Konstkritiker växer inte på träd

JOURNALISTI
27.11.2014

Johan Svenlin, text
Karolina Isaksson, foto

Professionella recensenter behövs mer än någonsin i en tid när varannan hasplar ur sig omdömen. Frågan är bara vad deras insatser anses värda i reda pengar.

Tidningarna har svårt att rekrytera recensenter, medan amatörtyckarna breder ut sig. Men vem vill, i ärlighetens namn, sätta flera timmar på att bevaka ett kulturevenemang, sedan bjuda på en analys som bygger på en gedigen ämneskunskap bara för att få sin välunderbyggda recension häcklad på sociala medier? Allt detta för några tiolappar i ersättning.

”Ja, det är ofta ett otacksamt uppdrag. Det finns läsare, och till och med proffsartister, som inte inser att recensioner är subjektiva texter”, säger Lotta Lappinen, kulturredaktör på Österbottens Tidning.

Men det är ett viktigt uppdrag. I slutet av november ordnar hon för andra gången en snabbutbildning för kritiker. För två år sedan gick åtta kandidater kursen och av dessa har fyra blivit regelbundna recensenter för tidningen.

”Det är ett ständigt problem att hitta bra recensenter som inte är för djupt inblandade i den verksamhet som ska recenseras. Det behövs distans för att både recensenten och uppdragsgivaren ska vara trovärdig. För oss har det varit svårast att hitta recensenter för klassisk musik.”

Efter höstens ansökningsprocess har åtta kandidater antagits till ÖT:s kritikerutbildning. I kursens första del går de igenom regler för skrivandet, textens innehåll och struktur. Därefter kommer erfarna recensenter och berättar om kritikerrollen och till sist får kandidaterna ett riktigt avlönat recensentuppdrag. Under kursen framgår också vilka ersättningsnivåer de kan förvänta sig.

”Huvudförtroendemannen i mig protesterar verkligen mot att ersättningarna till recensenter är så låga. De varierar lite beroende på svårighetsgrad och annat, men de var låga redan för flera år sedan och har inte stigit sedan dess.”

 

Konstkritikern Camilla Granbacka har skrivit för Hufvudstadsbladet i nio år och har upprepade gången försökt höja ersättningen, 120 euro, för en recension av en konstutställning.

”Ersättningen kommer inte i närheten av den tid man sätter ner på en konstrecension. För att skriva proffsigt om en konstutställning förutsätts att man har en kontinuerlig överblick över hela konstvärlden och i synnerhet att man följer med vad som händer på den nationella konstscenen. Dessutom bör man läsa in sig på den aktuella utställningskatalogen, som ibland omfattar ett trettiotal olika konstnärer.”

Sedan tar det sin tid att se själva utställningen och smälta den till en analytisk text. Vid det laget är timtaxan ganska låg.

Granbacka skriver för flera tidskrifter, hon har gett ut en konstbok, tagit konstkuratorjobb och fått kritikerstipendier som gjort det möjligt för henne att fortsätta med sin kritikerkarriär.

”Det är omöjligt att försörja sig enbart som konstkritiker. Jag har många gånger övervägt att sluta, men samtidigt skulle det kännas tråkigt att ge upp all specialkunskap jag samlat på mig under många år.”

Hbl:s tidigare kulturchef Philip Teir valde tidigare i år att säga upp sig och bli frilansande författare, trots att han visste vilka ersättningsnivåer som gäller för kulturskribenter.

”Jag har ett författarstipendium för tillfället, men visst inser jag att det är orimligt att kulturredaktionernas frilansbudgetar inte stiger i samma takt som löner och levnadskostnader i samhället.”

 

En allmän ekonomisk räddningsplanka i Svenskfinland brukar vara att vädja till fonderna. Den satsning som Svenska Kulturfonden gjorde 2010, när tidningarnas kulturredaktioner fick var sin öronmärkt pott, är ihågkommen med nostalgi på de finlandssvenska tidningarna. På ÖT användes tillskottet till intervjuer och reportage som inte varit möjliga att förverkliga med den ordinära budgeten.

”Det gav oss en möjlighet att satsa på essäer, planera helheter, arbeta med texter och ge skäliga ersättningar till skribenter. Vi sökte stödet på nytt för Hbl:s kulturredaktion men fick avslag”, säger Philip Teir.

Annika Pråhl, ombudsman på Svenska Kulturfonden, medger att det funnits önskemål från många kulturredaktioner att fortsätta satsningen.

”Det var en satsning vi gjorde för att uppmärksamma behovet av kulturjournalistik. Vi såg en klar förbättring under den period som satsningen pågick, men vi har valt att inte ta med det i verksamhetsplanen. Risken är att tidningarna drar in sina egna anslag till kulturredaktionerna om vi delar ut stödet år efter år”, förklarar Pråhl.

Hon hänvisar till fondens arbetsstipendier och projektstipendier för konstkritiker.

”Vi stöder konstkritiken indirekt genom personliga stipendier som gör det möjligt att arbeta med enskilda projekt eller att fortbilda sig inom konstkritik.”

 

I den pågående tidningskrisen ser Philip Teir det som en möjlighet att kulturredaktionerna går tillbaka till en modell med färre anställda och fler frilansare.

”På 1960-talet fanns två personer på Hbl:s kulturredaktion. De fyllde kultursidorna med material från externa skribenter och såg till att många olika röster hördes.”

Även en sådan modell kostar pengar och kräver ett stall av kunniga konstkritiker. Samtidigt går trenden mot att samma texter publiceras i olika tidningar som hör till samma mediekoncern. I Svenskfinland cirkulerar texter även mellan koncerner.

Enligt Teir behöver kultursidorna texter som läsarna antingen gillar eller ogillar, inte sådana som lämnar dem likgiltiga. I viss mån ger han Kaj-Gustaf Bergh rätt för hans inlägg i journalistikdebatten och Teir tycker att konsumentupplysningsbiten känns lite föråldrad på kultursidorna. Läsarna kräver numera mer av kultursidorna än bulkbevakning av skivor.

”Hans argument om att alla numera kan söka fram information på nätet är en allmänt spridd uppfattning. I stället för 20 skivrecensioner på samma dag bör man hitta kritiker som kan skriva om en obskyr grindcore-skiva så att en 80-åring tycker att det är intressant.”



4 2019
Arkisto

Rahahautomo

Valokuvausjärjestö Finnfoto kylpee rahassa, jota se ei ole saanut jaettua kuvaajille.

"Politiikan toimittajat puhuvat liian vähän politiikan sisällöistä"

Vuoden journalistin Vappu Kaarenojan mielestä osa politiikan journalismista tuo mieleen urheilusivut.

Jos sössii lehdistönvapauden, voi heittää hyvästit demokratialle

Kansalaisen kannalta on yhdentekevää, lopettaako journalisti työskentelyn ennakkosensuurin vai netissä käydyn vihakampanjan seurauksena, kirjoittaa Journalistin päätoimittaja Maria Pettersson.

Maailma muuttuu vihamielisemmäksi toimittajia kohtaan

Suomi nousi tänä vuonna sananvapaustilaston kakkoseksi, mutta entistä harvemmassa massa tilanne on hyvä tai tyydyttävä. Kymmenen viime vuoden aikana työnsä vuoksi on kuollut yli 700 journalistia.

Freelanceriksi jääminen on heittäytymistä epävarmuuteen, jossa nirsous johtaa konkurssiin

Ennen halusin tehdä ensisijassa yhteiskunnallisesti merkittävää ja lukijaa koskettavaa journalismia. Sittemmin on valjennut yrittäjän arjen totuus, kirjoittaa Lauri Rotko.

Antaisit itse paremmat erätaukohaastattelut, Susanna Luikku

Avun toimittaja Susanna Luikku tähtäsi jääkiekkoilijaksi, mutta päätyi urheilutoimittajaksi. Hän suhtautuu kriittisesti otteluiden erätaukohaastatteluihin.

Haaga-Helian journalismiopiskelijat tarkistivat kansainvälisessä projektissa kuusi EU-väitettä. ”Työssä huomasi, miten paljon asiaa muutamaan lauseeseen saattaa sisältyä”, sanoo Emmi Syrjäniemi (oik.), joka oli mukana tarkistamassa Ville Niinistön (vihr.) twiittiä. Vierellä tarkistustyötä ohjannut lehtori Kaarina Järventaus.

Journalismin opiskelijat tarkistivat EU-väitteitä: enemmistö ”sinne päin”

EU-vaaleihin liittyvä projekti muistuttaa toimittajia tarkistamaan siteerausten faktat ja miettimään otsikoista syntyviä vaikutelmia.

Kom till Afrika, här finns plats!

När det gäller den finska marknaden för Afrikanyheter behöver jag sällan konkurrera med någon, skriver Journalistens nya kolumnist Liselott Lindström, Afrikastringer för Yle.

Ei mitään muttia – vai sittenkin pari?

Verbittömiä lauseita, mutta-sanalla alkavia virkkeitä, ja-sanan pois jättäviä listauksia. Kaikkia näkyy journalistisissa teksteissä jatkuvasti. Mutta saako näin tehdä, pohtii Ville Eloranta.

Pk-media, invandringskritik och andra ord

Vad finns inbyggt i begrepp som politisk korrekt (pk), islamisering, patriot eller i en valseger som liknas vid en tsunami, frågar Jeanette Björkqvist.

Hyvä juttu, ei kauppoja

Tuomo Pirttimaan juttukeikka Norjan vuonolle sujui kuin unelma, kunnes tuli aika kartoittaa aiheen virallista puolta.

Toimittaja aikoo erota päätoimittajan vaaliehdokkuuden takia

Sanomalehti Pohjalaisen päätoimittajan ehdokkuus eduskuntavaaleissa hiertää toimituksen ja johdon välejä.

Nuoret haluavat reunoilta kovettunutta juustosämpylää siinä missä muutkin

Nuorten hupenevaa kiinnostusta ammattiyhdistysliikkeeseen selitetään usein joko sen imago-ongelmalla tai nuorten ideologisilla valinnoilla. Syy on kuitenkin muualla, kirjoittaa liiton opiskelijalähettiläs Martta Kallionpää.

Tervetuloa takaisin

Journalistiliitossa kokeillaan, millaisia tuloksia eronneiden jäsenten takaisin houkutteleminen tuottaa, liiton tiedottaja Manu Haapalainen kirjoittaa.

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
94. vuosikerta