Konstkritiker växer inte på träd

JOURNALISTI
27.11.2014

Johan Svenlin, text
Karolina Isaksson, foto

Professionella recensenter behövs mer än någonsin i en tid när varannan hasplar ur sig omdömen. Frågan är bara vad deras insatser anses värda i reda pengar.

Tidningarna har svårt att rekrytera recensenter, medan amatörtyckarna breder ut sig. Men vem vill, i ärlighetens namn, sätta flera timmar på att bevaka ett kulturevenemang, sedan bjuda på en analys som bygger på en gedigen ämneskunskap bara för att få sin välunderbyggda recension häcklad på sociala medier? Allt detta för några tiolappar i ersättning.

”Ja, det är ofta ett otacksamt uppdrag. Det finns läsare, och till och med proffsartister, som inte inser att recensioner är subjektiva texter”, säger Lotta Lappinen, kulturredaktör på Österbottens Tidning.

Men det är ett viktigt uppdrag. I slutet av november ordnar hon för andra gången en snabbutbildning för kritiker. För två år sedan gick åtta kandidater kursen och av dessa har fyra blivit regelbundna recensenter för tidningen.

”Det är ett ständigt problem att hitta bra recensenter som inte är för djupt inblandade i den verksamhet som ska recenseras. Det behövs distans för att både recensenten och uppdragsgivaren ska vara trovärdig. För oss har det varit svårast att hitta recensenter för klassisk musik.”

Efter höstens ansökningsprocess har åtta kandidater antagits till ÖT:s kritikerutbildning. I kursens första del går de igenom regler för skrivandet, textens innehåll och struktur. Därefter kommer erfarna recensenter och berättar om kritikerrollen och till sist får kandidaterna ett riktigt avlönat recensentuppdrag. Under kursen framgår också vilka ersättningsnivåer de kan förvänta sig.

”Huvudförtroendemannen i mig protesterar verkligen mot att ersättningarna till recensenter är så låga. De varierar lite beroende på svårighetsgrad och annat, men de var låga redan för flera år sedan och har inte stigit sedan dess.”

 

Konstkritikern Camilla Granbacka har skrivit för Hufvudstadsbladet i nio år och har upprepade gången försökt höja ersättningen, 120 euro, för en recension av en konstutställning.

”Ersättningen kommer inte i närheten av den tid man sätter ner på en konstrecension. För att skriva proffsigt om en konstutställning förutsätts att man har en kontinuerlig överblick över hela konstvärlden och i synnerhet att man följer med vad som händer på den nationella konstscenen. Dessutom bör man läsa in sig på den aktuella utställningskatalogen, som ibland omfattar ett trettiotal olika konstnärer.”

Sedan tar det sin tid att se själva utställningen och smälta den till en analytisk text. Vid det laget är timtaxan ganska låg.

Granbacka skriver för flera tidskrifter, hon har gett ut en konstbok, tagit konstkuratorjobb och fått kritikerstipendier som gjort det möjligt för henne att fortsätta med sin kritikerkarriär.

”Det är omöjligt att försörja sig enbart som konstkritiker. Jag har många gånger övervägt att sluta, men samtidigt skulle det kännas tråkigt att ge upp all specialkunskap jag samlat på mig under många år.”

Hbl:s tidigare kulturchef Philip Teir valde tidigare i år att säga upp sig och bli frilansande författare, trots att han visste vilka ersättningsnivåer som gäller för kulturskribenter.

”Jag har ett författarstipendium för tillfället, men visst inser jag att det är orimligt att kulturredaktionernas frilansbudgetar inte stiger i samma takt som löner och levnadskostnader i samhället.”

 

En allmän ekonomisk räddningsplanka i Svenskfinland brukar vara att vädja till fonderna. Den satsning som Svenska Kulturfonden gjorde 2010, när tidningarnas kulturredaktioner fick var sin öronmärkt pott, är ihågkommen med nostalgi på de finlandssvenska tidningarna. På ÖT användes tillskottet till intervjuer och reportage som inte varit möjliga att förverkliga med den ordinära budgeten.

”Det gav oss en möjlighet att satsa på essäer, planera helheter, arbeta med texter och ge skäliga ersättningar till skribenter. Vi sökte stödet på nytt för Hbl:s kulturredaktion men fick avslag”, säger Philip Teir.

Annika Pråhl, ombudsman på Svenska Kulturfonden, medger att det funnits önskemål från många kulturredaktioner att fortsätta satsningen.

”Det var en satsning vi gjorde för att uppmärksamma behovet av kulturjournalistik. Vi såg en klar förbättring under den period som satsningen pågick, men vi har valt att inte ta med det i verksamhetsplanen. Risken är att tidningarna drar in sina egna anslag till kulturredaktionerna om vi delar ut stödet år efter år”, förklarar Pråhl.

Hon hänvisar till fondens arbetsstipendier och projektstipendier för konstkritiker.

”Vi stöder konstkritiken indirekt genom personliga stipendier som gör det möjligt att arbeta med enskilda projekt eller att fortbilda sig inom konstkritik.”

 

I den pågående tidningskrisen ser Philip Teir det som en möjlighet att kulturredaktionerna går tillbaka till en modell med färre anställda och fler frilansare.

”På 1960-talet fanns två personer på Hbl:s kulturredaktion. De fyllde kultursidorna med material från externa skribenter och såg till att många olika röster hördes.”

Även en sådan modell kostar pengar och kräver ett stall av kunniga konstkritiker. Samtidigt går trenden mot att samma texter publiceras i olika tidningar som hör till samma mediekoncern. I Svenskfinland cirkulerar texter även mellan koncerner.

Enligt Teir behöver kultursidorna texter som läsarna antingen gillar eller ogillar, inte sådana som lämnar dem likgiltiga. I viss mån ger han Kaj-Gustaf Bergh rätt för hans inlägg i journalistikdebatten och Teir tycker att konsumentupplysningsbiten känns lite föråldrad på kultursidorna. Läsarna kräver numera mer av kultursidorna än bulkbevakning av skivor.

”Hans argument om att alla numera kan söka fram information på nätet är en allmänt spridd uppfattning. I stället för 20 skivrecensioner på samma dag bör man hitta kritiker som kan skriva om en obskyr grindcore-skiva så att en 80-åring tycker att det är intressant.”



6 2019
Arkisto
Ylessä työskentelevät Seurin veljekset löysivät toisensa aikuisuuden kynnyksellä. Ville (oik.) vei Ollin alaikäisenä Helsingin baareihin.” kuva: Jaakko Martikainen

Miltä tuntuu, kun haastateltavat kuvittelevat jatkuvasti puhuvansa veljelle?

Tai kun joutuu kilpailemaan perheenjäsenen kanssa saman alan työpaikoista? Toimittajina työskentelevät sisarusparit avasivat perhe- ja työsuhteitaan.

Jos työnantaja ei ole uskollinen, ei työntekijänkään tarvitse olla

”Työntekijän ei ole järkevää sitoutua tai joustaa enempää kuin työpaikka on valmis sitoutumaan ja joustamaan”, kirjoittaa Journalistin päätoimittaja Maria Pettersson.

Ylelle vinoilu loppuu sinun vahtivuorollasi, Johanna Lahti?

Johanna Lahti aloittaa marraskuussa Ilta-Sanomien uutena vastaavana päätoimittajana. ”Kiroiluni on asettunut sellaiselle tasolle, että minut voi päästää huoletta myös kalustettuihin huoneisiin.”

Lukijat maksavat luottamuksesta, epäpuhtaasta journalismista ja fermentointikursseista

Journalismia on aina rahoitettu muullakin kuin hardcore-uutisilla. Journalistien on vain vaikea myöntää sitä, kirjoittavat Annukka Oksanen ja Elina Yrjölä.

Näin syntyvät media-alan työehtosopimukset

Paljonko saat palkkaa, kuinka pitkä lomasi on ja joudutko tekemään kiky-tunteja? Muun muassa nämä kysymykset ratkaistaan syksyn ja talven tes-neuvotteluissa. Näin neuvotteluvalmistelut etenevät.

Maryan Abdulkarim on muun muassa kolumnisti, käsikirjoittaja, kirjailija ja taiteilija. ”Tätä urapolkua en osannut suunnitella, vaan asiat ovat seuranneet toisiaan. Kun joku pyytää mukaan johonkin, mietin aina, olenko riittävän hyvä tähän. Mutta kun epäilyistään huolimatta lähtee mukaan, huomaa, että okei – minusta on myös tähän.”

Miksi vähemmistön asiat näyttäytyvät enemmistön kiusana, kysyy Maryan Abdulkarim

”Sysäys ajatusteni sanallistamiseen oli Helsingin Sanomien juttu, jossa lukija kysyi, miksi suihku ja vessanpönttö sijoitetaan kylpyhuoneessa vierekkäin niin, että sukat kastuvat, ja arkkitehti vastasi, että esteettömyysmääräysten takia.”

Pari klikkausta voittaa pään raapimisen

”Arvailu ja kritiikitön googlailu ovat journalismissa edelleen turhan yleisiä menetelmiä varsinkin kiireessä. Ilahduttavan moni toimittaja on kuitenkin vähitellen löytänyt luotettavat verkkopalvelut”, kirjoittaa Ville Eloranta.

Emojier som journalistik

”Uppdateringen är mångas första kontakt med den journalistik som följer och att fånga läsarens uppmärksamhet är i det här fallet att färga den”, skriver Dan Lolax.

Huolellinen töistä sopiminen helpottaa asiakkaan ja freelancerin elämää

Vaikka ulkoistettaessa työstä halutaan eroon, työn suunnittelu ei saisi päättyä ostajan päässä siihen, kun päätös ulkoistamisesta tehdään, kirjoittaa Hanna Kokkonen.

Raskaus ei ole syy olla jatkamatta määräaikaisuutta

”Raskauden tai äitiyden takia voi tulla helposti syrjityksi huomaamattaan. Aina työnantajakaan ei ymmärrä tekevänsä väärin”, kirjoittaa Journalistiliiton lakimies Rami Lindström.

Tommy Pohjola on kokenut penkoja

Tommy Pohjola aloittaa Journalistin määräaikaisena toimittajana 2. syyskuuta.

Alaston paparazzi nappasi uutiskuvan

”Vielä vettä tippuen kaivoin kameran laukusta, vaihdoin zoomin ja otin matalan tähtäysasennon kylmälle ikkunalaudalle”, kirjoittaa Jukka Järvelä.

Intohimoinen tekniikkatoimittaja

Kuolleita: Toimittaja Tero Lehto 25. 5. 1978 Espoo – 3. 7. 2019 Helsinki

Kotiseutu- ja paikallislehtimies

Kuolleita: paikallislehtimies Kurt Ratia 28. 9. 1943 Lahti – 11. 3. 2019 Hyvinkää

Intohimona radio

Kuolleita: toimittaja Heikki Peltonen 27. 6. 1947 Uusikaupunki – 3. 7. 2019 Merikarvia

Toimittajasta jäi muisto itärajalle

Kuolleita: toimittaja Urho Kinnunen 28. 6. 1930 Ilomantsi – 18. 6. 2019 Ilomantsi

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta