Ansvarsfullt. Har man getts möjlighet att skriva ledare ska man ge också de utstötta en röst, tycker Östnylands chefredaktör Micaela Röman.

Ledarskribent med ett uppdrag

JOURNALISTI
5.11.2015

Magnus Londen, text
Karl Vilhjálmsson, foto

Ni skall vara snälla med varandra. Det är de visdomsord farmor Saga gav mig redan som liten. Då jag bråkade min bror. Då jag gifte mig med min man. Ni skall vara snälla med varandra, det kommer ni långt med, sade farmor Saga.

Så lydde inledningsstycket. Men det var inte frågan om en självbiografi i bokform. Inte heller om en personligt hållen kolumn.

Utan om en ledartext i Borgåbladet om vårdföretaget Carema – i själva verket den allra första ledartexten som Micaela Röman någonsin skrev. Därmed hade hon bums brutit mot den journalistiska konventionen som säger att en ledartext ska vara renons på personliga känslor.

”Jag hade aldrig jobbat på en tidning förut, men jag visste förstås att en ledartext av tradition är ganska högtravande.”

Se det som en markering direkt från start.

Men det var fyra år och många tidningsreformer sedan. Nu är det vardagsmorgon i oktober 2015 och KSF Medias ledarskribenter håller möte. Just på grund av de där tidningsreformerna är det numera redaktörer från tre tidningar som planerar sina ledare tillsammans:

I Borgå finns Östnyland (ÖN) med chefredaktören Röman och ledarskribenten Jan-Erik Andelin. Rekvisita: Radio Extrem-mugg på Römans bord.

I Ekenäs finns Västra Nyland (VN) med chefredaktören Marina Holmberg och ledarskribenten John-Erik Jansen. Rekvisita: Porträtt av forna journalistiska storheter på väggen.

I Helsingfors finns Hufvudstadsbladet (Hbl) med opinionavdelningens chef Susanna Ginman. Rekvisita: stressade redaktörer vandrar av och an i korridorerna bortom glasburen.

Men strunt i vem som är i Helsingfors, Ekenäs, ursäkta Raseborg, eller Borgå. Alla fem är ju ändå omvandlade till pixlar på skärmen. Vem som ska skriva vad och när utgör den röda tråden i den lätt stökiga diskussionen kring tänkbara teman.

Först: ”...Det är ombytta roller, man får lite känslan av att det nu är EK som säger nej till allt ...” som övergår i ”....Hur skulle nya snabbhtåget Helsingfors – Åbo kunna gynna Västnyland ...” som spinner över till ”...Vårdreformen innebär nog stora orosmoln för regeringen...”.

Och så där fortsätter det i en knapp halvtimme i raskt tempo – det enda som kräver lite mer planerande är anpassningen till KSF Media-verkligheten. Att skriva den urkorta Hbl Kväll -ledaren väcker inga glädjetjut, och hur ska man göra med ledaren om FSD:s ordförandeval som ska skrivas av Andelin till måndagens Hbl, då VN och ÖN inte utkommer?

Lösningen blir en lång ledare i Hbl på måndag, som sedan bearbetas och förkortas så att den får lokal vinkling på tisdag i VN och ÖN.

”Det var en innovativ lösning”, konstaterar Ginman.

Sedan klick och adjö och vi hörs.

 

Som chefredaktör är förväntningen på Röman naturligtvis att hon ska tycka till om lokalsamhället, men utöver det ligger hennes fokus på invandring och sociala frågor.

Invandring, ja. I början av september skrev Röman en ledare med rubriken Huvudsaken är att vi ställer upp:

Vi vill bidra till att de personer som flytt sina egna hemland ska känna sig välkomna och bli integrerade i regionen. I stället för att enbart rapportera det som hänt vill vi agera i den här frågan, vi vill bära vår del av ansvaret.

ÖN blev alltså en aktiv part i en brännhet fråga. Eller som Röman själv säger: ”Det är mer än opinion, det är kampanj.”

Hur blev det så?

”För att klimatet är vad det är, och för att många andra tidningar inte tar ställning överhuvudtaget.”

”Vi” i ledartexten är alltså redaktionen, men ett dylikt engagemang föds sällan automatiskt. Själv spårar Röman sin sympati för de nyanlända till att hon och hennes man tagit emot ett fosterbarn och ett adoptivbarn, och hon är helt entydig gällande vårt ansvar:

”Den som står på stranden kan inte göra något annat än ta emot dem som kommer, och sedan utgå från att det går bra. Jag hoppas också att någon skulle ta emot mig om jag tvingades fly.”

 

Att skriva ledare är alltså att tycka till, att stå upp för någonting.

Eller är det faktiskt så?

Vill man karikera kan man tvärtom säga att det i den traditionella och anonyma ledartextens dynamik – eller brist på dynamik – ska ingå ett knastertorrt referat om vad som skett invävt i ett ”å ena sidan och å andra sidan” -resonemang som sedan utmynnar i ett tomt allmänt ställningstagande i sista satsen, helst skrivet i passiv form (typ: ”Utvecklingen är oroande och åtgärder bör vidtas”).

Men det där konceptet köper inte Röman.

”Det är verkligen inte år 2015 att skriva osignerade ledare. Hur kan man förvänta sig att läsare ska fortsätta debattera eller ta kontakt om de inte ens vet vem som är avsändare? Och insisterar man på att skriva svårbegripligt kommer speciellt yngre läsare att känna sig dumma och sluta läsa.”

I en värld full av personligt och engagerat tyckande via twitter, bloggar och kolumner är det ändå svårt att se ledartexten som liggande i tiden, men ÖN har inte gett upp.

”Min kollega Jan-Erik Andelin kan till exempel lägga ut stommen av sin ledartext till läsarna som bidrar med synpunkter som påverkar den slutliga texten. Vi ser definitivt en framtid för genomtänkt opinion.”

Ledordet är passion – ett ord Röman ofta återkommer till. Vi har nu förflyttat oss till ett café i hennes hemort Nickby, och Röman berättar att hon vill engagera både sig själv och tidningen i lokalsamhället. Och just precis då – som om det vore förhandsregisserat – går en cafébesökare förbi vårt bord, stannar upp, avbryter, inte för att gnälla utan för att tacka Röman för hennes insats vid en lokal filmkväll här om kvällen.

Lokalsamhället står hennes hjärta nära, och när vi ändå talar hjärta kommer vi till ett annat tema som hon känner för: Fattigdom.

”Att vara fattig är nästan omöjligt på finlandssvenska. Vi ska vara förmögna, sociala, glada och välutbildade. Men det finns finlandssvenska familjer med alkoholism, där barnen inte får mat, där mannen misshandlar sin fru, men tröskeln att erkänna detta är hög. Med mina texter vill jag ge en identitet, en röst, åt dessa familjer. Det är mitt ansvar.”

Ansvar? Där kom det igen. Röman skriver inte bara för skrivandets skull, utan drivs av något starkare, hon har ett uppdrag. Hur kommer det sig?

”För att jag själv växte upp i en familj i Österbotten där jag ingenting hellre ville än att socialen skulle ta hand om oss barn.”

Om passion är ett ledord är ”rättvisa” alltså ett annat. Saker ska vara rättvisa. Men från att tidigare ha varit ”oerhört svartvit” hände något den där gången då hennes förman på Yle initierade ett uppriktigt samtal med henne.

”Hon sa att jag är en ljuvlig människa, men undrade om jag är medveten om att jag aldrig ändrar ståndpunkt, att jag alltid ska få sista ordet, att jag alltid ska ha rätt.”

Ett inte helt ovanligt drag hos en journalist, men förändring är inte en omöjlighet, påpekar Röman.

”Nuförtiden är jag intresserad av att höra hur andra resonerar. En person som till exempel är ’invandrarkritisk’ kan bygga sina åsikter på likadana känslor som jag – men ändå komma fram till en diametralt annan åsikt. Det är fascinerande.”

Men livet som chefredaktör och ledarskribent är förstås inte bara en kamp för det rätta. För några veckor sedan startade Röman en matblogg på Östnylands webb. Och varifrån kommer inspirationen?

Från farmor Saga, förstås. Eller som hon själv skriver: ”Farmor Saga är en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv.” Det var nämligen hos henne och farfar som Micaela för det mesta bodde som barn.

Saga gick bort tidigare i år. Men också för oss utomstående lever hon kvar – genom Römans engagemang för flyktingar, för de fattiga – och för god mat.

Så vem var det som påstod att en enskild individ inte kan påverka?



5 2020
Arkisto

Tämä voi olla ainoa tilaisuutemme mediatukeen

Ruotsissa, Tanskassa ja Norjassa valtio on jakanut journalismille koronatukea 24 – 66 miljoonaa euroa normaalin mediatuen päälle. Suomessa tiedonvälitystä ei tueta, vielä. Nyt tilanne on kuitenkin lupaavampi kuin vuosikymmeniin, kirjoittaa Maria Pettersson.

Kuohuva toimitus on loistopaikka edetä uralla, Riikka Räisänen

Ylen uutis- ja ajankohtaistoimituksen päätoimittaja tietää jo, kuka kolumnisti seuraavaksi ehdottaa yhtiön rahoituksen leikkaamista.

Koronan mukana kiire katosi ja filosofia palasi

Kodissamme on nukuttu enemmän kuin aikoihin. Yhtenä yönä en saanut unta, kun olin nukkunut niin jumalattoman paljon edellisinä, kirjoittaa Lauri Rotko.

Medier med mössan i hand

”Det är problematiskt om mediernas roll och deras stödbehov villkoras med coronavirusutbrottet”, skriver Dan Lolax.

Mediatuki on demokratiatuki – ja poliitikkojen olisi aika ymmärtää se

”Median asia ei ole vain median asia. Se on kansalaisten asia. Ja tämä tuntuu poliitikoilta unohtuneen”, kirjoittaa Hanne Aho.

Arvoisat kansalaiset, muistakaa resilienssi!

”Lohdullista – mutta samalla oireellista – on se, että moni journalisti pyrkii edelleen selittämään resilienssin”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Verkko toi uutta ay-koulutukseen

”Verkkokoulutus osoittautui yllättävän käteväksi ja vuorovaikutukselliseksi koulutusmuodoksi”, kirjoittaa työehtoasiamies Terhi Tarvainen.

Direktsändningarnas man

Döda: Redaktör Tomas Ek 6. 1.1957 Helsingfors – 2. 5.2020 Helsingfors

Teräväkielinen pomo muisti myös kannustaa

Kuolleita: Päätoimittaja Pekka Hyvärinen 20. 7. 1951 Kuopio – 10. 5. 2020 Helsinki

Uutisia, ei niinkään analyysejä

Kuolleita: Toimittaja Olli Pohjanpalo 21. 3. 1954 Hamilton Kanada – 11. 5. 2020 Helsinki

”Julkaistu kuva oli hyvä kuva”

Kuolleita: Valokuvaaja Mauri Vuorinen 11. 10. 1928 Hämeenkyrö – 30. 3. 2020 Tampere

Oikeutta puolustava marjakapitalisti

Kuolleita: Toimittaja Helena Hyvärinen 6.11. 1950 Tampere – 1.5.2020 Tampere

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta