Vem är chefredaktör?

JOURNALISTI
22.9.2016

Magnus Londen, text

magnus.londen@gmail.com

Skribenten är frilansjournalist och författare från Helsingfors.

Tystnaden kring allt detta bekräftar den nya verkligheten: Den journalistiska makten finns någon annanstans, skriver Magnus Londen.

I samband med KSF Medias senaste uppsägningar kröp det i förbifarten fram att två av mediekoncernens chefredaktörer också byttes. Den ena, Micaela Röman Östnyland, fick gå medan Tommy Westerlund Hufvudstadsbladet förvandlades till ledarskribent.

Att två av tre chefredaktörer drabbades borde vara en stor publicistisk och principiell sak. Chefredaktören är ansiktet utåt, opinionsbildaren, ledaren. Hen som tappert styr skutan genom stormiga vatten och balanserar mellan VD och styrelser, läsare och annonsörer, men som alltid kämpar för det journalistiska, för integriteten, för utvecklingen.

Men har chefsomställningarna på KSF Media väckt debatt?

Öh. Nej.

När nyheten slutligen gavs ut till offentligheten (2.9.2016) presenterades den nya chefredaktören Susanna Ilmoni förtjänstfullt i Hbl, men Tommy Westerlunds öde berördes med blott en (1) mening i en faktaruta.

Så man kan ju inte låta bli att undra: Var det fel på Westerlunds publicistiska visioner? Brast det i ledarskapet? För det måste väl ha varit något fel då karln blev avsatt efter blott ett och ett halvt år som papper-Hufvudstadsbladets chefredaktör?

Eller tänk om det inte är så noga med vem som är chefredaktör numera?

Enligt uppgift ville en ledande journalist på Hbl i mitten av maj 2016 göra en intervju med KSF Medias styrelseordförande Kaj-Gustaf Bergh. Det var då Bergh skulle förklara den plötsliga kursändringen inom bolaget och erkänna det som många gormat om i många år: ”Det var ett strategiskt misstag att satsa på gemensamt material i alla våra tidningar.”

Att låta ägarens VD tala ut, utan kritiska följdfrågor, är (eller borde vara) en ytterst känslig fråga. Något för den där publicistiska ledaren, chefredaktören, att ta itu med.

Men inte på Hbl i maj 2016.

Enligt en kolumn som Annica Lindström i Grävgruppen publicerade 16.9 på medium.com, och vars uppgifter bekräftats separat till Journalisten, spelade pappertidningens chefredaktör en mycket blygsam roll i processen – han ställdes mer eller mindre inför fullbordat faktum. Det var alltså inte chefredaktören journalisten tillfrågade i första hand då artikeln skrevs, inte heller kollegerna eller nattchefen visste enligt uppgift något i förväg.

Här kunde man nästan använda det engelska ordet outrageous.

Vi flyttar till Östnyland. Där tog Helén Kurri över chefredaktörsposten då Röman fick sparken. Men varför fick Röman gå?

Röman gick redan i våras ut med att hon motsätter sig planerna att förvandla Östnyland till en tvådagarstidning (på papper). Hon stod alltså upp för det publicistiska, enligt sin övertygelse om vad som är bäst för läsarna och tidningen.

Det enda som mig veterligen läckt ut kring avskedandet är det som Röman själv kommenterat i Svenska Yles Mediepodden (2.9.2016). Hon säger där att ”jag har svårt att tänka mig att det [hennes uttalanden om tvådagarstidningen] inte skulle ha påverkat beslutet”, och låter förstå att hennes protester i våras ”ur ett företagarmässigt” perspektiv kan tolkas som att hon skadat sin arbetsgivare.

Så fick alltså chefredaktören alltså verkligen gå för att hon protesterade, för att hon kämpade för tidningen?

I så fall visar det hur lätt chefredaktörskapet väger i dag, medan tystnaden kring allt detta bekräftar den nya verkligheten:

Den journalistiska makten finns någon annanstans.



9 2019
Arkisto

Kuolema toimituksessa

Kollegan kuolema pysäyttää toimituksen ja tuo työyhteisön hoidettavaksi paljon käytännön asioita. Surun hoitamiseen ei sen sijaan ole valmista reseptiä.

Daniel Nissén, Lukas Kallenberg,  Mathilda Kull och Karolina Åsmus jobbar på Vasabladet. De unga journalisterna upplever att inhoppare och fast anställda behandlas likvärdigt. Alla är inbjudna till samma personalfester och interna fortbildningar och ingår i samma diskussionsforum. ”Man är en i gänget. Det är viktigt att man får vara med i gemenskapen för att trivas på jobbet”, säger Mathilda Kull.

Journalistförbundet ifrågasätter en praxis där många inhoppare jobbar heltid länge

Under vilka villkor jobbar inhopparna och hur mycket av jobbet görs egentligen av dem? Journalisten utredde en brokig praxis.

Naistenlehdet laajentavat naiskuvaa

”Juuri naistenlehdet ovat tehneet naisia näkyviksi ja laajentaneet naiskuvaa sekä lisänneet ylipäänsä suvaitsevaisuutta kertomalla erilaisuudesta”, kirjoittaa Iina Artima-Kyrki.

Työnantaja esittää poikkeuksellisen törkeitä muutoksia työehtosopimuksiin

Mitä tapahtuu, jos työntekijä marssii neuvottelupöytään samanlaisin esityksin kuin työnantaja? kysyy Maria Pettersson.

Politiikkaa on helpompi tehdä, kun toimittajat eivät kyttää, Veli Liikanen

Vihreät päätti lopettaa puoluelehtensä rahoittamisen toimitusta kuulematta. Puoluesihteeri Veli Liikanen ei halua avata aiheesta käymiään keskusteluja.

Moraalittomien väitteiden jyrkkä tuomitseminen ei välttämättä ole tehokasta

Jos jatkuvasti puhumme jostain radikaalina pidetystä ajatuksesta, tuolla ajatuksella on hyvät mahdollisuudet muuttua yhteiskunnan silmissä hiljalleen maltilliseksi ja mahdolliseksi, Janne Zareff pohtii kolumnissaan.

Du skall icke normalisera

Dan Lolax har svårt att acceptera tanken att det finns ämnen som journalister inte ska gå och peta i.

Työehdoista neuvotellaan salassa – miksiköhän?

Neuvottelut työn ehdoista pitävät Journalistiliiton puheenjohtajan kiireisenä. Eräs pimeä perinne mietityttää Hanne Ahoa.

Näin syntyy MTV:n meteorologin sääennuste

Forecan ja MTV:n meteorologi Miina Manninen tietää viikonlopun sään ennen kuin muu Suomi herää.

Olen Retail Manager, sanoi haastateltava

Yhä suurempi osuus yritysväestä tuntuu uskovan, että englanti parantaa menestyksen mahdollisuuksia kotimaassakin, Ville Eloranta kirjoittaa.

”Ilmastonmuutos trendaa nyt kaikkialla, ja ihan syystä. Mutta järjestöt ja brändit käyttävät ilmastoahdistusta keppihevosena omalle asialleen. Joskus on vaikea erottaa, mikä on aiheellista ja mikä ei”, Maria Veitola sanoo.

Maria Veitola kysyy tyhmiä ja se kannattaa

”Se ei aina ole helppoa, mutta usein toimittajan kannattaisi tekeytyä vähän hölmöksi. Katselijat ja kuuntelijat kiittävät, kun tulee parempi ohjelma”, toimittaja Maria Veitola sanoo.

Moni maalittamiseen soveltuva rikosnimike on asianomistajarikos. Yksittäisen virkamiehen kynnys rikosilmoituksen tekemiseen voi olla korkea. Muiden muassa poliisi, syyttäjät, tuomarit ja käräjäoikeuksien laamannit toivovat asiaan pikaista muutosta.

Maalittaminen halutaan kriminalisoida, mutta asia etenee hitaasti

Päättäjät puhuvat julkisuudessa asian kiireellisyydestä, mutta oikeusministeriössä mitään hanketta ei ole käynnissä.

Tapahtumien ”sivutuotteena” syntyy yhteisöllisyyttä

”Jo Helsingin Sanomalehtimiesyhdistyksen ja Aikakauslehdentoimittajien yhdistyksen yhdistymistä suunniteltaessa tavoitteeksi otettiin hyvät jäsentilaisuudet”, kirjoittaa toiminnanjohtaja Kaija Plit.

Tinkimätön toimittaja ja aktiivinen osallistuja

Kuolleita: Toimittaja Tuula Helariutta 24. 4. 1949 Punkalaidun – 10. 9. 2019 Huittinen

”Journalistin tehtävä on kysyä miksi”

Kuolleita: Toimittaja Martti ”Maxi” Kaukonen 15. 9. 1947 Rovaniemi – 12. 10. 2019 Kuopio

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta