Ljudplanering. Ann-Sophie Sandström vill inte ha en kompakt tystnad runt sina intervjuer. ”Ett naturligt bakgrundssorl på ett kafé är bra, men jag vill inte att ett gäng med skräniga tonåringar störtar in mitt i intervjun.”

Radioprataren som lyssnar

JOURNALISTI
19.3.2015

Johan Svenlin, text
Karolina Isaksson, foto

I Ann-Sophie Sandströms kök får vanliga människor prata om vanliga saker. Grannens kusins arbetskompis är ofta mer intressant än alla uttjatade kändisar.

I en gammal stuga nedanför vattentornet i Nykarleby har många okända livsöden blottats. Nu är det dags att vi får höra lite om Ann-Sophie Sandströms egna livsval. Hon är frilansjournalist och gör årligen 20 intervjuprogram för Yle Vegas serie Samtal om livet.

Klockan är 11.05 en fredag förmiddag i februari. Vi sitter i hennes hemtrevliga inspelningsstudio, med randiga trasmattor på golvet, en blommig vaxduk på bordet och en skön värme från kakelugnen. Inramningen gör att det känns som att komma hem till en klok mormor som alltid har tid att lyssna.

Radiopratet i bakgrunden låter visserligen inte som mormors naturliga val, Österbottnisk förmiddag på Yle Radio Vega. Och i stället för nybakade bullar och saft bjuds det på chokladbitar med nötter och starkt kaffe.

”Det är spanska public service-kanalen Radio 3 som sänder kulturprogram. Jag är mitt i målgruppen och brukar lyssna på kanalen för att hålla igång min spanska”, förklarar Ann-Sophie när hon vrider ner volymen.

Det är alltså hit som folk kommer för att berätta om sina liv. De vet att det kommer att gå ut i radion. Grannen, svärmor och jobbarkompisarna kommer troligtvis att höra alla erkännanden, pinsamma tillkortakommanden och personliga tragedier som man berättar vid Ann-Sophies köksbord. Varför utsätter sig någon för det?

”Folk gillar att prata om sig själva, också om obekväma saker. Utgångspunkten inför en intervju kan vara personens karriärbyte, men i stället kan samtalet övergå till prat om ätstörningar. Vissa upplever att de insett nya samband i sina liv efter intervjun.”

 

Hennes förmåga att lyssna och att bygga upp ett förtroende har gett många så kallade vanliga människor mod att öppet berätta om och reflektera över sina livsval.

”Det är inget självändamål att få intervjupersonerna att gråta. Jag är inte heller ute efter smaskiga avslöjanden, som en grävande journalist. Målet är att skapa ett intressant mänskligt möte med en person som inte är känd för allmänheten.”

Efter intervjun brukar hon fråga om det finns något som intervjupersonen vill klippa bort, men för det mesta får hon förtroende att förvalta materialet på bästa sätt.

”Oftast får intervjupersonerna senare positiva kommentarer av folk i deras omgivning för att de vågat berätta om svåra saker. Andra kanske haft liknande erfarenheter och tycker att det är viktigt att någon berättar om dem i radion.”

Det saknas inte intressanta intervjupersoner bland vanliga, till synes gråa, okända människor.

”En del vill bli krusade och tackar först nej till intervju, men ringer sedan upp och vill vara med i alla fall. Några har sagt blankt nej och det får man respektera, folk har ju ingen skyldighet att ställa upp.”

 

Hon är inte den mest stereotypiska journalisten och hennes journalistkarriär har heller inte tagit den spikraka vägen.

”Jag hade lätt för att skriva och uttrycka mig redan i tonåren, men jag vågade inte söka till någon journalistutbildning. Prestationskravet skrämde mig. Brorsan hade bättre självförtroende och kom in på Soc&kom.”

Brorsan heter för övrigt Peter Sandström och är en av de nominerade till Nordiska rådets litteraturpris 2015.

I stället för journalistik läste Ann-Sophie sig till en utdragen humkandexamen som bestod av pedagogik, psykologi, filosofi och samhällsvetenskap.

”En tid hade jag en tanke om att bli psykolog, men jag är för rastlös för att ta emot klienter.”

År 1987, när det var dags att knyta ihop den akademiska karriären, åkte hon till Spanien för lära sig spanska och skriva klar sin gradu. Dagstidningar är bra språkträning och en dag såg hon en annons där Spantax rekryterade flygvärdinnor.

”Som språkkurs var flygvärdinnejobbet helt perfekt. Dessutom kom jag utanför min egen umgängeskrets av rödgröna humanister. Man har ju annars en tendens att söka sig till människor med likartad världsbild.”

 

I fem år jobbade hon som flygvärdinna och sedan var det dags för en kort sejour i Helsingfors, innan maken Kjell Lindroos blev USA-korrespondent för Svenska Yle 1993.

Ann-Sophie åkte med som korrespondentfru.

”Vi var tvungna att gifta oss innan vi flyttade till Washington för att slippa en massa krångel. Jag hade inget arbetstillstånd och gick någon kurs i kreativt skrivande.”

För hennes egen del var giftermålet, att döma av ordvalet, ingen avgörande milstolpe i livet, men hon fascinerades av den amerikanska bröllopsindustrin. Av ren nyfikenhet bestämde hon sig för att gå en kvällskurs i konsten ”How to marry the rich”. Hon lånade Kjells bandspelare för att dokumentera godbitarna.

Det wallraffade innehållet klipptes sedan ihop till ett radioprogram för Yle och under det tredje och sista året i Washington satte hon sig in i radiohantverket. Det blev en rad radioinslag som beskrev andra USA-fenomen än politisk maktkamp, skådisgnabb, hipp teknologi och börssvängningar.

”Jag har alltid tyckt mer om att berätta om underliga saker än att göra nyhetsjournalistik. Och i USA fanns det mycket underligt. Saker som jag då tyckte var helt sjuka har jag senare under åren sett komma hit.”

 

Så vart flyttar man när man återvänder till hemlandet från Washington? Naturligtvis till ett gammalt trähus nedanför vattentornet i Nykarleby.

”Vi köpte det här huset för 18 år sedan för att ha en bas där vi kunde ställa ner kappsäckarna. Det visade sig att det går hur bra som helst att bo och jobba som frilansjournalist i Nykarleby så vi har stannat kvar här.”

Under 1990-talet hade hon till och med en period med tidsbundna kontrakt på Yle, men 2002 tog det slut.

”Då funderade jag faktiskt på att byta yrke, men jag bet ihop och fortsatte som frilans. Det var ganska tufft när jag hunnit vänja mig vid månadslön och betald semester.”

Idéerna fortsatte att sprudla och efterfrågan på hennes program och inslag var stort.

”Sommaren 2006 blev jag utbränd. Jag hade tagit på mig att göra flera programserier samtidigt och till sist sade kroppen ifrån. Jag tappade rösten och var sjukskriven i två och en halv månad.”

Lärdomen blev att hon måste planera sin arbetstid bättre. Hur har den planen fallit ut?

”Jag brukar komma igång vid elvatiden och håller ofta på till sen kväll. En morgon hörde jag fyrans nyheter i bilradion på väg hem efter att ha redigerat hela natten, det blev en ny tankeställare. Jag levererar aldrig något före deadline, men jobbet blir alltid gjort trots att det är knappt om tid. Så funkar jag.”

 

Förra året fick hon igen orsak att reflektera över sina personlighetsdrag. I en uppmärksammad radiodokumentär gick hon till botten med det inslag av galenskap som funnits i hennes egen släkt.

”Det var det värsta jag varit med om i jobbet. Jag hade en fruktansvärd angst över att sätta mig själv i blöt på det sättet. Samtidigt var det nyttigt för att jag ska förstå
hur mina intervjupersoner kan känna sig.”

I dokumentären finns en bit modern finlandssvensk radiohistoria, när brodern Peter förgäves försöker köpa en tågbiljett via VR:s webbplats. Systern känner av den stigande frustrationen hos brodern, hon närmar sig med sin bandspelare och ställer provocerande frågor i ett irriterande sakligt tonläge. Det som fastnade på band lämpar sig kanske inte för tryck, men det var fantastiskt bra radio. Har du alltid bandspelaren på rec hemma?

”Nej, men när jag känner igen en situation som kan bli intressant knäpper jag på den.”

Och hon har full förståelse för broderns reaktion.

”Alltså datastrul är det värsta! Jag är likadan själv när jag redigerar mina program på Yles redaktion i Jakobstad. Ibland stannar alla andra upp när jag ropar satans satan åt något långsamt editeringsprogram.”

Resultatet brukar ändå bli bra. Samtal om livet-programmen får stort genomslag, och intervjuaren får liksom intervjupersonerna uppmuntran av lyssnare på stan. En grundlig intervju och ett gott klipparbete gör susen.

Ann-Sophie Sandström

  • Född 1959 i Nykarleby.
  • Bäst med mitt jobb:  Att jag får träffa så många intressanta människor som gärna berättar om sina funderingar och om sina livsval. Och så har jag dessutom frihet att jobba i min egen takt.
  • Sämst med mitt jobb: Friheten, som ibland kan vara svår att hantera.
  • Hittills mest stolt över: Svår fråga... Kanske den radiodokumentär jag gjorde 2014, ”Så var det med den saken!” Jag är stolt över att dokumentären alls blev gjord, för jag tvivlade in i det sista på att jag skulle ro i land det projektet.
  • Drömintervjuperson: Ingen särskild person – det skulle kunna vara vem som helst som öppet och ärligt vill dela med sig av sina tankar och erfarenheter.


5 2020
Arkisto

Tämä voi olla ainoa tilaisuutemme mediatukeen

Ruotsissa, Tanskassa ja Norjassa valtio on jakanut journalismille koronatukea 24 – 66 miljoonaa euroa normaalin mediatuen päälle. Suomessa tiedonvälitystä ei tueta, vielä. Nyt tilanne on kuitenkin lupaavampi kuin vuosikymmeniin, kirjoittaa Maria Pettersson.

Kuohuva toimitus on loistopaikka edetä uralla, Riikka Räisänen

Ylen uutis- ja ajankohtaistoimituksen päätoimittaja tietää jo, kuka kolumnisti seuraavaksi ehdottaa yhtiön rahoituksen leikkaamista.

Koronan mukana kiire katosi ja filosofia palasi

Kodissamme on nukuttu enemmän kuin aikoihin. Yhtenä yönä en saanut unta, kun olin nukkunut niin jumalattoman paljon edellisinä, kirjoittaa Lauri Rotko.

Medier med mössan i hand

”Det är problematiskt om mediernas roll och deras stödbehov villkoras med coronavirusutbrottet”, skriver Dan Lolax.

Mediatuki on demokratiatuki – ja poliitikkojen olisi aika ymmärtää se

”Median asia ei ole vain median asia. Se on kansalaisten asia. Ja tämä tuntuu poliitikoilta unohtuneen”, kirjoittaa Hanne Aho.

Arvoisat kansalaiset, muistakaa resilienssi!

”Lohdullista – mutta samalla oireellista – on se, että moni journalisti pyrkii edelleen selittämään resilienssin”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Verkko toi uutta ay-koulutukseen

”Verkkokoulutus osoittautui yllättävän käteväksi ja vuorovaikutukselliseksi koulutusmuodoksi”, kirjoittaa työehtoasiamies Terhi Tarvainen.

Direktsändningarnas man

Döda: Redaktör Tomas Ek 6. 1.1957 Helsingfors – 2. 5.2020 Helsingfors

Teräväkielinen pomo muisti myös kannustaa

Kuolleita: Päätoimittaja Pekka Hyvärinen 20. 7. 1951 Kuopio – 10. 5. 2020 Helsinki

Uutisia, ei niinkään analyysejä

Kuolleita: Toimittaja Olli Pohjanpalo 21. 3. 1954 Hamilton Kanada – 11. 5. 2020 Helsinki

”Julkaistu kuva oli hyvä kuva”

Kuolleita: Valokuvaaja Mauri Vuorinen 11. 10. 1928 Hämeenkyrö – 30. 3. 2020 Tampere

Oikeutta puolustava marjakapitalisti

Kuolleita: Toimittaja Helena Hyvärinen 6.11. 1950 Tampere – 1.5.2020 Tampere

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta