Engagemanget tar ingen semester

Årets Topeliuspristagare Jeanette Björkqvist har fått många att öppna ögonen och se människor i nöd, i stället för att bara titta bort och gå vidare.

Vänder på alla stenar. Jeanette Björkqvist har svårt att sluta researcha när hon kommer igång. ”Jag bävar varje gång det drar ihop sig till publicering”, medger hon.

Topeliuspriset 2017, prisjuryns motivering:

Jeanette Björkqvist kombinerar i sitt arbete integritet, kunskap, stil och medkänsla. Hon går bakom nyhetsrubrikerna, och lyfter respektfullt fram människor och berättelser som annars inte skulle höras. Hennes engagerade reportage om missförhållanden i samhällets ytterkanter får genklang både på svenskt och finskt håll, och åstadkommer till och med politiska förändringar.

Det fick bli Kanarieöarna i år. Härom vintern gjorde Jeanette Björkqvist misstaget att åka till Dubai med familjen för att tillfälligt fly den förhatliga vintern. Det blev inte mycket till avkoppling.

”Vädret var perfekt och överallt var det snyggt och prydligt, men det gick ju inte att njuta när man såg hur gästarbetarna behandlades. Omänskligt långa arbetsdagar och en ständig rädsla för att göra misstag lyste i deras ögon”, minns hon.

Vid sidan av solandet kom semestern också att handla om sociala exkursioner i gästarbetarnas trånga kyffen och diskreta intervjuer med hotellservitören Kenneth från Filippinerna.

Det blev inget samhällsreportage från Dubai, men de reportage som hon de facto levererat räckte gott och väl till att hon skulle tilldelas årets Topeliuspris. En allmän reaktion när det meddelades om vem som skulle bli årets Topeliuspristagare var: Va, har inte hon redan fått det?

Nej, inte förrän nu. Däremot har hon belönats med EU-kommissionens journalistpris 2010, Midas-priset 2011, Finlandssvenska Dramatikerpriset 2014 och Fredrika Runeberg-stipendiet 2015. Dessutom har hon ingått i olika team på Hufvudstadsbladet och Yle som vunnit priser för sina arbetsinsatser.

”Det är alltid roligt att få pris. Jag får också jättemycket positiv respons för mina reportage direkt till min mejl. Efter vissa reportage har jag till och med fått blommor och någon har skickat bilder på sina barnbarn. Det är roligt att tröskeln blivit så låg.”

Björkqvist har under de senaste åren skrivit en rad ingående berättelser om utsatta människor, sådana som många andra väljer att blunda för. Hennes stora genombrott i genren samhällsreportage kom 2006 med berättelsen om Tomppa, den hemlöse alkoholisten. Andra uppmärksammade reportage har handlat om romer från Östeuropa och människohandelsoffer från Nigeria.

”Min svaghet är att jag aldrig kan sluta researcha. Varje gång jag skriver ihop ett reportage tänker jag att det här får nog bli det sista. Sedan stöter jag på ett nytt problem som jag inte kan låta bli att börja rota i.”

 

När man skriver om utsatta människor är det också lätt hänt att man väcker trollen. Björkqvist har fått sin beskärda del av näthat.

”Det är inte så många arga som kontaktar mig direkt. Kanske beror det på att mitt namn är så svårstavat, för ibland har jag fått vidarebefordrade mejl där det syns att avsändarna skickat flera felstavade versioner innan de slutligen lyckas komma fram.”

Även om hon undviker att gå till de anonyma debattörernas träskmarker vet hon vad trollen tycker om henne och den så kallade pk-maffian.

”Ibland hör man att journalister också ska tåla granskning. Det håller jag med om, men det är något annat än att vi ska fungera som mentala slaskhinkar. Det finns liksom ingen öppning till samtal hos den här typen av kritiker, för att uttrycka det milt.”

För drygt ett år sedan sade Björkqvist upp sig från Hbl för att bli frilans. Hon arbetar numera mest med långa reportage och har hittat en drömuppdragsgivare i finska reportagemagasinet Longplay.

”När jag började jobba med Longplay sade de att de vill ogärna ha texter under 25 000 tecken. Tidigare har jag känt en frustration över att jag bara fått plats med tio procent av den information jag samlat på mig. Nu har jag fått nya möjligheter att gräva ner mig djupt i mina ämnen.”

Som frilans är den ekonomiska realiteten mycket påtaglig. Inkomster får man bara för levererade artiklar eller reportage.

”Jag inser att jag måste bli effektivare i min research, men det är svårt. När jag kommer igång tappar jag alla tidsperspektiv. När jag jobbade på Hbl gjorde jag en del av researcharbetet på min fritid, men då hade jag i alla fall en fast månadslön.”

Förutom möjligheterna att breda ut texterna har hon som frilans också känt sig mer uppskattad än hon gjorde som anställd. Hon lovordar i synnerhet Longplay för sättet de värnar om sina frilansare.

”De bryr sig på riktigt om sina medarbetare och sprider en skön vi-känsla. Där skulle etablerade mediehus ha mycket att lära sig. Jag har tänkt mycket på det här och kommit fram till att det kan handla om att det inte finns någon hierarki och ingen ledning som uppmuntrar till konkurrens mellan medarbetare.”

 

Livet som frilans innebär också en frihet att röra sig mellan olika genrer. Björkqvist är en stor vän av teater och skriver numera också texter för scenen.

”Jag sitter i Viirus styrelse och känner många skådisar. De är härliga människor och jag beundrar deras förmåga att komma ihåg långa texter. Själv skulle jag ha svårt att komma ihåg en hel replik.”

Hennes första teaterpjäs, Kvinna till salu, hade premiär 2014 på Svenska teatern i Helsingfors och fick idel beröm. Den gick under genren dokumentärteater och handlade om människohandel i Finland.

”Inför premiären med Kvinna till salu var jag nog om möjligt ännu mer nervös än inför publiceringen av ett reportage. Jag kan ju inte skriva teater.”

Men när hon går igång med något kan hon som sagt inte sluta. Nu pågår repetitionerna med hennes nästa pjäs som får premiär på Lilla Teatern i Helsingfors i april. Pjäsen heter Mammas flicka och som ni säkert gissat handlar det inte om en sprallig musikal.

”Nej, det är en pjäs om familjevåld som baserar sig på forskning och intervjuer med sakkunniga och med personer som har egna erfarenheter av familjevåld. Jag har utvecklat berättelsen utifrån barnets perspektiv, som jag personligen tycker att behöver få mer uppmärksamhet.”

Hon tackar Linda Zilliacus för den hjälp hon har fått med att omvandla sitt researchmaterial till ett drama.

”Jag är så dålig på att fabulera. När jag först tyckte att pjäsen var klar gjorde jag en provläsning. Den tog 20 minuter så jag insåg att jag får sätta mig och fortsätta skriva.”

Många känner igen hennes röst från programmet Eftersnack, där hon medverkat varje vecka i elva års tid. Rösten kommer att fortsätta höras där och dessutom i en ny podd som hon kommer att leda under våren.

”Den ska handla om hedersvåld. Det kan låta som ett smalt ämne, men det är mycket mer utbrett än man skulle tro.”

10.2.2017
Facebook

Johan Svenlin, text
Karl Vilhjalmsson, foto

Topeliuspriset 2017, prisjuryns motivering:

Jeanette Björkqvist kombinerar i sitt arbete integritet, kunskap, stil och medkänsla. Hon går bakom nyhetsrubrikerna, och lyfter respektfullt fram människor och berättelser som annars inte skulle höras. Hennes engagerade reportage om missförhållanden i samhällets ytterkanter får genklang både på svenskt och finskt håll, och åstadkommer till och med politiska förändringar.

« Takaisin
logo Suomen Journalistiliiton
ammattilehti
93. vuosikerta