Om journalisters värde

JOURNALISTI
28.4.2016

Dan Lolax
dan.lolax@aumedia.fi
Skribenten är samhällsreporter på Åbo Underrättelser. Skriver Nyhetsbloggen.

Det händer att folk i min bekantskapskrets, många av dem journalister, ifrågasätter att jag delar artiklar som kräver prenumeration, skriver Dan Lolax.

Mediehusen försöker hitta lösningar på branschens trängda läge och till lösningarna hör den revolutionerande idén att ta betalt för den journalistik som publiceras på nätet. Det här försätter journalisten i en intressant position. Jag illustrerar genom personliga erfarenheter.

Den som vill läsa det mesta av vad jag skriver måste prenumerera på Åbo Underrättelser. Det här gäller oavsett om man konsumerar papper, e-tidning eller webb. Det betyder i sin tur att då jag delar egna eller kollegers artiklar så kommer en majoritet av mina Facebookvänner och följare på Twitter inte att kunna läsa dem – om de inte är eller blir prenumeranter.

Det händer att folk i min bekantskapskrets, många av dem journalister, ifrågasätter att jag delar artiklar som kräver prenumeration. Det upplevs som ologiskt.

Varför dela artiklar som förutsätter att man betalar? undrar de irriterat. Det går emot själva idén med sociala medier, lyder argumentet. Om det som delas inte finns bakom ett gratis klick – då finns det helt enkelt inte.

Jag förstår och skriver delvis själv under det. Inte för att vi pratar om en naturlag, utan för att journalistiskt innehåll och sociala medier har blivit en gordisk knut. Det är näst intill omöjligt att separera de två och använda det ena enbart som ett sätt att få folk att betala för det andra.
 

Det handlar om ett beteende, om vad som förväntas av innehåll som delas. Det handlar också om vad som förväntas av mig som journalist.

Det kostnadsfria, det öppna och det gränslösa som sociala medier lite naivt förknippas med passar journalisternas självbild som hand i handsken. Vår uppgift är att nå så långt som möjligt, så snabbt som möjligt.

Om papperstidningen länge var en grusväg in i det lokala samhället så är den digitala motsvarigheten en motorväg ut i det globala. Journalisten med gratisartiklarna färdas längs denna motorväg i en Porsche och strör viktigheter omkring sig.

Kollegan som kräver betalt kommer körande långt bakom i en buss och plockar upp enstaka passagerare som tålmodigt väntar vid hållplatserna.

 

Journalister har inget problem med att säga att det de skriver om eller på annat sätt bevakar är viktigt. Vi gillar att kittla våra egna egon, och gratisartiklar ger andra chansen att kittla oss.

Men är det lika lätt att säga ”Betala!”? Dels kan det kännas obekvämt eftersom vi tar på oss försäljarrollen. Det gillar inte journalister. Vi ska producera innehåll, inte sälja det.

Dels blir kravet på betalning ett sätt att bedöma vad vi går för. Journalisten som inte har det här ”problemet” behöver inte grubbla över om folk klickade på hens artikel för att strunta i den eller verkligen ta till sig av innehållet.

Journalisten som delar en artikel som kräver ett monetärt engagemang ber den potentiella läsaren att värdera hens arbete. Om läsaren inte är villig att betala för det som journalisten satt en eller flera arbetsdagar på, vad säger det om arbetet och journalisten?

Den frågan känns obehaglig, men det är viktigt att förstå att den inte rör enbart enskilda journalister utan alla – inklusive den allmänhet som medierna finns till för.



9 2019
Arkisto

Kuolema toimituksessa

Kollegan kuolema pysäyttää toimituksen ja tuo työyhteisön hoidettavaksi paljon käytännön asioita. Surun hoitamiseen ei sen sijaan ole valmista reseptiä.

Daniel Nissén, Lukas Kallenberg,  Mathilda Kull och Karolina Åsmus jobbar på Vasabladet. De unga journalisterna upplever att inhoppare och fast anställda behandlas likvärdigt. Alla är inbjudna till samma personalfester och interna fortbildningar och ingår i samma diskussionsforum. ”Man är en i gänget. Det är viktigt att man får vara med i gemenskapen för att trivas på jobbet”, säger Mathilda Kull.

Journalistförbundet ifrågasätter en praxis där många inhoppare jobbar heltid länge

Under vilka villkor jobbar inhopparna och hur mycket av jobbet görs egentligen av dem? Journalisten utredde en brokig praxis.

Naistenlehdet laajentavat naiskuvaa

”Juuri naistenlehdet ovat tehneet naisia näkyviksi ja laajentaneet naiskuvaa sekä lisänneet ylipäänsä suvaitsevaisuutta kertomalla erilaisuudesta”, kirjoittaa Iina Artima-Kyrki.

Työnantaja esittää poikkeuksellisen törkeitä muutoksia työehtosopimuksiin

Mitä tapahtuu, jos työntekijä marssii neuvottelupöytään samanlaisin esityksin kuin työnantaja? kysyy Maria Pettersson.

Politiikkaa on helpompi tehdä, kun toimittajat eivät kyttää, Veli Liikanen

Vihreät päätti lopettaa puoluelehtensä rahoittamisen toimitusta kuulematta. Puoluesihteeri Veli Liikanen ei halua avata aiheesta käymiään keskusteluja.

Moraalittomien väitteiden jyrkkä tuomitseminen ei välttämättä ole tehokasta

Jos jatkuvasti puhumme jostain radikaalina pidetystä ajatuksesta, tuolla ajatuksella on hyvät mahdollisuudet muuttua yhteiskunnan silmissä hiljalleen maltilliseksi ja mahdolliseksi, Janne Zareff pohtii kolumnissaan.

Du skall icke normalisera

Dan Lolax har svårt att acceptera tanken att det finns ämnen som journalister inte ska gå och peta i.

Työehdoista neuvotellaan salassa – miksiköhän?

Neuvottelut työn ehdoista pitävät Journalistiliiton puheenjohtajan kiireisenä. Eräs pimeä perinne mietityttää Hanne Ahoa.

Näin syntyy MTV:n meteorologin sääennuste

Forecan ja MTV:n meteorologi Miina Manninen tietää viikonlopun sään ennen kuin muu Suomi herää.

Olen Retail Manager, sanoi haastateltava

Yhä suurempi osuus yritysväestä tuntuu uskovan, että englanti parantaa menestyksen mahdollisuuksia kotimaassakin, Ville Eloranta kirjoittaa.

”Ilmastonmuutos trendaa nyt kaikkialla, ja ihan syystä. Mutta järjestöt ja brändit käyttävät ilmastoahdistusta keppihevosena omalle asialleen. Joskus on vaikea erottaa, mikä on aiheellista ja mikä ei”, Maria Veitola sanoo.

Maria Veitola kysyy tyhmiä ja se kannattaa

”Se ei aina ole helppoa, mutta usein toimittajan kannattaisi tekeytyä vähän hölmöksi. Katselijat ja kuuntelijat kiittävät, kun tulee parempi ohjelma”, toimittaja Maria Veitola sanoo.

Moni maalittamiseen soveltuva rikosnimike on asianomistajarikos. Yksittäisen virkamiehen kynnys rikosilmoituksen tekemiseen voi olla korkea. Muiden muassa poliisi, syyttäjät, tuomarit ja käräjäoikeuksien laamannit toivovat asiaan pikaista muutosta.

Maalittaminen halutaan kriminalisoida, mutta asia etenee hitaasti

Päättäjät puhuvat julkisuudessa asian kiireellisyydestä, mutta oikeusministeriössä mitään hanketta ei ole käynnissä.

Tapahtumien ”sivutuotteena” syntyy yhteisöllisyyttä

”Jo Helsingin Sanomalehtimiesyhdistyksen ja Aikakauslehdentoimittajien yhdistyksen yhdistymistä suunniteltaessa tavoitteeksi otettiin hyvät jäsentilaisuudet”, kirjoittaa toiminnanjohtaja Kaija Plit.

Tinkimätön toimittaja ja aktiivinen osallistuja

Kuolleita: Toimittaja Tuula Helariutta 24. 4. 1949 Punkalaidun – 10. 9. 2019 Huittinen

”Journalistin tehtävä on kysyä miksi”

Kuolleita: Toimittaja Martti ”Maxi” Kaukonen 15. 9. 1947 Rovaniemi – 12. 10. 2019 Kuopio

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta