Ansvarsfullt. Har man getts möjlighet att skriva ledare ska man ge också de utstötta en röst, tycker Östnylands chefredaktör Micaela Röman.

Ledarskribent med ett uppdrag

JOURNALISTI
5.11.2015

Magnus Londen, text
Karl Vilhjálmsson, foto

Ni skall vara snälla med varandra. Det är de visdomsord farmor Saga gav mig redan som liten. Då jag bråkade min bror. Då jag gifte mig med min man. Ni skall vara snälla med varandra, det kommer ni långt med, sade farmor Saga.

Så lydde inledningsstycket. Men det var inte frågan om en självbiografi i bokform. Inte heller om en personligt hållen kolumn.

Utan om en ledartext i Borgåbladet om vårdföretaget Carema – i själva verket den allra första ledartexten som Micaela Röman någonsin skrev. Därmed hade hon bums brutit mot den journalistiska konventionen som säger att en ledartext ska vara renons på personliga känslor.

”Jag hade aldrig jobbat på en tidning förut, men jag visste förstås att en ledartext av tradition är ganska högtravande.”

Se det som en markering direkt från start.

Men det var fyra år och många tidningsreformer sedan. Nu är det vardagsmorgon i oktober 2015 och KSF Medias ledarskribenter håller möte. Just på grund av de där tidningsreformerna är det numera redaktörer från tre tidningar som planerar sina ledare tillsammans:

I Borgå finns Östnyland (ÖN) med chefredaktören Röman och ledarskribenten Jan-Erik Andelin. Rekvisita: Radio Extrem-mugg på Römans bord.

I Ekenäs finns Västra Nyland (VN) med chefredaktören Marina Holmberg och ledarskribenten John-Erik Jansen. Rekvisita: Porträtt av forna journalistiska storheter på väggen.

I Helsingfors finns Hufvudstadsbladet (Hbl) med opinionavdelningens chef Susanna Ginman. Rekvisita: stressade redaktörer vandrar av och an i korridorerna bortom glasburen.

Men strunt i vem som är i Helsingfors, Ekenäs, ursäkta Raseborg, eller Borgå. Alla fem är ju ändå omvandlade till pixlar på skärmen. Vem som ska skriva vad och när utgör den röda tråden i den lätt stökiga diskussionen kring tänkbara teman.

Först: ”...Det är ombytta roller, man får lite känslan av att det nu är EK som säger nej till allt ...” som övergår i ”....Hur skulle nya snabbhtåget Helsingfors – Åbo kunna gynna Västnyland ...” som spinner över till ”...Vårdreformen innebär nog stora orosmoln för regeringen...”.

Och så där fortsätter det i en knapp halvtimme i raskt tempo – det enda som kräver lite mer planerande är anpassningen till KSF Media-verkligheten. Att skriva den urkorta Hbl Kväll -ledaren väcker inga glädjetjut, och hur ska man göra med ledaren om FSD:s ordförandeval som ska skrivas av Andelin till måndagens Hbl, då VN och ÖN inte utkommer?

Lösningen blir en lång ledare i Hbl på måndag, som sedan bearbetas och förkortas så att den får lokal vinkling på tisdag i VN och ÖN.

”Det var en innovativ lösning”, konstaterar Ginman.

Sedan klick och adjö och vi hörs.

 

Som chefredaktör är förväntningen på Röman naturligtvis att hon ska tycka till om lokalsamhället, men utöver det ligger hennes fokus på invandring och sociala frågor.

Invandring, ja. I början av september skrev Röman en ledare med rubriken Huvudsaken är att vi ställer upp:

Vi vill bidra till att de personer som flytt sina egna hemland ska känna sig välkomna och bli integrerade i regionen. I stället för att enbart rapportera det som hänt vill vi agera i den här frågan, vi vill bära vår del av ansvaret.

ÖN blev alltså en aktiv part i en brännhet fråga. Eller som Röman själv säger: ”Det är mer än opinion, det är kampanj.”

Hur blev det så?

”För att klimatet är vad det är, och för att många andra tidningar inte tar ställning överhuvudtaget.”

”Vi” i ledartexten är alltså redaktionen, men ett dylikt engagemang föds sällan automatiskt. Själv spårar Röman sin sympati för de nyanlända till att hon och hennes man tagit emot ett fosterbarn och ett adoptivbarn, och hon är helt entydig gällande vårt ansvar:

”Den som står på stranden kan inte göra något annat än ta emot dem som kommer, och sedan utgå från att det går bra. Jag hoppas också att någon skulle ta emot mig om jag tvingades fly.”

 

Att skriva ledare är alltså att tycka till, att stå upp för någonting.

Eller är det faktiskt så?

Vill man karikera kan man tvärtom säga att det i den traditionella och anonyma ledartextens dynamik – eller brist på dynamik – ska ingå ett knastertorrt referat om vad som skett invävt i ett ”å ena sidan och å andra sidan” -resonemang som sedan utmynnar i ett tomt allmänt ställningstagande i sista satsen, helst skrivet i passiv form (typ: ”Utvecklingen är oroande och åtgärder bör vidtas”).

Men det där konceptet köper inte Röman.

”Det är verkligen inte år 2015 att skriva osignerade ledare. Hur kan man förvänta sig att läsare ska fortsätta debattera eller ta kontakt om de inte ens vet vem som är avsändare? Och insisterar man på att skriva svårbegripligt kommer speciellt yngre läsare att känna sig dumma och sluta läsa.”

I en värld full av personligt och engagerat tyckande via twitter, bloggar och kolumner är det ändå svårt att se ledartexten som liggande i tiden, men ÖN har inte gett upp.

”Min kollega Jan-Erik Andelin kan till exempel lägga ut stommen av sin ledartext till läsarna som bidrar med synpunkter som påverkar den slutliga texten. Vi ser definitivt en framtid för genomtänkt opinion.”

Ledordet är passion – ett ord Röman ofta återkommer till. Vi har nu förflyttat oss till ett café i hennes hemort Nickby, och Röman berättar att hon vill engagera både sig själv och tidningen i lokalsamhället. Och just precis då – som om det vore förhandsregisserat – går en cafébesökare förbi vårt bord, stannar upp, avbryter, inte för att gnälla utan för att tacka Röman för hennes insats vid en lokal filmkväll här om kvällen.

Lokalsamhället står hennes hjärta nära, och när vi ändå talar hjärta kommer vi till ett annat tema som hon känner för: Fattigdom.

”Att vara fattig är nästan omöjligt på finlandssvenska. Vi ska vara förmögna, sociala, glada och välutbildade. Men det finns finlandssvenska familjer med alkoholism, där barnen inte får mat, där mannen misshandlar sin fru, men tröskeln att erkänna detta är hög. Med mina texter vill jag ge en identitet, en röst, åt dessa familjer. Det är mitt ansvar.”

Ansvar? Där kom det igen. Röman skriver inte bara för skrivandets skull, utan drivs av något starkare, hon har ett uppdrag. Hur kommer det sig?

”För att jag själv växte upp i en familj i Österbotten där jag ingenting hellre ville än att socialen skulle ta hand om oss barn.”

Om passion är ett ledord är ”rättvisa” alltså ett annat. Saker ska vara rättvisa. Men från att tidigare ha varit ”oerhört svartvit” hände något den där gången då hennes förman på Yle initierade ett uppriktigt samtal med henne.

”Hon sa att jag är en ljuvlig människa, men undrade om jag är medveten om att jag aldrig ändrar ståndpunkt, att jag alltid ska få sista ordet, att jag alltid ska ha rätt.”

Ett inte helt ovanligt drag hos en journalist, men förändring är inte en omöjlighet, påpekar Röman.

”Nuförtiden är jag intresserad av att höra hur andra resonerar. En person som till exempel är ’invandrarkritisk’ kan bygga sina åsikter på likadana känslor som jag – men ändå komma fram till en diametralt annan åsikt. Det är fascinerande.”

Men livet som chefredaktör och ledarskribent är förstås inte bara en kamp för det rätta. För några veckor sedan startade Röman en matblogg på Östnylands webb. Och varifrån kommer inspirationen?

Från farmor Saga, förstås. Eller som hon själv skriver: ”Farmor Saga är en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv.” Det var nämligen hos henne och farfar som Micaela för det mesta bodde som barn.

Saga gick bort tidigare i år. Men också för oss utomstående lever hon kvar – genom Römans engagemang för flyktingar, för de fattiga – och för god mat.

Så vem var det som påstod att en enskild individ inte kan påverka?



4 2019
Arkisto

Rahahautomo

Valokuvausjärjestö Finnfoto kylpee rahassa, jota se ei ole saanut jaettua kuvaajille.

"Politiikan toimittajat puhuvat liian vähän politiikan sisällöistä"

Vuoden journalistin Vappu Kaarenojan mielestä osa politiikan journalismista tuo mieleen urheilusivut.

Jos sössii lehdistönvapauden, voi heittää hyvästit demokratialle

Kansalaisen kannalta on yhdentekevää, lopettaako journalisti työskentelyn ennakkosensuurin vai netissä käydyn vihakampanjan seurauksena, kirjoittaa Journalistin päätoimittaja Maria Pettersson.

Maailma muuttuu vihamielisemmäksi toimittajia kohtaan

Suomi nousi tänä vuonna sananvapaustilaston kakkoseksi, mutta entistä harvemmassa massa tilanne on hyvä tai tyydyttävä. Kymmenen viime vuoden aikana työnsä vuoksi on kuollut yli 700 journalistia.

Freelanceriksi jääminen on heittäytymistä epävarmuuteen, jossa nirsous johtaa konkurssiin

Ennen halusin tehdä ensisijassa yhteiskunnallisesti merkittävää ja lukijaa koskettavaa journalismia. Sittemmin on valjennut yrittäjän arjen totuus, kirjoittaa Lauri Rotko.

Antaisit itse paremmat erätaukohaastattelut, Susanna Luikku

Avun toimittaja Susanna Luikku tähtäsi jääkiekkoilijaksi, mutta päätyi urheilutoimittajaksi. Hän suhtautuu kriittisesti otteluiden erätaukohaastatteluihin.

Haaga-Helian journalismiopiskelijat tarkistivat kansainvälisessä projektissa kuusi EU-väitettä. ”Työssä huomasi, miten paljon asiaa muutamaan lauseeseen saattaa sisältyä”, sanoo Emmi Syrjäniemi (oik.), joka oli mukana tarkistamassa Ville Niinistön (vihr.) twiittiä. Vierellä tarkistustyötä ohjannut lehtori Kaarina Järventaus.

Journalismin opiskelijat tarkistivat EU-väitteitä: enemmistö ”sinne päin”

EU-vaaleihin liittyvä projekti muistuttaa toimittajia tarkistamaan siteerausten faktat ja miettimään otsikoista syntyviä vaikutelmia.

Kom till Afrika, här finns plats!

När det gäller den finska marknaden för Afrikanyheter behöver jag sällan konkurrera med någon, skriver Journalistens nya kolumnist Liselott Lindström, Afrikastringer för Yle.

Ei mitään muttia – vai sittenkin pari?

Verbittömiä lauseita, mutta-sanalla alkavia virkkeitä, ja-sanan pois jättäviä listauksia. Kaikkia näkyy journalistisissa teksteissä jatkuvasti. Mutta saako näin tehdä, pohtii Ville Eloranta.

Pk-media, invandringskritik och andra ord

Vad finns inbyggt i begrepp som politisk korrekt (pk), islamisering, patriot eller i en valseger som liknas vid en tsunami, frågar Jeanette Björkqvist.

Hyvä juttu, ei kauppoja

Tuomo Pirttimaan juttukeikka Norjan vuonolle sujui kuin unelma, kunnes tuli aika kartoittaa aiheen virallista puolta.

Toimittaja aikoo erota päätoimittajan vaaliehdokkuuden takia

Sanomalehti Pohjalaisen päätoimittajan ehdokkuus eduskuntavaaleissa hiertää toimituksen ja johdon välejä.

Nuoret haluavat reunoilta kovettunutta juustosämpylää siinä missä muutkin

Nuorten hupenevaa kiinnostusta ammattiyhdistysliikkeeseen selitetään usein joko sen imago-ongelmalla tai nuorten ideologisilla valinnoilla. Syy on kuitenkin muualla, kirjoittaa liiton opiskelijalähettiläs Martta Kallionpää.

Tervetuloa takaisin

Journalistiliitossa kokeillaan, millaisia tuloksia eronneiden jäsenten takaisin houkutteleminen tuottaa, liiton tiedottaja Manu Haapalainen kirjoittaa.

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta