Trots att Patricia Bruun bytt bransch har hon fortsatt skriva: ”Annars skulle jag ha tappat bort en del av mig själv.”

Hon gav en röst när ingen lyssnade

Patricia Bruun

Gör: Sjukskötare och journalist.

Bor: I Bromarv.

Utbildning: Fil.mag. och sjukskötare.

Tidigare: Journalist vid Åbo Underrättelser, frilans för Hbl. Har också jobbat på Bromarfhemmet, Åboland sjukhus och för Läkare utan gränser i Kongo Kinshasa.

Skriver: Kolumner i ÅU. Deltar i en kurs i litterärt skapande vid Åbo Akademi. ”Det är jätteroligt att producera text som är helt oberoende av någon uppdragsgivare.”

Har gett ut två böcker: Som om jag var någons skuggsida, Schildts & Söderströms 2011 (tillsammans med Lotta Näse). Medicin, mat och magi – om örter, trädgårdar och kloka gummor, Sagalunds museum och Nådendals museum 2015.

JOURNALISTI
24.11.2016

Lina Laurent, text
Karl Vilhjálmsson, foto

Patricia Bruun gick från journalistiken till sjukvården. Hon känner de båda branscherna väl och efterlyser ett mer mänskligt perspektiv i vårdfrågorna.

I november 2001 publicerades Patricia Bruuns reportage om psykvården i Åbo. Utsikt mot en madrass (Åbo Underrättelser, 17 november 2001) beskrev vardagen på den slutna avdelningen A1 vid Åbo stads sjukhus i Kuppis. Avdelningen var dimensionerad för 20 patienter men hade konstant över 30 patienter. Människor sov på madrasser på golvet, personalen hade varken tid eller utrymme att ge rehabiliterande vård och patienterna vårdades främst med psykmediciner.

Reportaget väckte debatt, både i medierna och bland beslutsfattare och Åbo stad höjde anslaget för akut psykvård i budgetbehandlingen. Bruun belönades med Bonniers stora journalistpris.

Det har gått 15 år sedan reportaget publicerades. Då var Bruun journalist. I dag är hon sjukskötare. Men hon skriver fortfarande, bland annat kolumner i ÅU. I kolumnerna berättar hon ofta om personer som hamnat i kläm i vården, till exempel åldringar som ligger ensamma hemma och väntar på att hemvårdaren ska stiga in genom dörren. Hon skriver mänskligt och rättframt – hon vet hur verkligheten ser ut eftersom hon har insyn.

 

Vi träffas på ett kafé i ett snöigt Ekenäs. Bruuns arbetsplats, Raseborgs sjukhus, ligger några kilometer härifrån men i dag är hon ledig. Hon sveper halsduken tätare runt halsen och börjar berätta med lågmäld röst.

Vi börjar i 1970-talets Åbo. Bruun studerade språk vid Åbo Akademi med tyska som huvudämne och svenska, pedagogik samt italienska som biämnen. Hon sommarjobbade på långvården i Stockholm och inledde sitt yrkesliv som timlärare i tyska vid Språktjänsten vid Åbo Akademi.

Sommaren 1983 fick hon jobb som sommarvikarie på Åbo Underrättelser. Vikariaten förvandlades efter några år till ett fast jobb och Bruun jobbade både som lokalredaktör i Pargas och vid centralredaktionen i Åbo.

Hon skrev ofta om social- och hälsovård och om problemen som uppstod när den institutionaliserade vården skars ner och ersattes med otillräcklig öppenvård och hemvård. Småningom förändrades arbetslivet, 1990-talets lågkonjuktur satte sina spår även på ÅU. Vikarier anställdes inte i samma utsträckning som tidigare, alla skulle göra mer och snabbare och jobbet kändes inte lika roligt längre.

”Det var min självbevarelsedrift som fick mig att börja studera. Jag älskade mitt jobb som journalist men kände att jag inte kommer att orka med det hela livet.”

Bruun var singelmamma med tre barn och att vara tjänstledig eller att börja skriva en avhandling kom inte på fråga. Hon ville hitta ett nytt levebröd och tänkte att en sjukvårdsexamen ger mångsidiga arbetsmöjligheter. Hon hade också en tanke på att jobba som biståndsarbetare när barnen flyttar hemifrån.

 

Det var under en av sina praktikperioder hon kom i kontakt med avdelning A1 på Åbo stads sjukhus.

”Jag kunde inte förstå att så många människor var så svårt sjuka och att man inte kunde skapa anständiga förhållanden för dem. Varje dag kom det in nya människor som försökt ta livet av sig och unga människor som försökte svälta sig, var djupt psykotista och deprimerande. Där fanns för många patienter och vårdarna sade att de aldrig hinner göra det de är utbildade att göra.”

Situationen på avdelning A1 var kritisk. Vårdarna hade försökt få sin röst hörd. De hade skickat en offentlig skrivelse till politiker och även anhöriga hade lobbat – utan resultat.

Bruun bestämde sig för att skriva om läget på sjukhuset. Det var inget lätt val. Tystnadsplikten är ”helig”, som Bruun uttrycker det, och det är svårt att rapportera utan att hänga ut patienterna. Hon kände ändå att det fanns en berättelse som behövde lyftas fram. Anonymiteten löste hon genom att fokusera på detaljer i vården och vardagen – inte på enskilda patienters livsberättelser.

”Jag visste att om någon kunde skriva om detta så var det jag. Jag hade läst sjukjournaler, jag hade insyn och kunde beskriva vardagen på avdelningen genom mina egna upplevelser.”

 

I februari i år var den psykiatriska vården i Åbo återigen i rubrikerna – denna gång rapporterade Turun Sanomat om vanvård av patienterna vid den stängda psykiatriska avdelningen G1.

”Den enskilda människan har ett ansvar för hur hon eller han beter sig men man ska också se ett större sammanhang. Vad är det som gör att folk blir så där? Det händer inte över en natt.”

Bruun tror att vem som helst med tiden blir konstig av att inte få en möjlighet att göra det hen vill och är utbildad att göra på jobbet. Vårdarnas etiska belastning är något Bruun tycker att man borde diskutera mycket mer än man gör och skrida till åtgärder för att minska den.

”Jag har lärt mig att jag måste stänga av jobbet då jag går hem fast det ibland är svårt. Det kan ta mig ett helt veckoslut att koppla bort om jag jobbat med döende patienter och deras anhöriga.”

 

Länge såg Bruun sig främst som journalist. I dag är hon främst sjukskötare. Hon skriver fortfarande om frågor som berör hennes jobb men endast i kolumnerna.

”Jag skulle nog inte kunna skriva reportage i dag. Sjukvården är mycket hierarkisk och precis som man får tystnadsplikten inopererad i sig får man från början lära sig att man ska lyda och göra som man blir tillsagd.”

Bruun säger att det är svårt för henne att inte alltid ifrågasätta – egenskapen sitter i ryggmärgen. Hon frågar ofta ”varför?” och anser att svaret ”det kommer uppifrån” är en dålig förklaring.

”Branschen är sluten. Vårdare har traditionellt aldrig ifrågasatt.”

 

Vilka vårdfrågor borde medierna rapportera om i dag?

”När konkreta frågor behandlas, som att regeringen vill minska minimikravet på 0,5 vårdare per patient till 0,4, vid ställen som erbjuder dygnetruntvård för äldre, borde någon bemöda sig om att beskriva vad det betyder på riktigt.”

När personaldimensioneringen beräknas bör man beakta att personal ska finnas på plats 24 timmar per dygn, sju dagar i veckan. Bruun nämner att en vårdare under ett nattskift ensam kan ansvara för 10 till 25 patienter.

”Där kan finnas personer som haft färska hjärtinfarkter, personer som är dementa, någon med två eller tre olika dropp och sådana som inte får stiga upp men som ändå gör det och ramlar. Det kan också finnas patienter som väger 130 kilo som ska vändas varannan timme för att inte få liggsår. I det verklighetsperspektivet är 0,5 vårdare lite och 0,4 ännu mindre.”

 

Ibland när man läser dina kolumner får man en känsla av att du är uppgiven. Är du det?

”Nej. Inte alls. Jag är mest arg, även om jag vet att det inte leder någon vart.”

 

Vad är du mest arg på?

”Jag tycker det finns en alltför stor klyfta mellan beslutsfattandet och verkligheten, mellan behoven och hur man tillgodoser behoven.”

Bruun lyfter fram vårdreformen som ett annat exempel. Dels vet få vad reformen egentligen handlar om, inte heller journalisterna som bevakar den, dels sopas en massa problem under mattan i väntan på reformen.

”Vården är ojämlik redan i dag. Har man ingen som för ens talan är man otroligt hjälplös.”

Och ja, det skulle vara bra om journalister kunde wallraffa mera eller åtminstone bekanta sig på djupet med vardagen på vårdinrättningarna.

”Redan under mitt första jobb som sjukskötare sade jag åt mina journalistkolleger att de skulle komma och bevaka mina nätter på Åbolands sjukhus. Det hände alltid en massa saker. Jag tyckte det var mer dramatiskt än de mest utflippade teveserier.

Patricia Bruun

Gör: Sjukskötare och journalist.

Bor: I Bromarv.

Utbildning: Fil.mag. och sjukskötare.

Tidigare: Journalist vid Åbo Underrättelser, frilans för Hbl. Har också jobbat på Bromarfhemmet, Åboland sjukhus och för Läkare utan gränser i Kongo Kinshasa.

Skriver: Kolumner i ÅU. Deltar i en kurs i litterärt skapande vid Åbo Akademi. ”Det är jätteroligt att producera text som är helt oberoende av någon uppdragsgivare.”

Har gett ut två böcker: Som om jag var någons skuggsida, Schildts & Söderströms 2011 (tillsammans med Lotta Näse). Medicin, mat och magi – om örter, trädgårdar och kloka gummor, Sagalunds museum och Nådendals museum 2015.



9 2019
Arkisto

Kuolema toimituksessa

Kollegan kuolema pysäyttää toimituksen ja tuo työyhteisön hoidettavaksi paljon käytännön asioita. Surun hoitamiseen ei sen sijaan ole valmista reseptiä.

Daniel Nissén, Lukas Kallenberg,  Mathilda Kull och Karolina Åsmus jobbar på Vasabladet. De unga journalisterna upplever att inhoppare och fast anställda behandlas likvärdigt. Alla är inbjudna till samma personalfester och interna fortbildningar och ingår i samma diskussionsforum. ”Man är en i gänget. Det är viktigt att man får vara med i gemenskapen för att trivas på jobbet”, säger Mathilda Kull.

Journalistförbundet ifrågasätter en praxis där många inhoppare jobbar heltid länge

Under vilka villkor jobbar inhopparna och hur mycket av jobbet görs egentligen av dem? Journalisten utredde en brokig praxis.

Naistenlehdet laajentavat naiskuvaa

”Juuri naistenlehdet ovat tehneet naisia näkyviksi ja laajentaneet naiskuvaa sekä lisänneet ylipäänsä suvaitsevaisuutta kertomalla erilaisuudesta”, kirjoittaa Iina Artima-Kyrki.

Työnantaja esittää poikkeuksellisen törkeitä muutoksia työehtosopimuksiin

Mitä tapahtuu, jos työntekijä marssii neuvottelupöytään samanlaisin esityksin kuin työnantaja? kysyy Maria Pettersson.

Politiikkaa on helpompi tehdä, kun toimittajat eivät kyttää, Veli Liikanen

Vihreät päätti lopettaa puoluelehtensä rahoittamisen toimitusta kuulematta. Puoluesihteeri Veli Liikanen ei halua avata aiheesta käymiään keskusteluja.

Moraalittomien väitteiden jyrkkä tuomitseminen ei välttämättä ole tehokasta

Jos jatkuvasti puhumme jostain radikaalina pidetystä ajatuksesta, tuolla ajatuksella on hyvät mahdollisuudet muuttua yhteiskunnan silmissä hiljalleen maltilliseksi ja mahdolliseksi, Janne Zareff pohtii kolumnissaan.

Du skall icke normalisera

Dan Lolax har svårt att acceptera tanken att det finns ämnen som journalister inte ska gå och peta i.

Työehdoista neuvotellaan salassa – miksiköhän?

Neuvottelut työn ehdoista pitävät Journalistiliiton puheenjohtajan kiireisenä. Eräs pimeä perinne mietityttää Hanne Ahoa.

Näin syntyy MTV:n meteorologin sääennuste

Forecan ja MTV:n meteorologi Miina Manninen tietää viikonlopun sään ennen kuin muu Suomi herää.

Olen Retail Manager, sanoi haastateltava

Yhä suurempi osuus yritysväestä tuntuu uskovan, että englanti parantaa menestyksen mahdollisuuksia kotimaassakin, Ville Eloranta kirjoittaa.

”Ilmastonmuutos trendaa nyt kaikkialla, ja ihan syystä. Mutta järjestöt ja brändit käyttävät ilmastoahdistusta keppihevosena omalle asialleen. Joskus on vaikea erottaa, mikä on aiheellista ja mikä ei”, Maria Veitola sanoo.

Maria Veitola kysyy tyhmiä ja se kannattaa

”Se ei aina ole helppoa, mutta usein toimittajan kannattaisi tekeytyä vähän hölmöksi. Katselijat ja kuuntelijat kiittävät, kun tulee parempi ohjelma”, toimittaja Maria Veitola sanoo.

Moni maalittamiseen soveltuva rikosnimike on asianomistajarikos. Yksittäisen virkamiehen kynnys rikosilmoituksen tekemiseen voi olla korkea. Muiden muassa poliisi, syyttäjät, tuomarit ja käräjäoikeuksien laamannit toivovat asiaan pikaista muutosta.

Maalittaminen halutaan kriminalisoida, mutta asia etenee hitaasti

Päättäjät puhuvat julkisuudessa asian kiireellisyydestä, mutta oikeusministeriössä mitään hanketta ei ole käynnissä.

Tapahtumien ”sivutuotteena” syntyy yhteisöllisyyttä

”Jo Helsingin Sanomalehtimiesyhdistyksen ja Aikakauslehdentoimittajien yhdistyksen yhdistymistä suunniteltaessa tavoitteeksi otettiin hyvät jäsentilaisuudet”, kirjoittaa toiminnanjohtaja Kaija Plit.

Tinkimätön toimittaja ja aktiivinen osallistuja

Kuolleita: Toimittaja Tuula Helariutta 24. 4. 1949 Punkalaidun – 10. 9. 2019 Huittinen

”Journalistin tehtävä on kysyä miksi”

Kuolleita: Toimittaja Martti ”Maxi” Kaukonen 15. 9. 1947 Rovaniemi – 12. 10. 2019 Kuopio

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta