.30 onsdagar, delas ut med dagsposten torsdagar.

I teamet ingår, förutom chefredaktören, åtta redaktörer plus en annonsförsäljare, en grafisk designer och två prenumerationsförsäljare.

Papperstidningen prioriteras, nyhetsnärvaron på webben är svag.



4 2019
Arkisto

Rahahautomo

Valokuvausjärjestö Finnfoto kylpee rahassa, jota se ei ole saanut jaettua kuvaajille.

"Politiikan toimittajat puhuvat liian vähän politiikan sisällöistä"

Vuoden journalistin Vappu Kaarenojan mielestä osa politiikan journalismista tuo mieleen urheilusivut.

Jos sössii lehdistönvapauden, voi heittää hyvästit demokratialle

Kansalaisen kannalta on yhdentekevää, lopettaako journalisti työskentelyn ennakkosensuurin vai netissä käydyn vihakampanjan seurauksena, kirjoittaa Journalistin päätoimittaja Maria Pettersson.

Maailma muuttuu vihamielisemmäksi toimittajia kohtaan

Suomi nousi tänä vuonna sananvapaustilaston kakkoseksi, mutta entistä harvemmassa massa tilanne on hyvä tai tyydyttävä. Kymmenen viime vuoden aikana työnsä vuoksi on kuollut yli 700 journalistia.

Freelanceriksi jääminen on heittäytymistä epävarmuuteen, jossa nirsous johtaa konkurssiin

Ennen halusin tehdä ensisijassa yhteiskunnallisesti merkittävää ja lukijaa koskettavaa journalismia. Sittemmin on valjennut yrittäjän arjen totuus, kirjoittaa Lauri Rotko.

Antaisit itse paremmat erätaukohaastattelut, Susanna Luikku

Avun toimittaja Susanna Luikku tähtäsi jääkiekkoilijaksi, mutta päätyi urheilutoimittajaksi. Hän suhtautuu kriittisesti otteluiden erätaukohaastatteluihin.

Haaga-Helian journalismiopiskelijat tarkistivat kansainvälisessä projektissa kuusi EU-väitettä. ”Työssä huomasi, miten paljon asiaa muutamaan lauseeseen saattaa sisältyä”, sanoo Emmi Syrjäniemi (oik.), joka oli mukana tarkistamassa Ville Niinistön (vihr.) twiittiä. Vierellä tarkistustyötä ohjannut lehtori Kaarina Järventaus.

Journalismin opiskelijat tarkistivat EU-väitteitä: enemmistö ”sinne päin”

EU-vaaleihin liittyvä projekti muistuttaa toimittajia tarkistamaan siteerausten faktat ja miettimään otsikoista syntyviä vaikutelmia.

Kom till Afrika, här finns plats!

När det gäller den finska marknaden för Afrikanyheter behöver jag sällan konkurrera med någon, skriver Journalistens nya kolumnist Liselott Lindström, Afrikastringer för Yle.

Ei mitään muttia – vai sittenkin pari?

Verbittömiä lauseita, mutta-sanalla alkavia virkkeitä, ja-sanan pois jättäviä listauksia. Kaikkia näkyy journalistisissa teksteissä jatkuvasti. Mutta saako näin tehdä, pohtii Ville Eloranta.

Pk-media, invandringskritik och andra ord

Vad finns inbyggt i begrepp som politisk korrekt (pk), islamisering, patriot eller i en valseger som liknas vid en tsunami, frågar Jeanette Björkqvist.

Hyvä juttu, ei kauppoja

Tuomo Pirttimaan juttukeikka Norjan vuonolle sujui kuin unelma, kunnes tuli aika kartoittaa aiheen virallista puolta.

Toimittaja aikoo erota päätoimittajan vaaliehdokkuuden takia

Sanomalehti Pohjalaisen päätoimittajan ehdokkuus eduskuntavaaleissa hiertää toimituksen ja johdon välejä.

Nuoret haluavat reunoilta kovettunutta juustosämpylää siinä missä muutkin

Nuorten hupenevaa kiinnostusta ammattiyhdistysliikkeeseen selitetään usein joko sen imago-ongelmalla tai nuorten ideologisilla valinnoilla. Syy on kuitenkin muualla, kirjoittaa liiton opiskelijalähettiläs Martta Kallionpää.

Tervetuloa takaisin

Journalistiliitossa kokeillaan, millaisia tuloksia eronneiden jäsenten takaisin houkutteleminen tuottaa, liiton tiedottaja Manu Haapalainen kirjoittaa.

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta