På Åland lär man sig allt

JOURNALISTI
24.9.2015

Magnus Londen
magnus.londen@gmail.com
Skribenten är frilansjournalist och författare från Helsingfors.

När man är rejält över fyrtio får man, har jag bestämt, ge goda råd till yngre kollegor. Åk till Åland!, skriver Magnus Londen.

När man är rejält över fyrtio får man, har jag bestämt, ge goda råd till yngre kollegor. Så jag brukar som en envis åsna upprepa:

Åk till Åland!

Och så kommer jag igång:

Åland med sin självstyrelse är ett samhälle i miniatyr, med många av de instanser som en självständig stat har: Från landskapsregering till lagting (riksdag), från polismakt till postväsende, från hälso- och sjukvård till natur- och miljövård.

Här finns också alla kommunala instanser från fullmäktige till nämnder till tjänstemän, och i öriket verkar förstås otaliga företagare. Det finns fiskare, krögare, bönder, kulturarbetare, idrottsföreningar, ja, allt finns, också inre slitningar, nationalism och internationalism, rattfyllon och nykterhetsfrälsta, bluffmakare och ideellt föreningsfolk. It’s all there!

Den stora skillnaden mot riket är att man faktiskt får tag på folk. Ett ynka telefonsamtal och den där ansvariga tjänstemannen är redo för grillning. Samhället i stort blir begripbart just för att samhället är förhållandevis litet och människonära.

Själv hade jag redan sommarjobbat på Hbl och läst Jan-Magnus Janssons Politisk teori och diverse andra torra förvaltningsböcker på Soc & kom, men det var först på Åland jag började förstå hur en nordisk samhällsstruktur funkar.

Jag jobbade på Nya Åland, Nyan, en sommar ganska nyligen. Okej, om sanningen ska fram så var det 1991. Nyan levde – precis som i dag – stenhårt på uppstickarprofilen och allt som gjordes, jag menar precis allt, skulle jämföras med Gamlan, det vill säga Ålandstidningen.

Vi var mer liberala gentemot Finland och omvärlden, men framför allt skulle vi vara bättre, snabbare, djupare, och detta gällde alltid, jag menar alltid och varenda gång.

Det ställde krav på oss reportrar och jag minns bland många andra galningen (i positiv bemärkelse) Christian Holmén (sedermera Expressen) vars fingerspetsar formligen stod i lågor då han hamrade in sina scoop i tangentbordet. Ingenting var för smått, och ingenting var för stort.

Och när vi – den där enstaka gången – inte var bäst så var vi det ändå, intalade vi oss själva.

Ibland är det roligt att bli hjärntvättad.

Så jag blir inte så jätteförvånad när jag läser artikeln på föregående uppslag. Poängen är, som vanligt, att: a) Nyan genomlider en kris och b) problemet ska lösas med nytänk. Modellen med sex timmars arbetsdag låter fräsch, och med tanke på arbetsbördan redaktörerna lider av är det antagligen helt nödvändigt.

Alla samhällen behöver flera starka medieröster. Där har de åländska läsarna och annonsörerna hittills föregått med det berömda goda exemplet: två starka dagstidningar på ett så litet område är unikt.

Eller är det gammalmodigt att tro att konkurrens skärper journalistiken och förbättrar demokratin?

Vi känner till de nya realiteterna: dagstidningens kris, nya medievanor, sociala medier – inget har på länge varit som förr när prenumeranterna och företagen byter fokus.

Så det knepiga är att på Åland, liksom i riket, beror mycket på om ägarna också i fortsättningen har visionen och tålamodet – och stålarna.

Den klassiska journalistiken är med andra ord beroende av den goda kapitalisten. Förut hade vi ryst till så där smått inför den insikten.

I dag håller jag däremot tummarna och hejar inte bara på journalistiken utan också på Anders & C:o.

 



4 2020
Arkisto

Lomauttaminen koronakiireen keskellä on moraalitonta, mahdollisesti jopa laitonta

Näyttää siltä, että moni mediayritys on ilmoittanut lomautuksista ja käynyt yt-neuvottelut ”varmuuden vuoksi”. Aikeissa on paljon moraalitonta ja mahdollisesti myös laitonta, kirjoittaa Maria Pettersson.

Tuomas Peltomäki työskentelee nyt kotonaan Hyvinkäällä. Seurana Nuka-koira.

Kollegan haastatteleminen on parasta journalismia, Tuomas Peltomäki

Nyt-liitteen esimies tietää, ettei Twitterissä selviä hengissä, ellei osaa näytellä tyhmää.

Mitt i vårt livs största story

”Det som händer ställer journalisten i svår position. Vi vinner ingenting på att skapa oro, men är trots allt satta till att granska makten, att ställa våra frågor i en situation där entydlig forskning saknas”, skiver Mikaela Löv.

Näin tehdään valaistus elokuvaan

Elokuvan valaistus on tarkkaa sunnittelua. Matleena Kuusela kertoo, miten työ eteni kesällä ensi-iltansa saavan Eden-elokuvan kohdalla.

Porsastelu päätyy joskus uutisiinkin

”Asiallisen uutistyylin ammattilaisillakin tuntuu olevan sisimmässään sokea piste yksittäisille värittyneille sanoille”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Uutismies jakoi ympärilleen hyvää mieltä

Kuolleita: Toimittaja Jussi Salokorpi 2.3.1964 Vaasa – 23.3.2020 Helsinki

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta